365 dagar har passerat och av 2007 återstår endast några futtiga timmar. Det kunde gott och väl vara vilken vardag som helst, eftersom vintern envist lyser med sin frånvaro. Snö är numera hårdvaluta, i alla fall vad gäller södra delen av Sverige. Miniskidor, sparkar och pulkor är nog inget som står högt på barnens önskelistor precis. Idag undrar ingen när det ska börja snöa, utan om det kommer någon snö överhuvudtaget. De gröna vintrarna är här för att stanna, räkna med det.
Kanske kan Lagrell och company då tänka sig en höst- och vår allsvenska. Med två månaders ledighet mellan december och januari.
Samma snitt som i Bundesliga...
Vem vet?
Nja...dopp-i-grytan-trinda yrkesmän är nog intet att sträva efter. Och att det skulle hända i superkonservativa Sverige känns långsökt.
I Göteborg centrum tvärsade folk mellan nyårsöppna affärer för att i sista stund hitta den rätta blåsan till firandet ikväll. Systembolaget skyltade med sina öppettider och basunerar livligt ut vilka fantastiska försäljningssiffror året har inneburit.
Drick med måtta, självfallet med något från Systemets digra utbud. Nåde den som införskaffar sin alkohol på annan väg. Svenskar ska handla svenskt. Utblottade och hemlösa ska bli just utblottade och hemlösa av svenska inköp av starkvaror. På så sätt stannar skatten i Svedala, rakt ner i Anitra Steens, redan innan lönepåslaget med 16 procent, välfyllda börs.
Det är rediga takter, men ingenting som förvånar...mycket ska ha mer i landet "lagom".
Löjeväckande.
Däremot inget löjeväckande med nationalelvans framfart i Europa. Återigen kan vi bänka oss framför dumburkarna kommande sommar, med förväntan i blick och tanke.
Är det dags nu?
Är de mogna att flyga riktigt högt?
Är en reprisering från den tokiga sommaren 1994 realistiskt?
Låt vara snäppet under VM, men vem reflekterar över det när det närmar sig slutspel?
Knappast någon...
Det kanske är jag som saknar all form av vett och sans, men gruppen med Holland, Frankrike och Rumänien hoppades jag på för sveriges del.
Puuh...suckade en hel nation unisont när det visade sig att Italien fick "dödens grupp" istället för Sverige.
Jaha...Spanien, Grekland och Ryssland ska vara enklare?
Knappast.
Spanjorerna hade kul med förvirrade svenskar senast, och någon gång lossnar det i mästerskapen för medelhavskonstnärerna. Pånyttfödda greker, tillika försvarande mästare, kan bli en obehaglig överraskning.
Till sist Ryssland: Räcker med ett ord...Gus.
I vanliga fall är det halvpösiga och proppmätta ryska miljonärer som glider in i stora turneringar.
Annat nu med holländaren vid rodret...vill nog inte ha ett misslyckat EM i bagaget då det är dags att uppdatera CV:et inför kommande förhandlingar.
Nej...ett totalt underskattat Sverige i grupp C hade nog varit att föredra. Och vilka matcher sen...halleluja.
Holland var vi på vippen att knäcka sist, Frankrike känns upp- och ner och Rumänien har vi goda erinringar av...
Det skulle inte finnas något att förlora i en sådan grupp. Nu finns plötsligt allt att förlora.
Alla räknar med avancemang från gruppen och sett från ett historiskt perspektiv ska svenskar ALDRIG någonsin vara favoriter av något slag...
Men djävulsmålande på väggar och tak vill jag inte befatta mig med så här på årets sista skälvande timmar...negativismen får vila för ikväll men min vassa penna återkommer nästa år...var så säkra.
Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag alla sportnördar där ute...vi är många.
Även alla andra såklart...
See you in 2008...
Stefan Z.
tisdag 25 december 2007
torsdag 22 november 2007
EM 2008...Lars-Rolands lycka. McLarens elände...
Först och främst...ett stort grattis till svenska landslaget i fotboll som i och med 2-1 vinsten mot Lettland kvalificerade sig för nästa års EM-slutspel.
Det var inte vackert, men i sådana här matcher delas det inte ut några stilpoäng. Det enda som räknas är slutprodukten, vilket ledde till ytterligare en stor turnering för Lars Lagerbäck. Tre med Tommy Söderberg och två med Roland Andersson.
Ett strålande facit, javisst...jag ser dock fram emot nya förmågor efter Österrike/Schweiz äventyret.
Både på ledarsidan och spelarsidan...
Under EM-kvalet har det gnytts ordentligt i media bland spelarna, hur svenska publiken på vissa sektioner buar år de sina...
Oj oj oj...i jämförelse med vad engelsmännen, och Steve McLaren i synnerhet fick utstå igår, ter sig svenskarnas yttringar som små viskningar.
Liksom Jesus i tidernas begynnelse, upplevde Steve McLaren sitt Via Dolorosa igår... "Smärtans väg" har präglat den rödlätte förbundskaptenens vardag, ända sen den dag han åtog sig världens mest otacksamma tränaryrke...han efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, som ansågs förbrukad efter tre raka kvartsfinalförluster 2002 (VM), 2004 (EM) samt 2006 (VM).
Inga misslyckanden accepteras i öriket. Vare sig av FA, supportrar men framförallt inte av den totalt onyanserade presskåren.
På Wembley, i London, i hjärtat av fotbollskonsten var det tänkt att England skulle bli klart för EM igår. En gratischans hade uppenbarat sig efter Rysslands överraskande förlust mot Israel i förra omgången, och med ens tycktes flytet vara tillbaka. Samma flyt som Svennis begåvades med när Beckham böjde in en frispark med matchens sista spark, i kvalet till VM 2002.
Då var det Grekland, nu var det Kroatien.
Ett Kroatien som redan löst biljetterna till alpländerna kommande år.
Ett Kroatien som enligt media var ett undermåligt motstånd, som inte skulle bereda engelsmännen några som helst problem.
Tändvätskan var därmed ordnad...
Det tog 14 minuter för Steve McLaren att inse vad han stod inför. Aldrig hade han kunnat tro på ett sådant händelseförlopp.
Pang Pang...så låg två bollar i det engelska nätet, och aldrig förr har väl en bild varit så talande:
en ensam förbundskapten i regnet, ståendes med ett paraply i näven, nervöst drickandes ur en vattenflaska och undrandes vad som just hade skett?
Det blåser frenetiskt snålt på toppen, men jag undrar om inte den gode Steve hellre hade befunnit sig på toppen av Mount Everest denna regniga onsdagskväll i London.
Med Beckham i spetsen kunde engelsmännen gå ikapp i andra halvlek, men slaget kändes ändå på något sätt förlorat. Britterna levde på konstgjord andning och i minut 77 sänkte Mladen Petric för evigt, Steve McLarens chanser att på nytt göra sig ett namn i engelska fotbollskretsar.
Hur det kan komma sig...?
Tja...hört talats om Glenn Hoddle och Kevin Keegan på sistone...?
Det var inte vackert, men i sådana här matcher delas det inte ut några stilpoäng. Det enda som räknas är slutprodukten, vilket ledde till ytterligare en stor turnering för Lars Lagerbäck. Tre med Tommy Söderberg och två med Roland Andersson.
Ett strålande facit, javisst...jag ser dock fram emot nya förmågor efter Österrike/Schweiz äventyret.
Både på ledarsidan och spelarsidan...
Under EM-kvalet har det gnytts ordentligt i media bland spelarna, hur svenska publiken på vissa sektioner buar år de sina...
Oj oj oj...i jämförelse med vad engelsmännen, och Steve McLaren i synnerhet fick utstå igår, ter sig svenskarnas yttringar som små viskningar.
Liksom Jesus i tidernas begynnelse, upplevde Steve McLaren sitt Via Dolorosa igår... "Smärtans väg" har präglat den rödlätte förbundskaptenens vardag, ända sen den dag han åtog sig världens mest otacksamma tränaryrke...han efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, som ansågs förbrukad efter tre raka kvartsfinalförluster 2002 (VM), 2004 (EM) samt 2006 (VM).
Inga misslyckanden accepteras i öriket. Vare sig av FA, supportrar men framförallt inte av den totalt onyanserade presskåren.
På Wembley, i London, i hjärtat av fotbollskonsten var det tänkt att England skulle bli klart för EM igår. En gratischans hade uppenbarat sig efter Rysslands överraskande förlust mot Israel i förra omgången, och med ens tycktes flytet vara tillbaka. Samma flyt som Svennis begåvades med när Beckham böjde in en frispark med matchens sista spark, i kvalet till VM 2002.
Då var det Grekland, nu var det Kroatien.
Ett Kroatien som redan löst biljetterna till alpländerna kommande år.
Ett Kroatien som enligt media var ett undermåligt motstånd, som inte skulle bereda engelsmännen några som helst problem.
Tändvätskan var därmed ordnad...
Det tog 14 minuter för Steve McLaren att inse vad han stod inför. Aldrig hade han kunnat tro på ett sådant händelseförlopp.
Pang Pang...så låg två bollar i det engelska nätet, och aldrig förr har väl en bild varit så talande:
en ensam förbundskapten i regnet, ståendes med ett paraply i näven, nervöst drickandes ur en vattenflaska och undrandes vad som just hade skett?
Det blåser frenetiskt snålt på toppen, men jag undrar om inte den gode Steve hellre hade befunnit sig på toppen av Mount Everest denna regniga onsdagskväll i London.
Med Beckham i spetsen kunde engelsmännen gå ikapp i andra halvlek, men slaget kändes ändå på något sätt förlorat. Britterna levde på konstgjord andning och i minut 77 sänkte Mladen Petric för evigt, Steve McLarens chanser att på nytt göra sig ett namn i engelska fotbollskretsar.
Hur det kan komma sig...?
Tja...hört talats om Glenn Hoddle och Kevin Keegan på sistone...?
söndag 18 november 2007
Elfsborg eller svenskt landslag...ingen match för Espana.
Det var en återuppspelning, ett da capo om ni vill...en smärtsam påminnelse om hur bortkollrat ett svenskt lag kan bli, om inte alla bitar i den komplexa fotbollshjärnan samverkar för att sträva efter ett positivt resultat.
Tre månader har passerat sedan smäleken första gången visade sitt arroganta tryne. IF Elfsborg gästade spansk mark för ett slutligt kval till gruppspelet av Champions League...förväntningarna var som alltid skyhöga och MÅNGA trodde på ett positivt resultat inför returen på Borås arena, två veckor senare.
FC Valencia tog emot på Mestalla, och det svenska kunnandet visade sig inte riktigt räcka till mot toppeuropeiskt snitt av Valencias kaliber.
1-5 på två matcher...inget att säga om, så stor är skillnaden. Det visade även Fiorentina när de lekte bort boråsarna med 6-1 sist.
Igår var det dags igen. Ett svenskt lag skulle återigen ta ett spanskt lag i besittning. Svenska landslaget skulle försöka göra något som ingen klarat av på sisådär 20 år...klå spanska nationalelvan på deras hemmaplan. Ingen slump att arenan för dagen råkade vara Estadio Santiago Bernabeu...ett mäktigt rymdliknande monster med plats för dryga 80.000 flaggviftande fans.
Salig Santiago log nog så smått där i sin himmel, när det stod klart att hemmaplanstrenden efter ytterligare 90 minuter är stadigvarande...
Skulle någon promille av den entusiasmen infinna sig på nationalarenan Råsunda, hade Lagerbäcks lag redan nu pluggat fraser på tyska...
Att Spanien inte har mer trofeér att visa upp från stora turneringar, förefaller vara en olöslig gåta. När de som igår agerar som ett lag på alla platser och över hela banan, är det en njutning att skåda.
Ingen Raul, ingen Torres, ingen Joaquin...vad gör det?
Ingenting.
Det finns en ocean att ösa ur vad gäller unga, tekniska, hungriga medelhavskonstnärer...medan de i Spanien tidigt får chansen i högsta instans, väntas det i oändlighet när det kommer till svenska talanger.
Se bara på medelåldrarna på planen igår.
Sverige-dryga 28.
Spanien-dryga 24.
Det är skillnad det...
Till syvende och sist handlar det ändå om fotbollskunnande. Sverige liksom Elfsborg fick en fotbollslektion av en kunnigare rival. Hjärnorna hängde inte med och är inte psyket närvarande finns ingen möjlighet att rå på ett så pass skickligt motstånd.
Massmedialt har laget varit klart sedan länge, och ingen ska slå i mig att det inte påverkar våra landslagsmän.
De läser och ser hur medierna målar upp fantasibilder om vilka EM-motståndare vi inte vill, och vill ha i gruppspelet 2008.
Tränarparet i Redbergslid IK, Johan Eklund och Magnus Wieslander sa det bäst: vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, efter serieledning och därefter missade poäng mot "sämre" lag...
Ett påstående som väl passar in på hybrisfebriga svenska fotbollsspelare. Nu är situationen överkomlig då poängen trillade in tidigt i gruppspelet, och efter stor hjälp av Nordirlands okunnighet mot lag som Island (0-3) samt Lettland (0-1).
En ynka poäng i sista kvalmatchen mot Lettland, på hemmaplan, ska väl inte bereda landslaget några som helst problem?
Visst minns vi tårarna i Prag 1985.
Robert Prytz krokodiltårar i direktsändning är en klassiker...
Och Portugal skulle ju inte rå på Västtyskland borta...
Förutsättningarna är snarlika.
Sverige har saken i egna händer. Vinst eller oavgjort betyder EM 2008...
Om inte?
Då ska väl inte Nordirland kunna rå på spanjorerna på Kanarieöarna samma dag...?
Men dumt att chansa...
Därför: kör över letterna på onsdag.
Låt inte Mario Verpakovskis bli en ny Fernando Gomes.
Brrrr...
Tre månader har passerat sedan smäleken första gången visade sitt arroganta tryne. IF Elfsborg gästade spansk mark för ett slutligt kval till gruppspelet av Champions League...förväntningarna var som alltid skyhöga och MÅNGA trodde på ett positivt resultat inför returen på Borås arena, två veckor senare.
FC Valencia tog emot på Mestalla, och det svenska kunnandet visade sig inte riktigt räcka till mot toppeuropeiskt snitt av Valencias kaliber.
1-5 på två matcher...inget att säga om, så stor är skillnaden. Det visade även Fiorentina när de lekte bort boråsarna med 6-1 sist.
Igår var det dags igen. Ett svenskt lag skulle återigen ta ett spanskt lag i besittning. Svenska landslaget skulle försöka göra något som ingen klarat av på sisådär 20 år...klå spanska nationalelvan på deras hemmaplan. Ingen slump att arenan för dagen råkade vara Estadio Santiago Bernabeu...ett mäktigt rymdliknande monster med plats för dryga 80.000 flaggviftande fans.
Salig Santiago log nog så smått där i sin himmel, när det stod klart att hemmaplanstrenden efter ytterligare 90 minuter är stadigvarande...
Skulle någon promille av den entusiasmen infinna sig på nationalarenan Råsunda, hade Lagerbäcks lag redan nu pluggat fraser på tyska...
Att Spanien inte har mer trofeér att visa upp från stora turneringar, förefaller vara en olöslig gåta. När de som igår agerar som ett lag på alla platser och över hela banan, är det en njutning att skåda.
Ingen Raul, ingen Torres, ingen Joaquin...vad gör det?
Ingenting.
Det finns en ocean att ösa ur vad gäller unga, tekniska, hungriga medelhavskonstnärer...medan de i Spanien tidigt får chansen i högsta instans, väntas det i oändlighet när det kommer till svenska talanger.
Se bara på medelåldrarna på planen igår.
Sverige-dryga 28.
Spanien-dryga 24.
Det är skillnad det...
Till syvende och sist handlar det ändå om fotbollskunnande. Sverige liksom Elfsborg fick en fotbollslektion av en kunnigare rival. Hjärnorna hängde inte med och är inte psyket närvarande finns ingen möjlighet att rå på ett så pass skickligt motstånd.
Massmedialt har laget varit klart sedan länge, och ingen ska slå i mig att det inte påverkar våra landslagsmän.
De läser och ser hur medierna målar upp fantasibilder om vilka EM-motståndare vi inte vill, och vill ha i gruppspelet 2008.
Tränarparet i Redbergslid IK, Johan Eklund och Magnus Wieslander sa det bäst: vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, efter serieledning och därefter missade poäng mot "sämre" lag...
Ett påstående som väl passar in på hybrisfebriga svenska fotbollsspelare. Nu är situationen överkomlig då poängen trillade in tidigt i gruppspelet, och efter stor hjälp av Nordirlands okunnighet mot lag som Island (0-3) samt Lettland (0-1).
En ynka poäng i sista kvalmatchen mot Lettland, på hemmaplan, ska väl inte bereda landslaget några som helst problem?
Visst minns vi tårarna i Prag 1985.
Robert Prytz krokodiltårar i direktsändning är en klassiker...
Och Portugal skulle ju inte rå på Västtyskland borta...
Förutsättningarna är snarlika.
Sverige har saken i egna händer. Vinst eller oavgjort betyder EM 2008...
Om inte?
Då ska väl inte Nordirland kunna rå på spanjorerna på Kanarieöarna samma dag...?
Men dumt att chansa...
Därför: kör över letterna på onsdag.
Låt inte Mario Verpakovskis bli en ny Fernando Gomes.
Brrrr...
fredag 9 november 2007
SM 2007-Blåvitt...Europahopp-Elfsborg, Helsingborg.
Guldet skulle hem, och visst kom det hem. IFK Göteborg ståtar som svenska mästare 2007, och staden exploderade i ett blåvitt inferno som aldrig ville ta slut.
En allsvensk sluttabell ljuger aldrig...det kan vi vara förvissade om. Domarfadäser, stolp- och ribbskott och felaktiga laguttagningar kan inte överbrygga sanningen om att den klubb som skrapat ihop flest poäng efter 26 omgångar, verkligen är de rättmätiga segrarna.
26 14 7 5 45 23 22 49
Veckans lottorad?
Oh nej...
För en icke invigd ter sig siffrorna otydbara. Men för de som lever fotboll dygnet runt är det enklare. 26 spelade matcher, 14 vunna, 7 oavgjorda, 5 förluster, 45 gjorda mål varav 22 insläppta, vilket gör en slutpoäng av 49.
En intressant rad som ger upphov till spekulationer. Spekulationer som hållts vid liv så gott som under hela säsongen.
Är svensk fotboll på väg tillbaka från den undanskymda plats, som den härbärgerat på under ett drygt decennium?
Rent spontant, av raden här uppe att döma, så är svaret: Nej.
14 vunna av 26 är alldeles för dåligt. Det gör 12 matcher, 24 halvlekar där en viktoria uteblivit. Tvåan Kalmar FF segrade 15 gånger, men där uppgick förlusterna till åtta matcher. Trean Djurgården segrade 13 gånger medan fyran Elfsborg endast mäktade med 10!!?? segrar.
När allsvenskan inte håller särskild hög klass ter sig framgångarna i Europa anmärkningsvärda. Efter år av förödmjukelser där bottenskrap från några av kontinentens allra sämsta avskrädesnationer, bollade med allsvenska lag, kändes toppresultat från klubbfotbollen väldigt långt borta.
Döm av svenska befolkningens förvåning, då föreningar som AIK, Elfsborg och framförallt Helsingborg stod i kö för att göra livet surt för etablerade klubbar i Europa, anno 2007.
Elfsborg stöter numera på lag som Fiorentina, Villarreal och AEK Aten medan Helsingborg i sin grupp konfronteras med Bordeaux och Galatasaray.
Skåningarna har så här långt överträffat allas förväntningar. De ligger på delad andraplats i Grupp H efter en meriterad bortaseger mot ett erkänt svårslaget turkiskt gäng.
Tuffare då för Elfsborg som slaktades borta mot Fiorentina. Lag från Italien och Spanien passar boråsarna synnerligen illa, då väl alla minns vad Valencia utsatte Anders Svensson och company för i kvalet till Champions League?
Men varför måla hin håle själv på väggen, då en eventuell ny era är på frammarsch i ett framgångstörstande svenskt klubbfotbollsrike?
Alla förhoppningar är sedan länge uppfyllda. Allt från och med nu är bonus, återbäring efter år av nödtorft, grädde på moset och vad ni vill...
Visar det sig efter gruppspelet att någon elva från Sverige klarat sig till vidare avancemang, är det inget annat än en superskräll.
Så håll tummarna alla inskränkta fotbollsupporters runtom i svedala. Lossa greppet om agget, illviljan och avundsjukan över att andra lag kan störa storklubbarna igen.
Det var sannerligen inte igår det pratades i termer som Champions och UEFA vad gäller svenska fotbollsföreningar...
Passa på att njuta...
En gång är ingen gång...
Två gånger är en vana...
Nästa år kan det vara dags för IFK Göteborg igen?
Champions League och UEFA-historian kan vi...
Kanske är det dags för ett nytt kapitel?
Rättmätiga svenska mästare är dom i vilket fall.
Grattis IFK.
En allsvensk sluttabell ljuger aldrig...det kan vi vara förvissade om. Domarfadäser, stolp- och ribbskott och felaktiga laguttagningar kan inte överbrygga sanningen om att den klubb som skrapat ihop flest poäng efter 26 omgångar, verkligen är de rättmätiga segrarna.
26 14 7 5 45 23 22 49
Veckans lottorad?
Oh nej...
För en icke invigd ter sig siffrorna otydbara. Men för de som lever fotboll dygnet runt är det enklare. 26 spelade matcher, 14 vunna, 7 oavgjorda, 5 förluster, 45 gjorda mål varav 22 insläppta, vilket gör en slutpoäng av 49.
En intressant rad som ger upphov till spekulationer. Spekulationer som hållts vid liv så gott som under hela säsongen.
Är svensk fotboll på väg tillbaka från den undanskymda plats, som den härbärgerat på under ett drygt decennium?
Rent spontant, av raden här uppe att döma, så är svaret: Nej.
14 vunna av 26 är alldeles för dåligt. Det gör 12 matcher, 24 halvlekar där en viktoria uteblivit. Tvåan Kalmar FF segrade 15 gånger, men där uppgick förlusterna till åtta matcher. Trean Djurgården segrade 13 gånger medan fyran Elfsborg endast mäktade med 10!!?? segrar.
När allsvenskan inte håller särskild hög klass ter sig framgångarna i Europa anmärkningsvärda. Efter år av förödmjukelser där bottenskrap från några av kontinentens allra sämsta avskrädesnationer, bollade med allsvenska lag, kändes toppresultat från klubbfotbollen väldigt långt borta.
Döm av svenska befolkningens förvåning, då föreningar som AIK, Elfsborg och framförallt Helsingborg stod i kö för att göra livet surt för etablerade klubbar i Europa, anno 2007.
Elfsborg stöter numera på lag som Fiorentina, Villarreal och AEK Aten medan Helsingborg i sin grupp konfronteras med Bordeaux och Galatasaray.
Skåningarna har så här långt överträffat allas förväntningar. De ligger på delad andraplats i Grupp H efter en meriterad bortaseger mot ett erkänt svårslaget turkiskt gäng.
Tuffare då för Elfsborg som slaktades borta mot Fiorentina. Lag från Italien och Spanien passar boråsarna synnerligen illa, då väl alla minns vad Valencia utsatte Anders Svensson och company för i kvalet till Champions League?
Men varför måla hin håle själv på väggen, då en eventuell ny era är på frammarsch i ett framgångstörstande svenskt klubbfotbollsrike?
Alla förhoppningar är sedan länge uppfyllda. Allt från och med nu är bonus, återbäring efter år av nödtorft, grädde på moset och vad ni vill...
Visar det sig efter gruppspelet att någon elva från Sverige klarat sig till vidare avancemang, är det inget annat än en superskräll.
Så håll tummarna alla inskränkta fotbollsupporters runtom i svedala. Lossa greppet om agget, illviljan och avundsjukan över att andra lag kan störa storklubbarna igen.
Det var sannerligen inte igår det pratades i termer som Champions och UEFA vad gäller svenska fotbollsföreningar...
Passa på att njuta...
En gång är ingen gång...
Två gånger är en vana...
Nästa år kan det vara dags för IFK Göteborg igen?
Champions League och UEFA-historian kan vi...
Kanske är det dags för ett nytt kapitel?
Rättmätiga svenska mästare är dom i vilket fall.
Grattis IFK.
torsdag 25 oktober 2007
Svenska mästare 2007...IFK Göteborg??
Flytet har hållit i sig de senaste omgångarna...spelet har haltat betänkligt men likväl har tre poäng hamnat i vinstkolumnen. Vi får gå tillbaka till Hammarbymatchen för att finna någonting som sade: här spelar svenska mästarna i fotboll anno 2007.
Inte spela på topp men ändå vinna är en av många slitna klyschor i sportsverige. Den frasen ikläder sig IFK Göteborg på ett alldeles utmärkt sätt, och har så gjort de senaste veckorna.
Mot AIK bar även Fru Fortuna blåvit dress, då det tycktes omöjligt att avgöra om bollen var över mållinjen eller inte.
Det accentuerar reformen om målkameror vilket snarast måste till, för att minimera risken att en icke korrekt placerad rättskipare kan bestämma var guldet ska hamna.
Lördagen den 15 september gjorde Elfsborg två mål på laget, sedan dess har Bengt Andersson varit omutlig i målet. Tillsammans med sin backlinje skapar han trygghet åt övriga lagdelar. Med en fungerande defensiv kan all kraft läggas på ett konstruktivt anfallsspel, och med vissa undantag har spetsen framåt sett bättre ut än på många år.
När Marcus Berg försvann till Groningen mitt under säsongen kraxade olyckskorparna betänkligt. Offensiven stagnerade också något, men i takt med att Pontus Wernbloom hittade rätt i sin nyvunna forwardposition, rättades målskyttet till igen.
Blåvitt-shopen på Berzeliigatan i Göteborg är i dagarna välbesökt och hela stan klär i änglaskrud ingör avgörandet på söndag. I varje vrå och varje hylla säljs blåvita tröjor och accessoarer i all oändlighet, och det kommer knappast att avta i händelse av SM-guld.
Ullevi kommer att fyllas till bredden och det betyder dryga 40.000 åskådare??!!
LAPP PÅ LUCKAN...??!!
Det är många som vill sola sig i glansen av ett presumtivt SM-guld, då publiksnittet knappast tar sig över 10.000 denna säsong.
Medgångssupportrarna som vanligtvis ligger i ide så här dags på året, ser sin chans att påpeka att IFK Göteborg minsann är favoritlaget, och alltid har varit...
Var är dom när de verkligen behövs?
Det finns inget enklare att vara ödmjuk i framgång. När SM-tecknen staplas på varann som på 1990-talet...tuffare att synas när oegentligheter i form av skatteaffärer svärtar ner klubben, och misslyckade spelarövergångar gör laget sårbart, och en mittenplacering anses som en framgång.
Var är ni då??
Ni 30.000 som löst biljett för första gången i år...
Den mediala uppmärksamheten har varit enorm de senaste veckorna och kulminerat den senaste...
Avisorna tävlar om senaste nytt från Kamratgården, och hur mycket guldbonusarna ligger på för närvarande.
Allt är planerat in i minsta detalj, guldfesten är bokad och segerpytten ligger bara och väntar på att fräsas till i pannorna.
Ingenting ska få gå fel, kanske är det Blåvitts tur nu...efter elva lååånga år.
Det troliga är vinst...1-0 till IFK?
Men tänk om Djurgården gör fem på BP...?
Huva...alla änglafans.
Inte spela på topp men ändå vinna är en av många slitna klyschor i sportsverige. Den frasen ikläder sig IFK Göteborg på ett alldeles utmärkt sätt, och har så gjort de senaste veckorna.
Mot AIK bar även Fru Fortuna blåvit dress, då det tycktes omöjligt att avgöra om bollen var över mållinjen eller inte.
Det accentuerar reformen om målkameror vilket snarast måste till, för att minimera risken att en icke korrekt placerad rättskipare kan bestämma var guldet ska hamna.
Lördagen den 15 september gjorde Elfsborg två mål på laget, sedan dess har Bengt Andersson varit omutlig i målet. Tillsammans med sin backlinje skapar han trygghet åt övriga lagdelar. Med en fungerande defensiv kan all kraft läggas på ett konstruktivt anfallsspel, och med vissa undantag har spetsen framåt sett bättre ut än på många år.
När Marcus Berg försvann till Groningen mitt under säsongen kraxade olyckskorparna betänkligt. Offensiven stagnerade också något, men i takt med att Pontus Wernbloom hittade rätt i sin nyvunna forwardposition, rättades målskyttet till igen.
Blåvitt-shopen på Berzeliigatan i Göteborg är i dagarna välbesökt och hela stan klär i änglaskrud ingör avgörandet på söndag. I varje vrå och varje hylla säljs blåvita tröjor och accessoarer i all oändlighet, och det kommer knappast att avta i händelse av SM-guld.
Ullevi kommer att fyllas till bredden och det betyder dryga 40.000 åskådare??!!
LAPP PÅ LUCKAN...??!!
Det är många som vill sola sig i glansen av ett presumtivt SM-guld, då publiksnittet knappast tar sig över 10.000 denna säsong.
Medgångssupportrarna som vanligtvis ligger i ide så här dags på året, ser sin chans att påpeka att IFK Göteborg minsann är favoritlaget, och alltid har varit...
Var är dom när de verkligen behövs?
Det finns inget enklare att vara ödmjuk i framgång. När SM-tecknen staplas på varann som på 1990-talet...tuffare att synas när oegentligheter i form av skatteaffärer svärtar ner klubben, och misslyckade spelarövergångar gör laget sårbart, och en mittenplacering anses som en framgång.
Var är ni då??
Ni 30.000 som löst biljett för första gången i år...
Den mediala uppmärksamheten har varit enorm de senaste veckorna och kulminerat den senaste...
Avisorna tävlar om senaste nytt från Kamratgården, och hur mycket guldbonusarna ligger på för närvarande.
Allt är planerat in i minsta detalj, guldfesten är bokad och segerpytten ligger bara och väntar på att fräsas till i pannorna.
Ingenting ska få gå fel, kanske är det Blåvitts tur nu...efter elva lååånga år.
Det troliga är vinst...1-0 till IFK?
Men tänk om Djurgården gör fem på BP...?
Huva...alla änglafans.
onsdag 17 oktober 2007
Bye bye Mr Steve McLaren...?
Det måste vara ödets ironi...Den påtänkte förbundskaptenen för England efter Svennis sejour i landet, håller nu på att krossa nationens EM-drömmar. Guus Hiddinks Ryssland spelade troligtvis bort Englands stolta fotbollslandslag, när de vann med 2-1 på Luzjnikistadion i Moskva igår.
Efter tre raka kvalifikationer till stora turneringar, med Svennis vid rodret, blir Steve McLaren hela örikets spottkopp vid missat avancemang.
Det fastlogs å det bestämdaste att en inhemsk förmåga skulle efterträda Svennis.
Det fick vara nog med utlänningar...
England skulle ha en engelsk förbundskapten...BASTA.
Fram kröp den assisterande förbundskaptenen...Steve McLaren.
Å uppvaknandet verkar bli av den grymma arten
Livet är inte rättvist...men underbart skadeglatt.
Varför attackera och smäda någon så hejdlöst som etermedia gjorde under så gott som hela Svennis era i England.
Det kommer ALLTID surt tillbaka även om chansen till kvalifikation fortfarande lever...
Kroatien kommer naturligtvis mosa Makedonien på bortaplan och fixa avancemanget, medan England får lita till tre poäng mot Kroatien, samt att Ryssland tappar poäng mot någon av nationerna Israel och Andorra...båda på bortaplan men det är endast Israel som kan störa den ryska björnen.
Det kan betyda att England med världsspelare på varje position missar 2008 års största händelse...
Finns det då några nidord kvar i det engelska lexikonet, som kan sammanfatta det öde elvan är på väg emot, som inte redan har använts vid andra fotboll-misslyckanden i nationens historia?
Katastrof är ingen bra benämning i sportsammanhang, så det undviker jag.
Men en superskuffelse är användbart för hela organisationen som byter ledare vid minsta lilla motgång.
Kontinuitet och tålamod är glosor som har svårt att få fäste, särskilt hos det inskränkta mediadrevet som kallar sig seriösa journalister...skrattretande.
Med Wayne Rooney, Frank Lampard, Steven Gerrard, Rio Ferdinand, Joe Cole och många fler är det anmärkningsvärt att laget är på väg att missa resan till Schweiz/Österrike.
Mot Ryssland började de strålande med ett kompakt försvarsspel och hög press på motståndarna. Ryssarna kom ingenstans och ledningsmålet efter en halvtimme kändes förutbestämt, och Rooney visade världsklass med en volleypärla, efter att lille Owen vunnit en nickduell ?? mot trög försvarare.
Bara en missad Gerrard-bredsida i friläge gjorde att ledningen stannade vid ett mål. Naturligtvis var slumpen inblandad då matchen vände...en förseelse utanför straffområdet slutade i en elvametare och kvitteringen var ett faktum. De brittiska lagdelarna föll nu in i varandra och en olycka kommer sällan ensam. Bara fyra minuter senare torpederades engelska förhoppningar om poäng i sank, och Hiddink ser än en gång ut som en mirakelman...
Efter VM-semifinal med Holland (1998) och Sydkorea (2002) kanske det är Rysslands tur att finna lyckan med holländaren...?
För England gäller det att avskärma sig från all massmedial uppvaktning den närmaste tiden. Blodtörstiga, uppretade och sökandet efter syndabockar kommer fördriva tiden för skrivarkåren fram till avgörandet i november.
Och vad kommer att ske vid ett eventuellt kvalmisslyckande?
Svennis är ju upptagen med att leda Manchester City till en topposition i Premier League.
Fyra kvartsfinaler på raken ter sig därför försvinnande liten...
Efter tre raka kvalifikationer till stora turneringar, med Svennis vid rodret, blir Steve McLaren hela örikets spottkopp vid missat avancemang.
Det fastlogs å det bestämdaste att en inhemsk förmåga skulle efterträda Svennis.
Det fick vara nog med utlänningar...
England skulle ha en engelsk förbundskapten...BASTA.
Fram kröp den assisterande förbundskaptenen...Steve McLaren.
Å uppvaknandet verkar bli av den grymma arten
Livet är inte rättvist...men underbart skadeglatt.
Varför attackera och smäda någon så hejdlöst som etermedia gjorde under så gott som hela Svennis era i England.
Det kommer ALLTID surt tillbaka även om chansen till kvalifikation fortfarande lever...
Kroatien kommer naturligtvis mosa Makedonien på bortaplan och fixa avancemanget, medan England får lita till tre poäng mot Kroatien, samt att Ryssland tappar poäng mot någon av nationerna Israel och Andorra...båda på bortaplan men det är endast Israel som kan störa den ryska björnen.
Det kan betyda att England med världsspelare på varje position missar 2008 års största händelse...
Finns det då några nidord kvar i det engelska lexikonet, som kan sammanfatta det öde elvan är på väg emot, som inte redan har använts vid andra fotboll-misslyckanden i nationens historia?
Katastrof är ingen bra benämning i sportsammanhang, så det undviker jag.
Men en superskuffelse är användbart för hela organisationen som byter ledare vid minsta lilla motgång.
Kontinuitet och tålamod är glosor som har svårt att få fäste, särskilt hos det inskränkta mediadrevet som kallar sig seriösa journalister...skrattretande.
Med Wayne Rooney, Frank Lampard, Steven Gerrard, Rio Ferdinand, Joe Cole och många fler är det anmärkningsvärt att laget är på väg att missa resan till Schweiz/Österrike.
Mot Ryssland började de strålande med ett kompakt försvarsspel och hög press på motståndarna. Ryssarna kom ingenstans och ledningsmålet efter en halvtimme kändes förutbestämt, och Rooney visade världsklass med en volleypärla, efter att lille Owen vunnit en nickduell ?? mot trög försvarare.
Bara en missad Gerrard-bredsida i friläge gjorde att ledningen stannade vid ett mål. Naturligtvis var slumpen inblandad då matchen vände...en förseelse utanför straffområdet slutade i en elvametare och kvitteringen var ett faktum. De brittiska lagdelarna föll nu in i varandra och en olycka kommer sällan ensam. Bara fyra minuter senare torpederades engelska förhoppningar om poäng i sank, och Hiddink ser än en gång ut som en mirakelman...
Efter VM-semifinal med Holland (1998) och Sydkorea (2002) kanske det är Rysslands tur att finna lyckan med holländaren...?
För England gäller det att avskärma sig från all massmedial uppvaktning den närmaste tiden. Blodtörstiga, uppretade och sökandet efter syndabockar kommer fördriva tiden för skrivarkåren fram till avgörandet i november.
Och vad kommer att ske vid ett eventuellt kvalmisslyckande?
Svennis är ju upptagen med att leda Manchester City till en topposition i Premier League.
Fyra kvartsfinaler på raken ter sig därför försvinnande liten...
söndag 14 oktober 2007
Ivo Karlovic mot tennistoppen...
Fyrtornet och släpvagnen har fått en ny innebörd...den lille och oansenlige Thomas Johansson mötte sin överman i dubbel bemärkelse, då jätten från Kroatien kollrade bort svensken i finalen av Stockholm Open.
Den blott 180 cm korte svensken har alla slag i arsenalen, men idag servades han av mattan när Ivo Karlovic dräpte iväg projektiler i klass med mindre missiler...
208 cm kroatisk tennisspelare hittade enkelt vinklar från den tredje våning han befinner sig på. Långt därnere skymtade en lintott som bombarderades med allehanda sluggerslag...endast en tillfällig nedgång i artilleriet under andra set, fick svensken att drömma om en jämn tillställning.
I tredje set var dock de tunga eldvapnen tillbaka och Johansson visslades åter av banan. Ändå ett fall framåt för Thomas som inte visat mycket de senaste månaderna, nu gäller det bara att visa upp det fina spelet under en längre tid...
För Ivo Karlovic ser framtiden än mer ljus ut. Som 28-åring har han tagit ett jättekliv på rankingen. Med sitt dödliga servande blir det ytterst intressant att se hur han står sig i konkurrensen vad gäller Grand Slam?
På snabba underlag som i Wimbledon, US Open och Australian Open blir han hyperfarlig för vem som helst...kanske till och med för en viss schweizare?
Men tennis innehåller så mycket mer än bara servar...alla verkar dock inte inse det utan måste förminska den glädjerusiga kroatens finalvinst idag.
Expertkommentatorn Janne Gunnarsson hade inte sin bästa dag som bisittare, då han fråntog Ivos kompetens som tennisspelare genom att ständigt beklaga sig över hans knallhårda servar.
"Inte bra för tennisen" var ett mantra han uppehöll sig vid då servarna ibland närmade sig 230 km-strecket...
Ähh...säger jag. Det är ju dödsfräckt och helhäftigt att se någon smälla på förstaserven. Det bara pangar till och motståndaren står handfallen...snacka om power.
Tongångarna var de samma då Tiger Woods knockade en hel golfvärld med sina extremt långa slag...en golfmaskin som skulle döda sporten inom snar framtid, hette det. Men tävlingar vinns inte från tee, utan runt greenerna. Tigers exeptionella närspel har tagit honom till den plats han nu härbärgerar på, inte hans driver...
Så klanka inte ner på dem med unika egenskaper. Det är dom som drar massorna till arenorna, och alltid bjuder på något extra...
Det är därför jag ALLTID stått bakom Zlatan och hans fotbollkonst, när andra jantesvenskar kräkts galla över honom...
Usch och tvi för dessa...
Den blott 180 cm korte svensken har alla slag i arsenalen, men idag servades han av mattan när Ivo Karlovic dräpte iväg projektiler i klass med mindre missiler...
208 cm kroatisk tennisspelare hittade enkelt vinklar från den tredje våning han befinner sig på. Långt därnere skymtade en lintott som bombarderades med allehanda sluggerslag...endast en tillfällig nedgång i artilleriet under andra set, fick svensken att drömma om en jämn tillställning.
I tredje set var dock de tunga eldvapnen tillbaka och Johansson visslades åter av banan. Ändå ett fall framåt för Thomas som inte visat mycket de senaste månaderna, nu gäller det bara att visa upp det fina spelet under en längre tid...
För Ivo Karlovic ser framtiden än mer ljus ut. Som 28-åring har han tagit ett jättekliv på rankingen. Med sitt dödliga servande blir det ytterst intressant att se hur han står sig i konkurrensen vad gäller Grand Slam?
På snabba underlag som i Wimbledon, US Open och Australian Open blir han hyperfarlig för vem som helst...kanske till och med för en viss schweizare?
Men tennis innehåller så mycket mer än bara servar...alla verkar dock inte inse det utan måste förminska den glädjerusiga kroatens finalvinst idag.
Expertkommentatorn Janne Gunnarsson hade inte sin bästa dag som bisittare, då han fråntog Ivos kompetens som tennisspelare genom att ständigt beklaga sig över hans knallhårda servar.
"Inte bra för tennisen" var ett mantra han uppehöll sig vid då servarna ibland närmade sig 230 km-strecket...
Ähh...säger jag. Det är ju dödsfräckt och helhäftigt att se någon smälla på förstaserven. Det bara pangar till och motståndaren står handfallen...snacka om power.
Tongångarna var de samma då Tiger Woods knockade en hel golfvärld med sina extremt långa slag...en golfmaskin som skulle döda sporten inom snar framtid, hette det. Men tävlingar vinns inte från tee, utan runt greenerna. Tigers exeptionella närspel har tagit honom till den plats han nu härbärgerar på, inte hans driver...
Så klanka inte ner på dem med unika egenskaper. Det är dom som drar massorna till arenorna, och alltid bjuder på något extra...
Det är därför jag ALLTID stått bakom Zlatan och hans fotbollkonst, när andra jantesvenskar kräkts galla över honom...
Usch och tvi för dessa...
lördag 13 oktober 2007
EM-fotboll 2008...nyckelord: Harmoni.
Det jag spekulerade i var alltså sant. Det har mörkats hit och dit under lång tid, och det har aldrig funnits något som grumlat den perfekta ytan...utåt sett alltså.
Fotbolls-VM i Tyskland 2006 var inte den klanderfria turnering som många ville ha det till. Kamratanda, alla för en och ett kollektiv solitt som stål kännetecknar de flesta svenska landslag. Men när månadslönerna i en grupp uppgår till miljoner och åter miljoner, kommer det alltid att finnas en risk att konflikter dyker upp.
Följetongen Ljungberg-Mellberg visade sig inte vara den lek som ledningen ville göra gällande. Alla kunde se att det inte stod rätt till när de rök ihop som busiga tonåringar under VM 2002.
Lagkamraterna gjorde sitt bästa för att skilja antagonisterna åt och lyckades ganska väl, men efter den händelsen råder ett isande agg mellan de två.
Sverige är ingen världsmakt i fotboll. Sverige är ett kompetent spelande landslag där gruppen är det allra viktigaste då framgångar står på spel. Alla EM- och VM-kval triumfer bygger just på att gruppen håller ihop och att alla står enade. Det är biljetten till framgång och det har fungerat hittills. Hela 2000-talet har handlat om lyckade kval och 2008 verkar inte bli något undantag.
Nu har det kommit fram att allt inte stod rätt till i Tyskland förra året. Lasse Lagerbäck tog äntligen bladet från munnen och konstaterade att harmonin inte var den bästa under turneringen.
Stora egon med Ljungberg och Mellberg i spetsen hade stora svårigheter att enas, och redan där grusades framgångsförhoppningarna.
För att elvan ska lyckas måste det råda total lugn i laget. Inre balans hos alla aktörer är regel och inga undantag får finnas.
I synnerhet inte i en VM-turnering där samtliga torde dra åt samma håll...bortförklaringar i efterhand är inte min melodi, men hellre ett landslag i harmoni än tvärtom. En seger i gruppen hade betytt Ecuador istället för värdlandet och det är en avsevärd skillnad.
På frågan om vilka som ska ta åt sig av kritiken? är svaret enkelt...naturligtvis är det förbundskaptenerna.
Lika självklart som upprättandet av spelsystem samt laguttagning, lika självklart är det att samklangen i truppen existerar och det är herrar Lars-Rolands ansvar...hundra gånger av hundra. Det misslyckades de med förra året och det har ett svenskt landslag inte råd med.
Sen må det vara fotboll, ishockey, handboll eller basket...
Till EM 2008 i Schweiz/Österrike kanske spadarna är nedgrävda för Ljungberg och Mellberg...då äntligen kanske nationen tar sig längre än åttondelsfinal.
För visst är de klara för alpländerna kommande år...det vittnar 2-0 ledningen om som laget innehar i halvtid mot Liechtenstein.
Sen återstår bara en viktoria mot Nordirland på onsdag...
Så enkelt det kan vara ibland.
Fotbolls-VM i Tyskland 2006 var inte den klanderfria turnering som många ville ha det till. Kamratanda, alla för en och ett kollektiv solitt som stål kännetecknar de flesta svenska landslag. Men när månadslönerna i en grupp uppgår till miljoner och åter miljoner, kommer det alltid att finnas en risk att konflikter dyker upp.
Följetongen Ljungberg-Mellberg visade sig inte vara den lek som ledningen ville göra gällande. Alla kunde se att det inte stod rätt till när de rök ihop som busiga tonåringar under VM 2002.
Lagkamraterna gjorde sitt bästa för att skilja antagonisterna åt och lyckades ganska väl, men efter den händelsen råder ett isande agg mellan de två.
Sverige är ingen världsmakt i fotboll. Sverige är ett kompetent spelande landslag där gruppen är det allra viktigaste då framgångar står på spel. Alla EM- och VM-kval triumfer bygger just på att gruppen håller ihop och att alla står enade. Det är biljetten till framgång och det har fungerat hittills. Hela 2000-talet har handlat om lyckade kval och 2008 verkar inte bli något undantag.
Nu har det kommit fram att allt inte stod rätt till i Tyskland förra året. Lasse Lagerbäck tog äntligen bladet från munnen och konstaterade att harmonin inte var den bästa under turneringen.
Stora egon med Ljungberg och Mellberg i spetsen hade stora svårigheter att enas, och redan där grusades framgångsförhoppningarna.
För att elvan ska lyckas måste det råda total lugn i laget. Inre balans hos alla aktörer är regel och inga undantag får finnas.
I synnerhet inte i en VM-turnering där samtliga torde dra åt samma håll...bortförklaringar i efterhand är inte min melodi, men hellre ett landslag i harmoni än tvärtom. En seger i gruppen hade betytt Ecuador istället för värdlandet och det är en avsevärd skillnad.
På frågan om vilka som ska ta åt sig av kritiken? är svaret enkelt...naturligtvis är det förbundskaptenerna.
Lika självklart som upprättandet av spelsystem samt laguttagning, lika självklart är det att samklangen i truppen existerar och det är herrar Lars-Rolands ansvar...hundra gånger av hundra. Det misslyckades de med förra året och det har ett svenskt landslag inte råd med.
Sen må det vara fotboll, ishockey, handboll eller basket...
Till EM 2008 i Schweiz/Österrike kanske spadarna är nedgrävda för Ljungberg och Mellberg...då äntligen kanske nationen tar sig längre än åttondelsfinal.
För visst är de klara för alpländerna kommande år...det vittnar 2-0 ledningen om som laget innehar i halvtid mot Liechtenstein.
Sen återstår bara en viktoria mot Nordirland på onsdag...
Så enkelt det kan vara ibland.
söndag 7 oktober 2007
IFK Göteborg mot SM-guld...?
Rödvit klädda för dagen Blåvitt tog ett steg närmare titeln som sveriges bästa lag, då ett i spillror slaget Malmö FF inte utgjorde något motstånd, för ett just nu ostoppbart göteborgskt lag.
Alla ingredienser som en SM-guld-gryta ska innehålla finns i år i klubben som inte har vunnit någonting på länge. Hybris-perioden varade i ett decennium, och det är först nu som IFK Göteborg har insett att pengar på banken inte betyder ett jota, när organisationen sysslar med tvivelaktig business och taskiga spelaraffärer.
Efter ett gyllene 1980-tal och ett än mer inkomstbringande 1990-tal, svävade klubben högt upp i det blå med en aura med odödlighet kring sig.
Alla som var något och önskade bli något ville förknippas med Blåvitt. Spelare från hela riket vallfärdade till västkusten, för permanent spel i IFK betydde även att en landslagsplats låg nära till hands.
Inget konstigt i det då klubben mellan 1982-1996 plockade hem HELA tio svenska mästerskap. Lägg till segrar i UEFA-cupen 1982 samt 1987 och stora framgångar i Champions League, så fanns det fog för att klubben var på allas läppar.
Värvningskarusellen snurrade allt fortare och pengar lades till slut på vad som helst, bara det fanns något som liknade fotbollsskor på spelaren. Resultaten uteblev och paniken att lyckas varje år, ledde till förstärkningar i form av skumma övergångar med oredovisade pengatransaktioner som följd.
Botten nåddes då oegentligheter uppdagades vid Selakovic-Ijeh-uppgörelsen. Miljoner hade bytt händer under mystiska omständigheter och Skatteverket låg på som blodiglar för att reda ut skumraskaffärerna.
Klubbdirektören Mats Persson tog time-out ( och kom aldrig tillbaka), ordföranden Bengt Halse avgick, likaså kassören Janne "Plånbok" Nilsson.
Knatte, Fnatte och Tjatte var nu borta, men långt ifrån alla problem som florerade runt klubben. Sponsorerna drog öronen åt sig och ville inte förknippas med "ohederliga" IFK Göteborg. En allt mer nedsolkad klubb hade all möda i världen att återupprätta någon form av redbarhet.
Ett led i den riktningen var att ge trotjänaren Håkan Mild en beslutsfattande position i klubben.
En som in- och exhalerar blåvit luft...
En med 459 matcher för klubben...
En som aldrig skulle skada den klubb som närt honom i 18 år...
Tanken var att återgå till grunderna...det som klubben förknippades med från allra första början. Det som Roger Gustafsson med anhang lyckades så väl med under första delen av 1990-talet. Slussa sakta in egna förmågor från juniorleden, våga vinna med ett långsiktigt arbete. Lika viktigt som fotbollsträningen är att individen utvecklas på ett personligt plan. Det ska vara attraktivt att sammankopplas med IFK Göteborg...
Tillsammans med tränarna Stefan Rehn och Jonas Olsson samt assisterande tränaren Teddy Olausson, är det förhoppningar som så sakteliga är på väg tillbaka.
Vi är inte färdiga med vårt arbete än på några år, var Håkan Milds egna ord inför matchen mot Malmö FF igår.
Men om det skulle betyda ett SM-guld redan i år, tror inte jag att han ligger sömnlös för det... skulle bara vara ett bevis för att föreningen är på rätt väg igen.
Men vad sker i Malmö FF?
Pengar är visst inte allt...
Det kan Hasse Borg få bekräftat av IFK Göteborg...
Alla ingredienser som en SM-guld-gryta ska innehålla finns i år i klubben som inte har vunnit någonting på länge. Hybris-perioden varade i ett decennium, och det är först nu som IFK Göteborg har insett att pengar på banken inte betyder ett jota, när organisationen sysslar med tvivelaktig business och taskiga spelaraffärer.
Efter ett gyllene 1980-tal och ett än mer inkomstbringande 1990-tal, svävade klubben högt upp i det blå med en aura med odödlighet kring sig.
Alla som var något och önskade bli något ville förknippas med Blåvitt. Spelare från hela riket vallfärdade till västkusten, för permanent spel i IFK betydde även att en landslagsplats låg nära till hands.
Inget konstigt i det då klubben mellan 1982-1996 plockade hem HELA tio svenska mästerskap. Lägg till segrar i UEFA-cupen 1982 samt 1987 och stora framgångar i Champions League, så fanns det fog för att klubben var på allas läppar.
Värvningskarusellen snurrade allt fortare och pengar lades till slut på vad som helst, bara det fanns något som liknade fotbollsskor på spelaren. Resultaten uteblev och paniken att lyckas varje år, ledde till förstärkningar i form av skumma övergångar med oredovisade pengatransaktioner som följd.
Botten nåddes då oegentligheter uppdagades vid Selakovic-Ijeh-uppgörelsen. Miljoner hade bytt händer under mystiska omständigheter och Skatteverket låg på som blodiglar för att reda ut skumraskaffärerna.
Klubbdirektören Mats Persson tog time-out ( och kom aldrig tillbaka), ordföranden Bengt Halse avgick, likaså kassören Janne "Plånbok" Nilsson.
Knatte, Fnatte och Tjatte var nu borta, men långt ifrån alla problem som florerade runt klubben. Sponsorerna drog öronen åt sig och ville inte förknippas med "ohederliga" IFK Göteborg. En allt mer nedsolkad klubb hade all möda i världen att återupprätta någon form av redbarhet.
Ett led i den riktningen var att ge trotjänaren Håkan Mild en beslutsfattande position i klubben.
En som in- och exhalerar blåvit luft...
En med 459 matcher för klubben...
En som aldrig skulle skada den klubb som närt honom i 18 år...
Tanken var att återgå till grunderna...det som klubben förknippades med från allra första början. Det som Roger Gustafsson med anhang lyckades så väl med under första delen av 1990-talet. Slussa sakta in egna förmågor från juniorleden, våga vinna med ett långsiktigt arbete. Lika viktigt som fotbollsträningen är att individen utvecklas på ett personligt plan. Det ska vara attraktivt att sammankopplas med IFK Göteborg...
Tillsammans med tränarna Stefan Rehn och Jonas Olsson samt assisterande tränaren Teddy Olausson, är det förhoppningar som så sakteliga är på väg tillbaka.
Vi är inte färdiga med vårt arbete än på några år, var Håkan Milds egna ord inför matchen mot Malmö FF igår.
Men om det skulle betyda ett SM-guld redan i år, tror inte jag att han ligger sömnlös för det... skulle bara vara ett bevis för att föreningen är på rätt väg igen.
Men vad sker i Malmö FF?
Pengar är visst inte allt...
Det kan Hasse Borg få bekräftat av IFK Göteborg...
måndag 1 oktober 2007
VM-fotboll...2006 samt 2007.
Säg fotbolls-VM för herrar och många går i taket av lycka. Världens främsta bollartister samlas under dryga månaden för att mäta sina krafter med varandra. Under förutsättning att kvalen har varit till belåtenhet för berörda nationer.
Nota bene, de nationer som alla vill se i de stora sammandrabbningarna.
Tänk ett VM utan Brasilien, Argentina, Holland, Tyskland och några till. Vi skulle bli narrade på konfekten liksom, en godispåse full med, full med...surisar.
Usch och tvi...
Ett drygt år har passerat sen Italien och Cannavaro fick lyfta pokalen i Tyskland. Jag erinrar mig en välspelad final...var det inte så?
Kommer faktiskt inte ihåg så bra...eftermälet och den stora snackisen efter finalen var inte resultatet, utan Zidanes tjurrusning mot en helt "oskyldig" Materazzi. Det går inte att urskulda Zizous uppträdande men som italienare borde den eldfängde Interspelaren veta bättre, än att smäda andras familjemedlemmar.
VM i Tyskland blev en braksuccé med attraktiv fotboll och många gjorda mål. Hemmanationen fick dock smaka på en hel del kritik innan mästerskapet, då de ansågs vara alldeles för dåliga att åta sig VM-uppdraget. Men från värdelösa, bortskämda och totalt uträknade reste de sig med Jurgen Klinsmann i spetsen och nådde ända fram till en bronspeng. Med rapp, rolig och uppoffrande spel var hedern återupprättad och Tyskland var tillbaka på världsscenen.
Hemmanationen i årets dam-VM hade ungefär snarlika förutsättningar som förra årets herrdito. Spelet hade stagnerat betänkligt sen silverframgången 1999, då Kina var ena part i finalen mot USA. Endast straffar kunde skilja lagen åt, där amerikanskorna var snäppet vassare.
De senaste åren har framgångarna uteblivit för en av de mest lovande nationerna på damsidan. Utsikterna för ett väl genomfört mästerskap i hemlandet bedömdes som svaga, och desperationen låg på lut.
Tills en svenska dök upp som en joker i leken, för att frälsa den mäktiga staten från att tappa ansiktet inför dryga miljarden kritiska anhängare.
Marika Domanski Lyfors från Göteborg handplockades för uppgiften och blev mångmiljonär på köpet. Den forne förbundskaptenen för svenska damerna, tog i sin tur hjälp av Pia Sundhage för att om möjligt hinna få klart en slagkraftig elva till premiären.
Som så många andra första-gångs-förbundskaptener för en ny nation, sattes all kraft in på att täta ett transparent försvar. I bästa Lagerbäck-anda, där ett gott försvarsspel är nyckeln till ett fungerande anfallsspel, lyckades hon få asiatiskorna att våga tro på sig själva igen, och därmed var grunden lagd för en svensk-kinesisk framgång.
Nu stannade sagan med en oturlig kvartsfinalförlust mot Norge, där jänterne visade sig vara på tårna då målchans gavs.
Ett halvt år av uppbyggnad och förberedelser kändes ändå vinstgivande, då Kina till stor del visade att de hör hemma bland de fem-sex främsta nationerna i världen.
Får Marika styra över laget ytterligare ett par år kan goda resultat uppnås, kanske redan till nästa års stora begivenhet...
OS i Peking.
Liksom herrarna visar de tyska damerna enastående jämnhet i sitt agerande vad gäller stora mästerskap. När en målvakt, Nadine Angerer, inte ger bort en enda boll under turneringen, görs sig andra icke besvär. Sex matcher spelade, med den avundsvärda målskillnaden 21-0 måste vara något för Guiness rekordbok?
Inte ens Umeås och vår egen Marta kunde slå hål på den tyska nollan. I finalen gavs Brasilien en gyllene chans, då Marta stegade fram till straffpunkten...en halvtaskig strumprullare senare kunde Tysklands snygga målfacit krönas.
Annars var Marta den enskilt viktigaste individen för det här mästerskapet. Damfotbollen behöver all uppmärksamhet de kan få. Särskilt i de norra delarna av globen, suktar förbunden efter mer synlig tid i media vilket leder till mer uppmärksamhet.
Att då få se Marta i nummer av allra högsta världsklass, känns befriande för både åskådare och ungdomar, som sitter på plats eller hemma framför burken och bevittnar magin som bara Umeå-bon kan utföra...
Se och lär...
Nota bene, de nationer som alla vill se i de stora sammandrabbningarna.
Tänk ett VM utan Brasilien, Argentina, Holland, Tyskland och några till. Vi skulle bli narrade på konfekten liksom, en godispåse full med, full med...surisar.
Usch och tvi...
Ett drygt år har passerat sen Italien och Cannavaro fick lyfta pokalen i Tyskland. Jag erinrar mig en välspelad final...var det inte så?
Kommer faktiskt inte ihåg så bra...eftermälet och den stora snackisen efter finalen var inte resultatet, utan Zidanes tjurrusning mot en helt "oskyldig" Materazzi. Det går inte att urskulda Zizous uppträdande men som italienare borde den eldfängde Interspelaren veta bättre, än att smäda andras familjemedlemmar.
VM i Tyskland blev en braksuccé med attraktiv fotboll och många gjorda mål. Hemmanationen fick dock smaka på en hel del kritik innan mästerskapet, då de ansågs vara alldeles för dåliga att åta sig VM-uppdraget. Men från värdelösa, bortskämda och totalt uträknade reste de sig med Jurgen Klinsmann i spetsen och nådde ända fram till en bronspeng. Med rapp, rolig och uppoffrande spel var hedern återupprättad och Tyskland var tillbaka på världsscenen.
Hemmanationen i årets dam-VM hade ungefär snarlika förutsättningar som förra årets herrdito. Spelet hade stagnerat betänkligt sen silverframgången 1999, då Kina var ena part i finalen mot USA. Endast straffar kunde skilja lagen åt, där amerikanskorna var snäppet vassare.
De senaste åren har framgångarna uteblivit för en av de mest lovande nationerna på damsidan. Utsikterna för ett väl genomfört mästerskap i hemlandet bedömdes som svaga, och desperationen låg på lut.
Tills en svenska dök upp som en joker i leken, för att frälsa den mäktiga staten från att tappa ansiktet inför dryga miljarden kritiska anhängare.
Marika Domanski Lyfors från Göteborg handplockades för uppgiften och blev mångmiljonär på köpet. Den forne förbundskaptenen för svenska damerna, tog i sin tur hjälp av Pia Sundhage för att om möjligt hinna få klart en slagkraftig elva till premiären.
Som så många andra första-gångs-förbundskaptener för en ny nation, sattes all kraft in på att täta ett transparent försvar. I bästa Lagerbäck-anda, där ett gott försvarsspel är nyckeln till ett fungerande anfallsspel, lyckades hon få asiatiskorna att våga tro på sig själva igen, och därmed var grunden lagd för en svensk-kinesisk framgång.
Nu stannade sagan med en oturlig kvartsfinalförlust mot Norge, där jänterne visade sig vara på tårna då målchans gavs.
Ett halvt år av uppbyggnad och förberedelser kändes ändå vinstgivande, då Kina till stor del visade att de hör hemma bland de fem-sex främsta nationerna i världen.
Får Marika styra över laget ytterligare ett par år kan goda resultat uppnås, kanske redan till nästa års stora begivenhet...
OS i Peking.
Liksom herrarna visar de tyska damerna enastående jämnhet i sitt agerande vad gäller stora mästerskap. När en målvakt, Nadine Angerer, inte ger bort en enda boll under turneringen, görs sig andra icke besvär. Sex matcher spelade, med den avundsvärda målskillnaden 21-0 måste vara något för Guiness rekordbok?
Inte ens Umeås och vår egen Marta kunde slå hål på den tyska nollan. I finalen gavs Brasilien en gyllene chans, då Marta stegade fram till straffpunkten...en halvtaskig strumprullare senare kunde Tysklands snygga målfacit krönas.
Annars var Marta den enskilt viktigaste individen för det här mästerskapet. Damfotbollen behöver all uppmärksamhet de kan få. Särskilt i de norra delarna av globen, suktar förbunden efter mer synlig tid i media vilket leder till mer uppmärksamhet.
Att då få se Marta i nummer av allra högsta världsklass, känns befriande för både åskådare och ungdomar, som sitter på plats eller hemma framför burken och bevittnar magin som bara Umeå-bon kan utföra...
Se och lär...
fredag 28 september 2007
Messi...kungen av Camp Nou.
Meeeessssiii...Meeeessssiii...Meeeessssiii...mullrade runt Camp Nou efter ytterligare en mästerlig uppvisning av den lille, men fotbollsmässigt ofantligt store argentinare, som just nu spelar i en helt egen division.
Lionel Messi...blott 20 år ung.
FC Barcelona har om möjligt pusslat ihop ett än mer slagkraftigt lag, än det som segrade både i ligan och Champions League säsongen 2004/2005. Ändå ansågs den elvan vara från en annan planet. En oslagbar kompott uppdelat i ett ramstarkt försvar, ett kreativt mittfält samt dödliga anfallsvapen.
Mitt i all denna briljans fanns även världens bästa fotbollsspelare...Ronaldinho. Den obestridde konungen som gjorde vad som föll honom in på gräsarealen. Likt en fältherre fattade han alla viktiga beslut från sin tillbakadragna spetsposition. Spelet skulle förankras genom honom, frisparkarna likaså och vem som tog straffsparkarna kom aldrig upp till diskussion.
Världens bäste dirigerade som han ville och tillsammans med Samuel Etoó och Lionel Messi fruktades trion av en hel fotbollsvärld.
Orosmoln fanns dock på den katalanska himlen. Detaljerna i spelet var så väl intrimmade att skador på nyckelspelare gjorde laget sårbart. Etoó drogs med skavanker under olika perioder, men det var när Ronaldinho själv inte kunde delta som bryderierna började.
Spelet gick i stå och ingen kunde eller ville krypa fram ur den stores skugga...invanda mönster var oerhört svåra att bryta och i kombination med klubbturbulens försvagades truppen märkbart.
Ändå slutade laget tvåa i La Liga, men att ha värsta antagonisten, Real Madrid, före sig i sluttabellen, ses inte med blida ögon i det fotbollstokiga Katalonien.
Därför är förändringarnas tid nära förestående i en av världens största klubbar. Säsongen 2007/2008 kan komma att bli den, där världens bäste inte får plats i startelvan. Vem kunde ana det för ett år sedan? Bara tanken var absurd...
Men när man ser FC Barcelona av idag kommer den tesen allt närmare. Ingen kan ifrågasätta brassens eminenta konstnärskap och det finns egentligen inget som säger att hans tid är all i klubben. Det vet bara ordföranden Joan Laporta, tränaren Frank Rijkaard och Ronaldinho själv.
Men med nyförvärv som Thierry Henry, Yaya Touré, Eric Abidal och Gabriel Milito känns laget jämnare på alla platser. Ingen lagdel står och faller med en spelare. Sammansättningen uppfattas som komplett och inte ens skadade Carles Puyol verkar oumbärlig. Till och med den ständige inhopparen Andrés Iniesta kan ses som ett nyinköp...hans briljanta teknik och spelförståelse visas numera upp från matchstart, och förhoppningsvis har bänken lämnats för gott.
I centrum av all artistisk virtuositet finns det ändå en som ALLA vill se...
Vecka efter vecka...
Match efter match...
Redan som 13-åring uppvaktades han av klubben vars scouting måste framhållas som extraordinär, då han sju år senare framstår vara något utöver det vanliga...
Javier Saviola, Pablo Aimar och Juan Román Riquelme är duktiga argentinska fotbollsspelare, men står sig rätt slätt när Lionel Messi kommer på tal...
Med låg tyngdpunkt, smidighet, kvickhet och en teknik som sällan skådats, skänker han högtidsstunder åt fotbollsfans världen över...
Karriären befinner sig bara i sin linda och skadefri kan han som Diego Maradona, ta fotbollen till höjder som ännu inte har setts maken till.
Inte konstigt att Meeeessssiiii...Meeeessssiiii...Meeeessssiiii-skanderandet aldrig ville ta slut efter 4-1 showen mot Real Zaragoza i veckan...
Se och njut...
Lionel Messi...blott 20 år ung.
FC Barcelona har om möjligt pusslat ihop ett än mer slagkraftigt lag, än det som segrade både i ligan och Champions League säsongen 2004/2005. Ändå ansågs den elvan vara från en annan planet. En oslagbar kompott uppdelat i ett ramstarkt försvar, ett kreativt mittfält samt dödliga anfallsvapen.
Mitt i all denna briljans fanns även världens bästa fotbollsspelare...Ronaldinho. Den obestridde konungen som gjorde vad som föll honom in på gräsarealen. Likt en fältherre fattade han alla viktiga beslut från sin tillbakadragna spetsposition. Spelet skulle förankras genom honom, frisparkarna likaså och vem som tog straffsparkarna kom aldrig upp till diskussion.
Världens bäste dirigerade som han ville och tillsammans med Samuel Etoó och Lionel Messi fruktades trion av en hel fotbollsvärld.
Orosmoln fanns dock på den katalanska himlen. Detaljerna i spelet var så väl intrimmade att skador på nyckelspelare gjorde laget sårbart. Etoó drogs med skavanker under olika perioder, men det var när Ronaldinho själv inte kunde delta som bryderierna började.
Spelet gick i stå och ingen kunde eller ville krypa fram ur den stores skugga...invanda mönster var oerhört svåra att bryta och i kombination med klubbturbulens försvagades truppen märkbart.
Ändå slutade laget tvåa i La Liga, men att ha värsta antagonisten, Real Madrid, före sig i sluttabellen, ses inte med blida ögon i det fotbollstokiga Katalonien.
Därför är förändringarnas tid nära förestående i en av världens största klubbar. Säsongen 2007/2008 kan komma att bli den, där världens bäste inte får plats i startelvan. Vem kunde ana det för ett år sedan? Bara tanken var absurd...
Men när man ser FC Barcelona av idag kommer den tesen allt närmare. Ingen kan ifrågasätta brassens eminenta konstnärskap och det finns egentligen inget som säger att hans tid är all i klubben. Det vet bara ordföranden Joan Laporta, tränaren Frank Rijkaard och Ronaldinho själv.
Men med nyförvärv som Thierry Henry, Yaya Touré, Eric Abidal och Gabriel Milito känns laget jämnare på alla platser. Ingen lagdel står och faller med en spelare. Sammansättningen uppfattas som komplett och inte ens skadade Carles Puyol verkar oumbärlig. Till och med den ständige inhopparen Andrés Iniesta kan ses som ett nyinköp...hans briljanta teknik och spelförståelse visas numera upp från matchstart, och förhoppningsvis har bänken lämnats för gott.
I centrum av all artistisk virtuositet finns det ändå en som ALLA vill se...
Vecka efter vecka...
Match efter match...
Redan som 13-åring uppvaktades han av klubben vars scouting måste framhållas som extraordinär, då han sju år senare framstår vara något utöver det vanliga...
Javier Saviola, Pablo Aimar och Juan Román Riquelme är duktiga argentinska fotbollsspelare, men står sig rätt slätt när Lionel Messi kommer på tal...
Med låg tyngdpunkt, smidighet, kvickhet och en teknik som sällan skådats, skänker han högtidsstunder åt fotbollsfans världen över...
Karriären befinner sig bara i sin linda och skadefri kan han som Diego Maradona, ta fotbollen till höjder som ännu inte har setts maken till.
Inte konstigt att Meeeessssiiii...Meeeessssiiii...Meeeessssiiii-skanderandet aldrig ville ta slut efter 4-1 showen mot Real Zaragoza i veckan...
Se och njut...
fredag 21 september 2007
Zlatan och Inter i ligan och Champions League...
Jag vill vinna stora titlar och med Inter finns det möjligheter att göra det...därför är jag kvar här. Zlatans egna ord inför förlängningen av det redan lukrativa kontraktet.
Ett redan stjärnspäckat FC Internazionale gjorde klart ett långtidskontrakt med sin absolut största stjärna, och klargjorde på samma gång att det knappt finns en börs stor nog att kontraktera honom från Milano.
Ett Inter som är italienska mästare två år i rad. Men får jag gissa så är det i år laget vill bevisa för hela fotbollsvärlden att de är värdiga sådana. Efter dubbla mästarinteckningar som för alltid kommer åminnas med vissa dubier är det i år, då alla storlagen är representerade, och med lika poängantal från start, som de vill kommas ihåg som den mästarklubb de själva tycker de är.
Säsongen 2005/2006 fråntogs Juventus ligatiteln efter skumraskaffärer a la Italien. Zlatan som då huserade i Turinklubben fick medaljen fråntagen, då sportchefen och envåldshärskaren Luciano Moggi anklagades för fixade matcher och mutade rättskipare.
Sammanbrottet slutade med degradering för Del Piero och company, medan Inter fick klättra högst upp på piedestalen.
2006/2007 inleddes med Ibra i Inter och poängavdrag för flera klubbar, då dunkla förehavanden uppdagades i takt med att flera föreningar lades under lupp. Juventus fick bida sin tid i serie B, Milan och Roma belades med många minuspoäng, och än en gång fick Inter en autobahn att rumstera ensamma på. Spelåret tog slut innan det ens hade börjat och vips var Inter mästare igen.
Inte så egendomligt att det fanns tveksamheter angående lagets styrka och förmåga, vad gäller uppträdande vid lika start. Champions League säsongen slutade med ett uttåg där FC Valencia blev för tuffa direkt efter gruppspelet.
Där, och just där genomskådades laget för att inte riktigt palla för de stora uppgifterna.
Kan låta besynnerligt när ett miljardlag ställs på plan, men efter två år av icke-motstånd har laget kraftigt försvagats internationellt.
Att mosa lag som Siena, Livorno, Reggina och Cagliari i den inhemska ligan är något helt annat än motstånd i den tuffatse av turneringar som Champions League.
Den gå-fotboll som Inter liksom Juventus praktiserar håller inte på långa vägar, när det står frustande, fradgatuggande och raggresande antagonister på andra sidan planhalvan.
Italien i ett nötskal där AC Milan och AS Roma slagit sig ur den trista bubblan av förutsägbart spel. Jag sticker ut hakan redan nu och konstaterar att Inter kommer att vara långt ifrån segrare, både i ligan och Champions League. Tränarfilosofin med Mancini i spetsen är föråldrad...det håller inte på absoluta toppklubbsnivå.
Jag blir förbannad när jag ser ett så underbart komponerat lag, spela en sådan dötråkig fotboll. När Juventus tog steget upp till Serie A igen trodde jag att någonting hade förändrats, men ack så fel jag hade...
Tillsammans med Inter står de just nu för den mest intetsägande fotboll som spelas i en så pass tilldragande liga...mycket bisarrt.
FC Internazionale påbörjade förra årets CL-spel med förlust mot Sporting Lissabon...0-1. Samma visa repriserades i år fastän med ett annat motstånd. Fenerbache med Roberto Carlos i spetsen lattjade med Zlatan och hans mannar, och var närmare en större seger än uddamålet som det stannade vid den här gången.
Nu vände Inter det prekära läget föregående säsong till avancemang från gruppspelet, men där tog det som sagt stopp mot Valencia som glänste i två raka matcher.
Säkerligen finns det chans att reparera skadan även i år, men längre än till kvartsfinal vore en framgång...
Tuffa papper för de två senaste årens Scudetto-vinnare...
Men det hjälper inte.
Roma och Milan är mina italienska favoriter vad gäller både Ligan samt Champions League...
Ett redan stjärnspäckat FC Internazionale gjorde klart ett långtidskontrakt med sin absolut största stjärna, och klargjorde på samma gång att det knappt finns en börs stor nog att kontraktera honom från Milano.
Ett Inter som är italienska mästare två år i rad. Men får jag gissa så är det i år laget vill bevisa för hela fotbollsvärlden att de är värdiga sådana. Efter dubbla mästarinteckningar som för alltid kommer åminnas med vissa dubier är det i år, då alla storlagen är representerade, och med lika poängantal från start, som de vill kommas ihåg som den mästarklubb de själva tycker de är.
Säsongen 2005/2006 fråntogs Juventus ligatiteln efter skumraskaffärer a la Italien. Zlatan som då huserade i Turinklubben fick medaljen fråntagen, då sportchefen och envåldshärskaren Luciano Moggi anklagades för fixade matcher och mutade rättskipare.
Sammanbrottet slutade med degradering för Del Piero och company, medan Inter fick klättra högst upp på piedestalen.
2006/2007 inleddes med Ibra i Inter och poängavdrag för flera klubbar, då dunkla förehavanden uppdagades i takt med att flera föreningar lades under lupp. Juventus fick bida sin tid i serie B, Milan och Roma belades med många minuspoäng, och än en gång fick Inter en autobahn att rumstera ensamma på. Spelåret tog slut innan det ens hade börjat och vips var Inter mästare igen.
Inte så egendomligt att det fanns tveksamheter angående lagets styrka och förmåga, vad gäller uppträdande vid lika start. Champions League säsongen slutade med ett uttåg där FC Valencia blev för tuffa direkt efter gruppspelet.
Där, och just där genomskådades laget för att inte riktigt palla för de stora uppgifterna.
Kan låta besynnerligt när ett miljardlag ställs på plan, men efter två år av icke-motstånd har laget kraftigt försvagats internationellt.
Att mosa lag som Siena, Livorno, Reggina och Cagliari i den inhemska ligan är något helt annat än motstånd i den tuffatse av turneringar som Champions League.
Den gå-fotboll som Inter liksom Juventus praktiserar håller inte på långa vägar, när det står frustande, fradgatuggande och raggresande antagonister på andra sidan planhalvan.
Italien i ett nötskal där AC Milan och AS Roma slagit sig ur den trista bubblan av förutsägbart spel. Jag sticker ut hakan redan nu och konstaterar att Inter kommer att vara långt ifrån segrare, både i ligan och Champions League. Tränarfilosofin med Mancini i spetsen är föråldrad...det håller inte på absoluta toppklubbsnivå.
Jag blir förbannad när jag ser ett så underbart komponerat lag, spela en sådan dötråkig fotboll. När Juventus tog steget upp till Serie A igen trodde jag att någonting hade förändrats, men ack så fel jag hade...
Tillsammans med Inter står de just nu för den mest intetsägande fotboll som spelas i en så pass tilldragande liga...mycket bisarrt.
FC Internazionale påbörjade förra årets CL-spel med förlust mot Sporting Lissabon...0-1. Samma visa repriserades i år fastän med ett annat motstånd. Fenerbache med Roberto Carlos i spetsen lattjade med Zlatan och hans mannar, och var närmare en större seger än uddamålet som det stannade vid den här gången.
Nu vände Inter det prekära läget föregående säsong till avancemang från gruppspelet, men där tog det som sagt stopp mot Valencia som glänste i två raka matcher.
Säkerligen finns det chans att reparera skadan även i år, men längre än till kvartsfinal vore en framgång...
Tuffa papper för de två senaste årens Scudetto-vinnare...
Men det hjälper inte.
Roma och Milan är mina italienska favoriter vad gäller både Ligan samt Champions League...
onsdag 19 september 2007
VM-kvartar i Kina...inget för Sverige.
Vad är ett VM-slutspel egentligen ? Det kan vara tråkigt, värdelöst, andefattigt och alldeles...alldeles underbart.
Svenska damfotbollandslaget har skämt bort nationen åtskilliga gånger med framskjutna placeringar. Silvermedaljen vid 2003 års världsmästerskap i USA lovade lite mer den här gången, men av det blev intet.
På fyra år byttes tårar av glädje snabbt ut mot tårar av tomhet, förtvivlan och bedrövelse. Otröstliga svenskor låg utslagna på gräsmattan, där Thomas Dennerby i utsiktslösa ansträngningar försökte sig på uppmuntringar av olika slag.
Allting såg ju så bra ut...förberedelserna har varit minutiösa och all tänkbar support från förbundet har funnits där hela tiden.
Visst...gruppen var tuff men inget oöverstigligt. Vem minns inte dödens grupp för herrarna i VM 2002. Hänsynslösa Argentina, England och Nigeria är några grader djärvare än USA, Nordkorea och Nigeria som samsades med svenskorna i grupp B i årets dam-VM.
Tanken var, som hela Sverige var införstådd med, att Nigeria bara skulle besegras i öppningsmatchen...där fanns nyckeln till framgång, i alla fall till ett avancemang från gruppspelet.
Men det utåtriktade, självklara och glada landslaget förbyttes efter ledningsmålet till ett osäkert, introvert och inte alls så leende landslag. När den sista spiken i kistan skulle slås i, valde ledningen med Dennerby i spetsen, att släppa hammaren och istället visa prov på en feghet som ytterst sällan leder till framgång. Trupperna drogs tillbaka för att invänta den befriande slutsignalen...visst kom den, men särskilt befriande var den inte...ett ynka litet misstag räcker på den här nivån, och det fick den svenska backlinjen erfara.
De italienska herrarna har klarat sig ett fåtal gånger med det upplägget men lika många gånger stått där med skägget i brevlådan.
Nu var grunden lagd för ett svenskt misslyckande och det kunde inte sluta på ett annat sätt. USA blev som väntat alldeles för svåra och att klå Nordkorea med tre mål kändes som mission impossible.
Ja ja...vinst med 2-1 men under vilka förutsättningar?
Ett Nordkorea som gjorde exakt vad som krävdes av dem.
Förlora inte med tre mål, vad ni än gör.
Visst höll de löftet och spelar därför kvartsfinal istället för Sverige.
Glöm inte heller att de nådde 2-2 mot USA, vilket Sverige inte var i närheten av. Sen det viktigaste av allt...Nigeria besegrades. Gruppens slagpåse.
Sen att svenskorna gör en bra match mot asiatiskorna är liksom en helt annan femma...förutsättningarna var de motsatta nationerna mellan.
Nu får kriminalkommisarie Dennerby gråta ut ett tag och fundera lite över vad som gick snett. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Han har förbundets uttalade stöd, och med lite distans och självrannsakning får vi förhoppningsvis se en ledare med lite mer attityd och auktoritet.
Betänk att Lagerbäck misslyckades kapitalt i sitt första stora mästerskap, EM 2000. Där blev Italien, Turkiet och Belgien alltför svåra för ett bedrövligt spelande landslag.
Det tveklöst roligaste i årets VM var Lotta Schelins framfart i absolut sista stund. Hennes bestämdhet att verkligen nå världstoppen kommer visa sig vara guld värd för Sverige i förestående mästerskap.
Endast 23 år...
Vad månde bliva?
Svenska damfotbollandslaget har skämt bort nationen åtskilliga gånger med framskjutna placeringar. Silvermedaljen vid 2003 års världsmästerskap i USA lovade lite mer den här gången, men av det blev intet.
På fyra år byttes tårar av glädje snabbt ut mot tårar av tomhet, förtvivlan och bedrövelse. Otröstliga svenskor låg utslagna på gräsmattan, där Thomas Dennerby i utsiktslösa ansträngningar försökte sig på uppmuntringar av olika slag.
Allting såg ju så bra ut...förberedelserna har varit minutiösa och all tänkbar support från förbundet har funnits där hela tiden.
Visst...gruppen var tuff men inget oöverstigligt. Vem minns inte dödens grupp för herrarna i VM 2002. Hänsynslösa Argentina, England och Nigeria är några grader djärvare än USA, Nordkorea och Nigeria som samsades med svenskorna i grupp B i årets dam-VM.
Tanken var, som hela Sverige var införstådd med, att Nigeria bara skulle besegras i öppningsmatchen...där fanns nyckeln till framgång, i alla fall till ett avancemang från gruppspelet.
Men det utåtriktade, självklara och glada landslaget förbyttes efter ledningsmålet till ett osäkert, introvert och inte alls så leende landslag. När den sista spiken i kistan skulle slås i, valde ledningen med Dennerby i spetsen, att släppa hammaren och istället visa prov på en feghet som ytterst sällan leder till framgång. Trupperna drogs tillbaka för att invänta den befriande slutsignalen...visst kom den, men särskilt befriande var den inte...ett ynka litet misstag räcker på den här nivån, och det fick den svenska backlinjen erfara.
De italienska herrarna har klarat sig ett fåtal gånger med det upplägget men lika många gånger stått där med skägget i brevlådan.
Nu var grunden lagd för ett svenskt misslyckande och det kunde inte sluta på ett annat sätt. USA blev som väntat alldeles för svåra och att klå Nordkorea med tre mål kändes som mission impossible.
Ja ja...vinst med 2-1 men under vilka förutsättningar?
Ett Nordkorea som gjorde exakt vad som krävdes av dem.
Förlora inte med tre mål, vad ni än gör.
Visst höll de löftet och spelar därför kvartsfinal istället för Sverige.
Glöm inte heller att de nådde 2-2 mot USA, vilket Sverige inte var i närheten av. Sen det viktigaste av allt...Nigeria besegrades. Gruppens slagpåse.
Sen att svenskorna gör en bra match mot asiatiskorna är liksom en helt annan femma...förutsättningarna var de motsatta nationerna mellan.
Nu får kriminalkommisarie Dennerby gråta ut ett tag och fundera lite över vad som gick snett. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Han har förbundets uttalade stöd, och med lite distans och självrannsakning får vi förhoppningsvis se en ledare med lite mer attityd och auktoritet.
Betänk att Lagerbäck misslyckades kapitalt i sitt första stora mästerskap, EM 2000. Där blev Italien, Turkiet och Belgien alltför svåra för ett bedrövligt spelande landslag.
Det tveklöst roligaste i årets VM var Lotta Schelins framfart i absolut sista stund. Hennes bestämdhet att verkligen nå världstoppen kommer visa sig vara guld värd för Sverige i förestående mästerskap.
Endast 23 år...
Vad månde bliva?
söndag 16 september 2007
Dennerbys upphaussade damlandslag...
Hausse på börsen...ett av de attraktivaste korten i spelet Nya Finans. Alla utdelningar fördubblas, likaså förflyttningarna på spelplanen. Ett guldläge att förstärka sin ekonomi gentemot motspelarna.
Det gäller att smida medans järnet är varmt, för lika snabbt som gratifikationerna uppenbarar sig, lika fort försvinner de när medtävlare förpassar kortet längst ner i högen, efter påhälsning på samma ruta.
Några som verkligen är i behov av HAUSSE på sin marknad är svenska damlandslaget i fotboll. Krympande publiksiffror och svårigheter att nå ut till en bred publik, gör att varje tillfälle som ges att öppna ögonen hos de kräsna svenska åskådarna, måste tas tillvara på bästa sätt.
Sådana tillfällen är de stora mästerskapen.
EM, VM och OS är gigantiska skyltfönster för att skapa ett behov åt populationen på hemmaplan. De svenska tjejerna kan inte beskyllas för att inte leverera, för framgångarna har varit många.
För svensk del har EM-spel renderat i ett guld, tre silver och ett brons. I VM sammanhang har ett silver samt ett brons bärgats.
Chanserna att marknadsföra sig har alltså varit otaliga, och frågan är hur många gångerna ska bli, innan sporten får bättre fotfäste i folks medvetenhet.
Hjältar har skapats och framgångsvågorna borde vara givna, men någonting har fallerat.
Pia Sundhage avgjorde redan 1984, damernas EM-final mot England, med matchens sista spark efter ett drama med förlängning och straffsparkar.
Där om någon gång torde ringarna på vattnet, betytt guld och gröna skogar för elitfotboll på damnivå. Men när inte ens en sådan möjlighet tas tillvara av förbundet, blir det svårt att övertyga sponsorer att investera i konceptet damfotboll.
VM avgörs i år i Kina, och Sverige gick in i turneringen som regerande silvermedaljörer. Haussen på hemmafronten har sakta stegrats och rent massmedialt har utrymmet ökat ytterligare från föregående turneringar. Vi känner till de flesta i landslagselvan där Lotta Schelin figurerat i de flesta sammanhang. Den 23-åriga allsvenska skytteligaledaren från Göteborg, skulle i år blomma ut på allvar internationellt och visa att diamantfotbollen hamnat i rätta händer. Optimismen har spirat i de blågula leden och inga moln har skönjts på den svenska fotbollshimlen.
Två matcher senare är laget på väg ur turneringen med dunder och brak. 1-1 i öppningsmatchen mot Nigeria kullkastade alla svenska framgångsförhoppningar, och när USA visade sig vara ruggigt effektiva känns slutspelet all, redan efter gruppspelet. Endast ett smärre under kan rädda poliskonstapel Dennerbys tjejer från att åka hem med svansen mellan benen.
Utgångsläget är prekärt...
Nordkorea måste slås tillbaka med tre mål...
Ett Nordkorea som imponerat så smått hittills i turneringen...
Och ett Sverige som sett påtagligt tafatt ut i sina matcher...
Dennerby har helt rätt i att det räcker med ett mål i halvtimman för att avancemanget ska vara klart...men det ska utföras i praktiken också, inte bara i teorin. Ett landslag som har ytterst svårt att få bollen i nät ska nu göra tre i en och samma match.
På ett kvickt, rappt, talangfullt och hårdskjutande Nordkoreanskt lag...
Nej...OS-platsen skjuts nog i sank av kvicka asiatiskor i morgon, och nya tag får tas mot EM i Finland om två år.
Där kommer vi få höra talas mycket mer om Lotta Schelin, än vad som har sagts i Kina...
Lita på det.
Det gäller att smida medans järnet är varmt, för lika snabbt som gratifikationerna uppenbarar sig, lika fort försvinner de när medtävlare förpassar kortet längst ner i högen, efter påhälsning på samma ruta.
Några som verkligen är i behov av HAUSSE på sin marknad är svenska damlandslaget i fotboll. Krympande publiksiffror och svårigheter att nå ut till en bred publik, gör att varje tillfälle som ges att öppna ögonen hos de kräsna svenska åskådarna, måste tas tillvara på bästa sätt.
Sådana tillfällen är de stora mästerskapen.
EM, VM och OS är gigantiska skyltfönster för att skapa ett behov åt populationen på hemmaplan. De svenska tjejerna kan inte beskyllas för att inte leverera, för framgångarna har varit många.
För svensk del har EM-spel renderat i ett guld, tre silver och ett brons. I VM sammanhang har ett silver samt ett brons bärgats.
Chanserna att marknadsföra sig har alltså varit otaliga, och frågan är hur många gångerna ska bli, innan sporten får bättre fotfäste i folks medvetenhet.
Hjältar har skapats och framgångsvågorna borde vara givna, men någonting har fallerat.
Pia Sundhage avgjorde redan 1984, damernas EM-final mot England, med matchens sista spark efter ett drama med förlängning och straffsparkar.
Där om någon gång torde ringarna på vattnet, betytt guld och gröna skogar för elitfotboll på damnivå. Men när inte ens en sådan möjlighet tas tillvara av förbundet, blir det svårt att övertyga sponsorer att investera i konceptet damfotboll.
VM avgörs i år i Kina, och Sverige gick in i turneringen som regerande silvermedaljörer. Haussen på hemmafronten har sakta stegrats och rent massmedialt har utrymmet ökat ytterligare från föregående turneringar. Vi känner till de flesta i landslagselvan där Lotta Schelin figurerat i de flesta sammanhang. Den 23-åriga allsvenska skytteligaledaren från Göteborg, skulle i år blomma ut på allvar internationellt och visa att diamantfotbollen hamnat i rätta händer. Optimismen har spirat i de blågula leden och inga moln har skönjts på den svenska fotbollshimlen.
Två matcher senare är laget på väg ur turneringen med dunder och brak. 1-1 i öppningsmatchen mot Nigeria kullkastade alla svenska framgångsförhoppningar, och när USA visade sig vara ruggigt effektiva känns slutspelet all, redan efter gruppspelet. Endast ett smärre under kan rädda poliskonstapel Dennerbys tjejer från att åka hem med svansen mellan benen.
Utgångsläget är prekärt...
Nordkorea måste slås tillbaka med tre mål...
Ett Nordkorea som imponerat så smått hittills i turneringen...
Och ett Sverige som sett påtagligt tafatt ut i sina matcher...
Dennerby har helt rätt i att det räcker med ett mål i halvtimman för att avancemanget ska vara klart...men det ska utföras i praktiken också, inte bara i teorin. Ett landslag som har ytterst svårt att få bollen i nät ska nu göra tre i en och samma match.
På ett kvickt, rappt, talangfullt och hårdskjutande Nordkoreanskt lag...
Nej...OS-platsen skjuts nog i sank av kvicka asiatiskor i morgon, och nya tag får tas mot EM i Finland om två år.
Där kommer vi få höra talas mycket mer om Lotta Schelin, än vad som har sagts i Kina...
Lita på det.
torsdag 13 september 2007
England to Euro 2008...
My godness...England is back and they RULE. Redan mot Israel kunde det skönjas, men det var först i matchen mot Ryssland som det blev alldeles tydligt. Det taffliga, räddhågsna och icke-ta-initiativ-laget som fick 0-0 mot Makedonien var som bortblåst. Stora, robusta och- anfallsvilliga England var tillbaka, och det med eftertryck. Tacka en målhungrig Michael Owen för det, men framför allt en pånyttfödd Emile Heskey.
Kvalet till EM i Österrike/Schweiz nästa år började allt annat än bra för nationen som alltid vill se sig som världens gåva till fotbollen. Steve McLaren efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, och det finns tuffare och elakare individer än den rödlätte engelsmannen som skulle få stora skälvan, att bara tänka tanken.
Inledningen av kvalet började också tvivelaktigt och Steve McLaren såg allt olustigare ut efter varje match som spelades. Trakasserierna i media lät inte vänta på sig och drevet var i full gång med att idiotförklara ännu en förbundskapten.
Med skador på Wayne Rooney, Frank Lampard och David Beckham inför mötet med Ryssland, förväntades laget prestera sämre men inget kunde vara mer felaktigt, skulle det visa sig. Energin som segern mot Israel renderade i, höll i sig även i matchen igår. Ett offensivt inriktat England tog kommandot direkt och gav inte Gus Hiddinks mannar en skugga av en chans. Spelglädjen var tillbaka och firman Owen-Heskey firade stora triumfer matchen igenom.
Efter snedvridningen av knäet i matchen mot Sverige under VM i Tyskland, har det mest handlat om skador för Michael Owen.
Men ett drygt år senare är han tillbaka i gammalt gott slag. Som en yster kalv på grönbete, ser han vassare ut än på mycket länge.
Inget har förändrats...
Världen är sig lik...
De europeiska ligorna har satt igång...
Och Michael Owen öser in mål igen...
En annan lyckad transformation är Emile Heskey som ser ut som i fornstora dar...den väldige Heskey som numera tillhör Wigan Athletic i Premier League, har gjort braksuccé i två raka landskamper, tillika EM-kvalmatcher. Med sin tyngd och förmåga att gå segrande ur alla nickdueller, tillför han ytterligare en dimension i det engelska spelet. 29-åringen har visat att han är tillbaka och samspelet med Michael Owen fungerar klanderfritt. Hädanefter blir det svårt att rubba honom från startelvan...fjäderlätte Peter Crouch i samma roll får snällt accepetera att det är bänken som gäller i resterande kvalmatcher.
Estland blir en munsbit i nästa omgång. En preparématch inför det glödheta returmötet i Moskva den 17 oktober. Globetrottern Gus Hiddink har än en gång hittat en ny utmaning. Efter succésemifinalen med Sydkorea i VM 2002, och så när ha slagit ut världsmästarna Italien med Australien i senaste VM, är det nu Rysslands tur att pröva sina vingar med holländaren.
Kung Midas har kontrakt till efter slutspelet, men den här gången sägs nog avtalet upp redan innan festen har påbörjats.
Kroatien är självgående och förlustfria, och tappar näppeligen taget om förstaplatsen. Tvåan England med nyvunnen optimism och oförtruten tro på sig själva, kommer än en gång gå in i en stor turnering som presumtiva Europamästare.
Det kommer cirka 50 miljoner invånare att se till...
Kvalet till EM i Österrike/Schweiz nästa år började allt annat än bra för nationen som alltid vill se sig som världens gåva till fotbollen. Steve McLaren efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, och det finns tuffare och elakare individer än den rödlätte engelsmannen som skulle få stora skälvan, att bara tänka tanken.
Inledningen av kvalet började också tvivelaktigt och Steve McLaren såg allt olustigare ut efter varje match som spelades. Trakasserierna i media lät inte vänta på sig och drevet var i full gång med att idiotförklara ännu en förbundskapten.
Med skador på Wayne Rooney, Frank Lampard och David Beckham inför mötet med Ryssland, förväntades laget prestera sämre men inget kunde vara mer felaktigt, skulle det visa sig. Energin som segern mot Israel renderade i, höll i sig även i matchen igår. Ett offensivt inriktat England tog kommandot direkt och gav inte Gus Hiddinks mannar en skugga av en chans. Spelglädjen var tillbaka och firman Owen-Heskey firade stora triumfer matchen igenom.
Efter snedvridningen av knäet i matchen mot Sverige under VM i Tyskland, har det mest handlat om skador för Michael Owen.
Men ett drygt år senare är han tillbaka i gammalt gott slag. Som en yster kalv på grönbete, ser han vassare ut än på mycket länge.
Inget har förändrats...
Världen är sig lik...
De europeiska ligorna har satt igång...
Och Michael Owen öser in mål igen...
En annan lyckad transformation är Emile Heskey som ser ut som i fornstora dar...den väldige Heskey som numera tillhör Wigan Athletic i Premier League, har gjort braksuccé i två raka landskamper, tillika EM-kvalmatcher. Med sin tyngd och förmåga att gå segrande ur alla nickdueller, tillför han ytterligare en dimension i det engelska spelet. 29-åringen har visat att han är tillbaka och samspelet med Michael Owen fungerar klanderfritt. Hädanefter blir det svårt att rubba honom från startelvan...fjäderlätte Peter Crouch i samma roll får snällt accepetera att det är bänken som gäller i resterande kvalmatcher.
Estland blir en munsbit i nästa omgång. En preparématch inför det glödheta returmötet i Moskva den 17 oktober. Globetrottern Gus Hiddink har än en gång hittat en ny utmaning. Efter succésemifinalen med Sydkorea i VM 2002, och så när ha slagit ut världsmästarna Italien med Australien i senaste VM, är det nu Rysslands tur att pröva sina vingar med holländaren.
Kung Midas har kontrakt till efter slutspelet, men den här gången sägs nog avtalet upp redan innan festen har påbörjats.
Kroatien är självgående och förlustfria, och tappar näppeligen taget om förstaplatsen. Tvåan England med nyvunnen optimism och oförtruten tro på sig själva, kommer än en gång gå in i en stor turnering som presumtiva Europamästare.
Det kommer cirka 50 miljoner invånare att se till...
lördag 8 september 2007
EM-kval...Sverige-Danmark. 8 september 2007.
Danmark mot Sverige, EM-kval den 2 juni i Parken i Köpenhamn. Kan betraktas som en av de märkligaste kvalmatcher som någonsin har spelats...en udda kamp som inte avgjordes på plan, inte spelmässigt i alla fall, utan av en halvtokig överförfriskad dansk "supporter" som på sitt eget vis ville skipa rättvisa.
Med 12-15 öl i den något trinda kroppen, gick han till attack mot den tyske domaren Herbert Fandel. En domare som olikt många andra vågade agera rejält i en situation som är totalt oacceptabel på en fotbollsplan.
Många var de som ojade sig över hans sätt att hantera läget, sätta sig själv i centrum med mera.
Kvalificerat skitsnack skulle jag vilja påstå...
Det fanns överhuvud taget inget annat sätt att hantera den prekära situationen på. Det är så lätt att i efterhand konstatera att det inte hände någonting.
Med fara för sig själv och spelarna gjordes det enda rätta, Sverige tilldömdes segern med 0-3 och danskarna fick smaka den allra beskaste av mediciner.
Säkerheten kring alla former av tillställningar med mycket åskådare på plats, är och förblir det allra viktigaste...
Returmötet på nationalarenan Råsunda idag kan bli den stora revanschen för det luggslitna danska landslaget. En seger är ett måste för att kunna utmana om de två platserna som betyder EM-spel nästa sommar...men tåget är på väg att lämna perrongen och just nu känns det som den rödvita vagnen blir ståendes kvar.
Allt kan i och för sig se helt annorlunda ut efter kvällens drabbning. Vid vinst finns absolut chansen för våra nordiska grannar, men det kräver ett segerstaplande även i resterande matcher.
För Sverige ligger Autobahn öppen för en tur- och returbiljett till Schweiz/Österrike kommande år. Vid eventuell förlust ikväll behöver inte hin håle målas på väggen för det, därtill känns försprånget allt för betryggande.
Det har under Lagerbäck-dynastin blivit kutym att Sverige kvalificerar sig för de stora sammanhangen. Blåbärsnationerna slås med lätthet tillbaka i kvalen, där det oftast är två eller tre lag som utmanar om vidare avancemang.
Gruppspelet brukar inte heller bereda några större svårigheter. Däremot har bryderierna en (o)vana att återkomma vid åttondelsfinalerna. Slit och släng-lagen är avpolleterade och kvar står nationer som alltid är några nummer för stora. Teknik, fart, finess samt organisatorisk förmåga fattas gentemot världsledande makter inom fotbollen.
Men skam den som ger sig...EM 2008 är i det närmaste säkrat och med ett par nya intressanta ansikten ser det riktigt bra ut. De nya ansiktena kanske vi får vänta med tills efter slutspelet, då Lars-Roland inte har ett kontrakt att luta sig mot längre...
Ingen skugga över duon men det måste in nytt blod i ledarstilen. Precis som det testas spelare måste det ibland även bytas ledare...
Världsfotbollen är som datorer...utvecklas hela tiden, där kassa och långsamma komponenter byts ut i tid och otid.
Men en sak i taget...
Låt oss återgå till agendan.
EM-kval, Sverige-Danmark. Råsunda 8 september. Klockan 20.30.
Resultat...1-2.
Vad sägs om det?
Med 12-15 öl i den något trinda kroppen, gick han till attack mot den tyske domaren Herbert Fandel. En domare som olikt många andra vågade agera rejält i en situation som är totalt oacceptabel på en fotbollsplan.
Många var de som ojade sig över hans sätt att hantera läget, sätta sig själv i centrum med mera.
Kvalificerat skitsnack skulle jag vilja påstå...
Det fanns överhuvud taget inget annat sätt att hantera den prekära situationen på. Det är så lätt att i efterhand konstatera att det inte hände någonting.
Med fara för sig själv och spelarna gjordes det enda rätta, Sverige tilldömdes segern med 0-3 och danskarna fick smaka den allra beskaste av mediciner.
Säkerheten kring alla former av tillställningar med mycket åskådare på plats, är och förblir det allra viktigaste...
Returmötet på nationalarenan Råsunda idag kan bli den stora revanschen för det luggslitna danska landslaget. En seger är ett måste för att kunna utmana om de två platserna som betyder EM-spel nästa sommar...men tåget är på väg att lämna perrongen och just nu känns det som den rödvita vagnen blir ståendes kvar.
Allt kan i och för sig se helt annorlunda ut efter kvällens drabbning. Vid vinst finns absolut chansen för våra nordiska grannar, men det kräver ett segerstaplande även i resterande matcher.
För Sverige ligger Autobahn öppen för en tur- och returbiljett till Schweiz/Österrike kommande år. Vid eventuell förlust ikväll behöver inte hin håle målas på väggen för det, därtill känns försprånget allt för betryggande.
Det har under Lagerbäck-dynastin blivit kutym att Sverige kvalificerar sig för de stora sammanhangen. Blåbärsnationerna slås med lätthet tillbaka i kvalen, där det oftast är två eller tre lag som utmanar om vidare avancemang.
Gruppspelet brukar inte heller bereda några större svårigheter. Däremot har bryderierna en (o)vana att återkomma vid åttondelsfinalerna. Slit och släng-lagen är avpolleterade och kvar står nationer som alltid är några nummer för stora. Teknik, fart, finess samt organisatorisk förmåga fattas gentemot världsledande makter inom fotbollen.
Men skam den som ger sig...EM 2008 är i det närmaste säkrat och med ett par nya intressanta ansikten ser det riktigt bra ut. De nya ansiktena kanske vi får vänta med tills efter slutspelet, då Lars-Roland inte har ett kontrakt att luta sig mot längre...
Ingen skugga över duon men det måste in nytt blod i ledarstilen. Precis som det testas spelare måste det ibland även bytas ledare...
Världsfotbollen är som datorer...utvecklas hela tiden, där kassa och långsamma komponenter byts ut i tid och otid.
Men en sak i taget...
Låt oss återgå till agendan.
EM-kval, Sverige-Danmark. Råsunda 8 september. Klockan 20.30.
Resultat...1-2.
Vad sägs om det?
söndag 2 september 2007
Marcus Berg...en ny saga i svensk fotboll.
Vi är inte bortskämda...i Sverige alltså, vad gäller supertalanger som gör allting lite, lite fortare och bättre än alla andra. En snabb tanke som övergår de flestas kapacitet. En som ständigt söker nya utmaningar och gör sitt yttersta för att förverkliga dem. Enstaka spelare som bara de gör att entrépengen inte svider alltför mycket...
Nu är han förlorad för svensk fotboll under lång tid, men det dröjer inte länge förrän han drar på sig landslagsdressen.
Visas lite mod från herrar förbundskaptener, vilket inte är troligt, så skulle han kunna vara med redan mot Danmark på lördag.
Inte i startelvan kanske, men sannerligen som inhoppare. Där duger han alla dagar om året...
Marcus Berg är en i skaran toppspelare som inte växer på trän, och framförallt inte kommer från Sverige...men som väl är dyker de upp med jämna mellanrum.
Tomas Brolin är bara ett exempel. Från ingenstans dök han upp och gjorde braksuccé i Allsvenskan våren 1990...Olle Nordin fegade inte, utan gav novisen från Hudik chansen till VM-spel i Italien samma år.
1-2, 1-2 och 1-2 är klassiska svenska siffror från turneringen.
Men en världsstjärna var född och resten är svensk fotbollhistoria.
I samma andetag måste Marcus Berg nämnas. Supersuccé i Allsvenskan under våren 2007, med 14 mål på 17 matcher, och med ett proffskontrakt på fickan med holländska Groningen. Sagan går vidare och idag åsamkade han Ajax poängförlust i Amsterdam, efter två mål på egen hand. Groningen är på intet sätt slutstation för begåvningen från Torsby, storklubbarna kommer att bjuda över varandra i sin iver för den attraktiva namnteckningen.
Låt nu en försiktig inmatchning i landslaget ske redan nu...
Glöm snacket om ungdomlig okunskap och svårigheter med spelsystem...
Våga vinn, så kommer det bli ytterligare succé...
Hade Zlatan fått mer speltid i VM 2002 så är jag övertygad om att Sverige hade spelat kvartsfinal istället för Senegal.
Hade Johan Elmander fått mer speltid, istället för slitna svenska storstjärnor, i VM 2006 hade Sverige spelat kvartsfinal mot Portugal istället för England.
Sverige är och kommer att förbli, om inte en radikal transformation äger rum, ett landslag där lagbygget är A och O. En för alla och alla för en...
"Gruppen" har blivit ett begrepp i svensk landslagsfotboll, och i den samlingen får vi finna oss i att vara, då det tekniska kunnandet alltid kommer att ligga oss i fatet.
Men någonstans i den där gråa massan, finner vi ibland ljuset som små partiklar, i form av en Brolin, en Henke, en Zlatan, en Elmander och nu senast en Berg.
Kliv nu fram och visa lite känsliga fingertoppar, Lagerbäck. Naturliga målskyttar, som får allting att se så simpelt ut i rektangeln utanför motståndarmålet, är en bristvara, och när en 21-åring från Värmland visar sådan respektlöshet mot totalfotbollens pionjärer, borde en plats i landslagstruppen vara given.
Annars ser jag fotboll med stor sorg just nu...
Antonio Puerta blev 22 år gammal, och om två månader skulle han bli pappa...
Så tragiskt och fruktansvärt för familj, vänner och alla fotbollälskare där ute.
Vila i frid Antonio.
Nu är han förlorad för svensk fotboll under lång tid, men det dröjer inte länge förrän han drar på sig landslagsdressen.
Visas lite mod från herrar förbundskaptener, vilket inte är troligt, så skulle han kunna vara med redan mot Danmark på lördag.
Inte i startelvan kanske, men sannerligen som inhoppare. Där duger han alla dagar om året...
Marcus Berg är en i skaran toppspelare som inte växer på trän, och framförallt inte kommer från Sverige...men som väl är dyker de upp med jämna mellanrum.
Tomas Brolin är bara ett exempel. Från ingenstans dök han upp och gjorde braksuccé i Allsvenskan våren 1990...Olle Nordin fegade inte, utan gav novisen från Hudik chansen till VM-spel i Italien samma år.
1-2, 1-2 och 1-2 är klassiska svenska siffror från turneringen.
Men en världsstjärna var född och resten är svensk fotbollhistoria.
I samma andetag måste Marcus Berg nämnas. Supersuccé i Allsvenskan under våren 2007, med 14 mål på 17 matcher, och med ett proffskontrakt på fickan med holländska Groningen. Sagan går vidare och idag åsamkade han Ajax poängförlust i Amsterdam, efter två mål på egen hand. Groningen är på intet sätt slutstation för begåvningen från Torsby, storklubbarna kommer att bjuda över varandra i sin iver för den attraktiva namnteckningen.
Låt nu en försiktig inmatchning i landslaget ske redan nu...
Glöm snacket om ungdomlig okunskap och svårigheter med spelsystem...
Våga vinn, så kommer det bli ytterligare succé...
Hade Zlatan fått mer speltid i VM 2002 så är jag övertygad om att Sverige hade spelat kvartsfinal istället för Senegal.
Hade Johan Elmander fått mer speltid, istället för slitna svenska storstjärnor, i VM 2006 hade Sverige spelat kvartsfinal mot Portugal istället för England.
Sverige är och kommer att förbli, om inte en radikal transformation äger rum, ett landslag där lagbygget är A och O. En för alla och alla för en...
"Gruppen" har blivit ett begrepp i svensk landslagsfotboll, och i den samlingen får vi finna oss i att vara, då det tekniska kunnandet alltid kommer att ligga oss i fatet.
Men någonstans i den där gråa massan, finner vi ibland ljuset som små partiklar, i form av en Brolin, en Henke, en Zlatan, en Elmander och nu senast en Berg.
Kliv nu fram och visa lite känsliga fingertoppar, Lagerbäck. Naturliga målskyttar, som får allting att se så simpelt ut i rektangeln utanför motståndarmålet, är en bristvara, och när en 21-åring från Värmland visar sådan respektlöshet mot totalfotbollens pionjärer, borde en plats i landslagstruppen vara given.
Annars ser jag fotboll med stor sorg just nu...
Antonio Puerta blev 22 år gammal, och om två månader skulle han bli pappa...
Så tragiskt och fruktansvärt för familj, vänner och alla fotbollälskare där ute.
Vila i frid Antonio.
Kajsa Bergqvist-eran till ända...?
Ansats, ansats och återigen ansats...i höjdhoppsvärlden är det en av byggklotsarna som får hela utförandet att fungera.
Kajsa Bergqvist har under det senaste året ständigt återkommit till det viktigaste av allt, i alla fall i hennes hoppning. Vid varje tävling ute i Europa har snacket handlat om just ansatsen...hur dåligt den stämmer och att känslan då blir lidande. Ändå har topparna med tvåmetershoppen funnits där, men lika många gånger har det slutat i rent usla resultat...
Därför kändes en prispall väldigt långt borta då hon äntrade finalen idag. En delad sjundeplats på 194 cm, vittnar om att det inte bara är en dålig ansats som är skälet till dåligt genomförda tävlingar...
Efter ett storslaget 2006, med svenskt rekord (208 cm), och flera världsrekordförsök, var det bara en tidsfråga innan rekordet var i svenskans ägo. Men efter "endast" ett brons i hemma-EM har det sakta gått utför...
Magin verkar borta för vår säkraste mästerskapsmedaljös, jämte Carolina Kluft. Svenskan som skämt bort oss vid otaliga tillfällen verkar ha tappat både ansats som självförtroende.
Vetskapen om att vara oslagbar var Kajsas stora tillgång under många år. Pondusen och självsäkerheten skrämde halvt ihjäl motståndarna, vilket medförde mentalt överläge för svenskans del. När inte ens ett benbrott av den allvarsamma arten kunde hindra henne, vore det väl den om någon konkurrent skulle göra det.
Nya tider är dock på ingång, och när Kajsa enbart inriktar sig på ansatsen springer konkurrenterna ifrån henne. Det tillsammans med en viss Blanca Vlasic gör att det är Kajsa som numera befinner sig i mentalt underläge.
Den enorma kroatiskan gör slarvsylta av allt som kommer i hennes väg, och just nu känns hon totalt ohotad i hoppartoppen. En anmärkningsvärd attitydförändring går att spåra hos den sevärda Blanca...se och lära-perioden är all och blygheten existerar inte mer. Hon vet att hon är bäst och kroppsspråket tydliggör detta faktum.
205 cm blev guldhöjden i Japan, och det är bara fråga om när och var Stefka Kostadinovas världsrekord (209 cm), från Rom-VM 1987, ryker.
Tyvärr kommer det inte bli svenskt utan kroatiskt...
Osaka-VM resulterade för svensk del, inte i det medaljregn som förväntades. Carolina Kluft var ende utövare som levererade, men för den delen känns det inte som något fiasko. Marginalerna är oerhört små, och att från svenskt håll börja kräva en skock medaljer vid varje stor tillställning, känns förmätet.
I Christian Olsson finns ett sparkapital. Carro kommer glädja oss i många år framöver, Susanna Kallur har precis äntrat världsscenen och Linus Thörnblad likaså. Magnus Arvidsson är en coming man och Alhaji Jeng kommer säkerligen visa sin storhet till slut.
Så hav tillit friidrottsälskare...svenskexpressen har inte slutat trafikera, utan bara angjort en delstation.
Ja sitten...Hyvä Suomi. Tero Pitkämäki on mailmaanmestari.
Paljon onnea...
Kajsa Bergqvist har under det senaste året ständigt återkommit till det viktigaste av allt, i alla fall i hennes hoppning. Vid varje tävling ute i Europa har snacket handlat om just ansatsen...hur dåligt den stämmer och att känslan då blir lidande. Ändå har topparna med tvåmetershoppen funnits där, men lika många gånger har det slutat i rent usla resultat...
Därför kändes en prispall väldigt långt borta då hon äntrade finalen idag. En delad sjundeplats på 194 cm, vittnar om att det inte bara är en dålig ansats som är skälet till dåligt genomförda tävlingar...
Efter ett storslaget 2006, med svenskt rekord (208 cm), och flera världsrekordförsök, var det bara en tidsfråga innan rekordet var i svenskans ägo. Men efter "endast" ett brons i hemma-EM har det sakta gått utför...
Magin verkar borta för vår säkraste mästerskapsmedaljös, jämte Carolina Kluft. Svenskan som skämt bort oss vid otaliga tillfällen verkar ha tappat både ansats som självförtroende.
Vetskapen om att vara oslagbar var Kajsas stora tillgång under många år. Pondusen och självsäkerheten skrämde halvt ihjäl motståndarna, vilket medförde mentalt överläge för svenskans del. När inte ens ett benbrott av den allvarsamma arten kunde hindra henne, vore det väl den om någon konkurrent skulle göra det.
Nya tider är dock på ingång, och när Kajsa enbart inriktar sig på ansatsen springer konkurrenterna ifrån henne. Det tillsammans med en viss Blanca Vlasic gör att det är Kajsa som numera befinner sig i mentalt underläge.
Den enorma kroatiskan gör slarvsylta av allt som kommer i hennes väg, och just nu känns hon totalt ohotad i hoppartoppen. En anmärkningsvärd attitydförändring går att spåra hos den sevärda Blanca...se och lära-perioden är all och blygheten existerar inte mer. Hon vet att hon är bäst och kroppsspråket tydliggör detta faktum.
205 cm blev guldhöjden i Japan, och det är bara fråga om när och var Stefka Kostadinovas världsrekord (209 cm), från Rom-VM 1987, ryker.
Tyvärr kommer det inte bli svenskt utan kroatiskt...
Osaka-VM resulterade för svensk del, inte i det medaljregn som förväntades. Carolina Kluft var ende utövare som levererade, men för den delen känns det inte som något fiasko. Marginalerna är oerhört små, och att från svenskt håll börja kräva en skock medaljer vid varje stor tillställning, känns förmätet.
I Christian Olsson finns ett sparkapital. Carro kommer glädja oss i många år framöver, Susanna Kallur har precis äntrat världsscenen och Linus Thörnblad likaså. Magnus Arvidsson är en coming man och Alhaji Jeng kommer säkerligen visa sin storhet till slut.
Så hav tillit friidrottsälskare...svenskexpressen har inte slutat trafikera, utan bara angjort en delstation.
Ja sitten...Hyvä Suomi. Tero Pitkämäki on mailmaanmestari.
Paljon onnea...
onsdag 29 augusti 2007
Slakten i Osaka...magnifikt Wissman.
"Slakthus fem" är återuppstånden...efter 62 år inträffar bombraiderna numer på Nagaistadion i Osaka, och det är en svensk som står för bombardemanget. Aldrig förr har en svensk löpt 400 meter på det sätt som Johan Wissman gjorde i dagens semifinal. Han sprudlar av självförtroende och vem kan tro att ynglingen härstammar från Svedala.
Vita topplöpare på 100-400 meter går ej att plocka från vilket träd som helst. Vi får gå tillbaka till OS i Moskva 1980 för att hitta något liknande. Alan Wells (100 m) och Pietro Mennea (200 m) var dåtidens stora. En skotte och en italienare som sopade hem gulden i dåvarande Sovjetunionen.
Wissman bollar med det svenska rekordet som vore det världens smalaste sak. Ändå är det en av de mest krävande sträckor han gett sig in på. Mjölksyran fullkomligt skriker ut sin vrede under slutfasen, låren skälver och andningen är flämtvis. Psyket får sig en rejäl törn och de mentalt klena kan gå och lägga sig. Något som svensken inte ska göra än på ett tag, i alla fall inte förrän efter finalen.
Det är han synnerligen väl värd...
Det nya svenska rekordet uttalas idag...44,56 sekunder.
Fantomloppen har avlöst varandra, och för en medalj krävs något utomjordiskt av skåningen. Två brutala rekordslakter har han stått för, och kan han kapa några tiondelar till, så står han där...
Annars var det millimetrarnas dag, där tre medaljchanser gick om intet. Stefan Holm såg ruggig ut upp till 233 cm. Alla höjder bombsäkra i första försöket. Minst en medalj tycktes klar.
Sen gick det fort...tre rivningar och ingen förstod vad som hade hänt.
Linus Thörnblad hade en kolsvart dag. Från briljans i försöket till total flopp i finalen. Makabra 216 cm blev sluthöjden som jag tror han tar med feber, yrsel och kaskadkräkningar i vanliga fall. Men men...allt går inte som man vill ibland. 22-åringen kommer tillbaka, var så säkra. När Stefan Holm sitter på kontoret efter avslutad karriär kommer Linus hoppa för medalj i framtida olympiska spel.
Susanna Kallur har levt med ett stort tryck på sina axlar. Ända sen EM-guldet i Göteborg förra sommaren. Inte från sig själv men från hela svenska folket...
Tidigt siade hon om, att det var i finalen det snabbaste loppet hon någonsin gjort skulle presteras.
Tankeläsare är hon den gode Sanna men uppvaknandet blev av den grymma arten. Till prispallen fattades en ynka hundradel och upp till silver ytterligare en. Ingen vill missa ädla valörer på det viset, därav tårarna som aldrig ville ta slut...ett stycke svensk idrottshistoria.
Tack Sanna för din inställning.
Var goda ta efter, andra svenska idrottsutövare...
Vita topplöpare på 100-400 meter går ej att plocka från vilket träd som helst. Vi får gå tillbaka till OS i Moskva 1980 för att hitta något liknande. Alan Wells (100 m) och Pietro Mennea (200 m) var dåtidens stora. En skotte och en italienare som sopade hem gulden i dåvarande Sovjetunionen.
Wissman bollar med det svenska rekordet som vore det världens smalaste sak. Ändå är det en av de mest krävande sträckor han gett sig in på. Mjölksyran fullkomligt skriker ut sin vrede under slutfasen, låren skälver och andningen är flämtvis. Psyket får sig en rejäl törn och de mentalt klena kan gå och lägga sig. Något som svensken inte ska göra än på ett tag, i alla fall inte förrän efter finalen.
Det är han synnerligen väl värd...
Det nya svenska rekordet uttalas idag...44,56 sekunder.
Fantomloppen har avlöst varandra, och för en medalj krävs något utomjordiskt av skåningen. Två brutala rekordslakter har han stått för, och kan han kapa några tiondelar till, så står han där...
Annars var det millimetrarnas dag, där tre medaljchanser gick om intet. Stefan Holm såg ruggig ut upp till 233 cm. Alla höjder bombsäkra i första försöket. Minst en medalj tycktes klar.
Sen gick det fort...tre rivningar och ingen förstod vad som hade hänt.
Linus Thörnblad hade en kolsvart dag. Från briljans i försöket till total flopp i finalen. Makabra 216 cm blev sluthöjden som jag tror han tar med feber, yrsel och kaskadkräkningar i vanliga fall. Men men...allt går inte som man vill ibland. 22-åringen kommer tillbaka, var så säkra. När Stefan Holm sitter på kontoret efter avslutad karriär kommer Linus hoppa för medalj i framtida olympiska spel.
Susanna Kallur har levt med ett stort tryck på sina axlar. Ända sen EM-guldet i Göteborg förra sommaren. Inte från sig själv men från hela svenska folket...
Tidigt siade hon om, att det var i finalen det snabbaste loppet hon någonsin gjort skulle presteras.
Tankeläsare är hon den gode Sanna men uppvaknandet blev av den grymma arten. Till prispallen fattades en ynka hundradel och upp till silver ytterligare en. Ingen vill missa ädla valörer på det viset, därav tårarna som aldrig ville ta slut...ett stycke svensk idrottshistoria.
Tack Sanna för din inställning.
Var goda ta efter, andra svenska idrottsutövare...
tisdag 28 augusti 2007
Svenska friidrottsundret i Osaka 2007...
I stekheta, försmäktande och luftfuktiga Osaka i Japan, försöker världens bästa friidrottare sig på att överträffa sig själva. Kontrasterna till Helsingfors-VM för två år sen känns som natt och dag. Vår huvudstadsgranne hade oturen att råka på århundradets oväder, som i stort sett varade hela mästerskapsveckan. Förutsättningarna nu är de rakt motsatta, med extrem hetta och löjligt hög luftfuktighet.
Snabbloppen fixas naturligtvis galant medan det är större problem för långlopparna. Till och med Kenesisa Bekele, från Etiopien, såg ut att bli en munsbit för hettan som höll på att sluka honom, med hull och hår, grillad och klar.
Men VM:s största favorit är inte världens bästa 10.000-meters löpare för intet. Efter en enorm kraft- och viljeansträngning de två sista varven, lyckades han till slut fånga in sin undflyende landsman.
Stora mästerskap i friidrott betyder numera svenska framgångar. Landslaget har genomgått en metamorfos utan dess like. Den gamla utslitna klyschan "framgång föder framgång" måste än en gång dammas av, för på något annat sätt kan inte det svenska friidrottsundret förklaras.
Betänk att det bara är tolv år sen vi fick glädjefnatt över Sara Wedlunds finalplats på 5000 meter i Göteborgs-VM.
Nu kryllar det av världsstjärnor i många discipliner, och mindre än tre till fem medaljer i de stora sammanhangen, anses nuförtiden vara ett bakslag. Det är lätt att förblindas över framgångarna, men friidrottssverige verkar strunta helt i att det inte ska vara möjligt för ett så litet land i sammanhanget, att spruta ur sig så många talanger.
Den senaste i raden imponerande stjärnskott måste ändå Johan Wissman vara. Att ge sig in på territoriumet 200 meter är bara det en bragd, då det vimlar av världssprinters i just den grenen. Oförtrutet kämpade han dock vidare och fick lön för mödan då silvret bärgades i Göteborgs-EM förra året.
Bra så...men det är den senaste förvandlingen som imponerar så mycket.
200 meter blev 400 meter.
Och vips snackar vi om medaljchans i ett VM...!!??
Utvecklingen är enorm och i försöket joggade han in på 44,94, tillika svenskt- och nordiskt rekord. Kanske är det vettigt att tona ner kraven en smula, men det verkar ändå vara Johan själv som fordrar mest av sig själv. Endast himlen verkar vara gränsen för lintotten från Helsingborg.
Carolina Kluft tog programenligt hem sin guldmedalj. Den här gången fick vi äntligen ta del av lite spänning då sjukamper har för vana att bli torftiga historier. Carro mot världen, brukar se ut som ett tuffare träningspass, än stora mästerskap, så överlägsen är hon. Nu var det en för dopning avstängd, återkommande Ludmila Blonska, som stod för det tyngsta motståndet, då hon i alla fall till en början pressade svenskan att slå personrekord.
Susanna Kallur är den andra tjejen som det förväntas mycket av. En prispall hägrar men att hon ska slå en formtoppad Michelle Perry anser jag vara utsiktslöst, då amerikanskan ståtar med ett ruggigt personbästa. Silver eller brons blir det och säkert är Falutjejen mycket nöjd med det.
Nu väntar vi på en svensk dubbel i höjdhopp i morgon. Stefan Holm har som vanligt toppat formen perfekt och blir svåråtkomlig. Linus Törnblad kan skrälla ordentligt då sökandet är över...
Den som söker finner och Linus fann det i elfte timmen...formen alltså.
Såg mäktig ut i kvalet och 229 cm tangerade årets bästa hopp med lätthet.
Mustafa Mohamed är annars dagens svensk, som mot uppretade kenyaner fick det besvärligt då trion samlöpte på bästa sätt. Ett avtryck har han ändå lämnat och i Peking nästa år kan en medalj vara ett faktum...
Go Sweden...
Snabbloppen fixas naturligtvis galant medan det är större problem för långlopparna. Till och med Kenesisa Bekele, från Etiopien, såg ut att bli en munsbit för hettan som höll på att sluka honom, med hull och hår, grillad och klar.
Men VM:s största favorit är inte världens bästa 10.000-meters löpare för intet. Efter en enorm kraft- och viljeansträngning de två sista varven, lyckades han till slut fånga in sin undflyende landsman.
Stora mästerskap i friidrott betyder numera svenska framgångar. Landslaget har genomgått en metamorfos utan dess like. Den gamla utslitna klyschan "framgång föder framgång" måste än en gång dammas av, för på något annat sätt kan inte det svenska friidrottsundret förklaras.
Betänk att det bara är tolv år sen vi fick glädjefnatt över Sara Wedlunds finalplats på 5000 meter i Göteborgs-VM.
Nu kryllar det av världsstjärnor i många discipliner, och mindre än tre till fem medaljer i de stora sammanhangen, anses nuförtiden vara ett bakslag. Det är lätt att förblindas över framgångarna, men friidrottssverige verkar strunta helt i att det inte ska vara möjligt för ett så litet land i sammanhanget, att spruta ur sig så många talanger.
Den senaste i raden imponerande stjärnskott måste ändå Johan Wissman vara. Att ge sig in på territoriumet 200 meter är bara det en bragd, då det vimlar av världssprinters i just den grenen. Oförtrutet kämpade han dock vidare och fick lön för mödan då silvret bärgades i Göteborgs-EM förra året.
Bra så...men det är den senaste förvandlingen som imponerar så mycket.
200 meter blev 400 meter.
Och vips snackar vi om medaljchans i ett VM...!!??
Utvecklingen är enorm och i försöket joggade han in på 44,94, tillika svenskt- och nordiskt rekord. Kanske är det vettigt att tona ner kraven en smula, men det verkar ändå vara Johan själv som fordrar mest av sig själv. Endast himlen verkar vara gränsen för lintotten från Helsingborg.
Carolina Kluft tog programenligt hem sin guldmedalj. Den här gången fick vi äntligen ta del av lite spänning då sjukamper har för vana att bli torftiga historier. Carro mot världen, brukar se ut som ett tuffare träningspass, än stora mästerskap, så överlägsen är hon. Nu var det en för dopning avstängd, återkommande Ludmila Blonska, som stod för det tyngsta motståndet, då hon i alla fall till en början pressade svenskan att slå personrekord.
Susanna Kallur är den andra tjejen som det förväntas mycket av. En prispall hägrar men att hon ska slå en formtoppad Michelle Perry anser jag vara utsiktslöst, då amerikanskan ståtar med ett ruggigt personbästa. Silver eller brons blir det och säkert är Falutjejen mycket nöjd med det.
Nu väntar vi på en svensk dubbel i höjdhopp i morgon. Stefan Holm har som vanligt toppat formen perfekt och blir svåråtkomlig. Linus Törnblad kan skrälla ordentligt då sökandet är över...
Den som söker finner och Linus fann det i elfte timmen...formen alltså.
Såg mäktig ut i kvalet och 229 cm tangerade årets bästa hopp med lätthet.
Mustafa Mohamed är annars dagens svensk, som mot uppretade kenyaner fick det besvärligt då trion samlöpte på bästa sätt. Ett avtryck har han ändå lämnat och i Peking nästa år kan en medalj vara ett faktum...
Go Sweden...
fredag 24 augusti 2007
Englands sak är vår...i alla fall under Svennis era.
...send her victorious, Happy and glorious, Long to reign over us: God save the queen.
Storbritanniens mäktiga nationalsång som åhörts vid otaliga tillfällen. Starkt förknippad med oerhörd allsång från tusentals fotbollstokiga engelsmän, som gör allt i sin makt för att hjälpa sin nationselva till framgång.
Vi svenskar kände oss delaktiga i hymnen, och ville sola oss i landslagsglansen som utgjorde Sven-Göran Erikssons uppdrag under fem år. Englands sak blev vår och plötsligt hade vi två landslag att stödja. Ett substitut då våra egna gav upp alltför lättvindigt efter gruppspelsmatcherna. Det ska dock sägas att oturen grinade oss i ansiktet vid ett par tillfällen, Senegal (VM 2002), samt Holland (EM 2004).
Svennis kamikazeuppdrag slutade med tre raka mästerskapkvalificeringar tillika kvartsfinalplatser. Med svenska mått mätt: över förväntan. Med engelska: långt ifrån tillräckligt. Landet som ser sig som världsmästare inför varje stor turnering, har då svårt att acceptera hedersamma förluster i kvartsfinaler. Portugal blev det stora spöket för Svennis och hans mannar, då sydeuropeérna gäckade engelsmännen vid två tillfällen, 2004 och 2006. Båda gångerna efter förlängning och straffsparkar.
Det engelska mediadrevet, som efter en vildsint kampanj på ett halvt decennium, fick till slut som de ville. Vi är faktiskt världsmästare, låt vara från 1966, och vi betackar oss hjälp från utlandet. Dessa tongångar genomsyrade hela öriket och efter VM 2006 hoppade Steve McLaren på tåget som skulle föra landet mot framtida succeér...
Den assisterande förbundskaptenen till Svennis tog alltså över tjänsten som överhuvud. Ett väl fungerande maskineri, med lite småskavanker, ansågs nog från FA:s och medias sida vara ett ypperligt tillfälle för en inhemsk kännare att sätta sin prägel på. Rälsen var ju redan lagda, hur svårt kunde det vara egentligen?
Svaret kan komma att öppna sinnena hos en hel nation.
Schweiz/Österrike är länderna som samkör EM 2008. Kvalet pågår och efter sju spelade kamper huserar landet först på en fjärdeplats. Kroatien, Israel och Ryssland upptar för tillfället de tre första platserna.
Efter tre raka avancemang, under Svennis ledning, till gräddan av uppgörelser, riskerar fotbollspionjärerna att missa ett stort evenemang för första gången sedan 1994.
Nyckelmatcherna tar sin början i höst och kommer på rad med början den 8 september. Israel följs upp av Ryssland den 12 i samma månad. Båda på hemmaplan och efteråt kan det ånyo visa sig vara tid för ett nytt ansikte att visa upp sig inför FA.
Träningsmatch inför stundande kval...
England-Tyskland 1-2.
Come on you England...The queen´s behind you.
Storbritanniens mäktiga nationalsång som åhörts vid otaliga tillfällen. Starkt förknippad med oerhörd allsång från tusentals fotbollstokiga engelsmän, som gör allt i sin makt för att hjälpa sin nationselva till framgång.
Vi svenskar kände oss delaktiga i hymnen, och ville sola oss i landslagsglansen som utgjorde Sven-Göran Erikssons uppdrag under fem år. Englands sak blev vår och plötsligt hade vi två landslag att stödja. Ett substitut då våra egna gav upp alltför lättvindigt efter gruppspelsmatcherna. Det ska dock sägas att oturen grinade oss i ansiktet vid ett par tillfällen, Senegal (VM 2002), samt Holland (EM 2004).
Svennis kamikazeuppdrag slutade med tre raka mästerskapkvalificeringar tillika kvartsfinalplatser. Med svenska mått mätt: över förväntan. Med engelska: långt ifrån tillräckligt. Landet som ser sig som världsmästare inför varje stor turnering, har då svårt att acceptera hedersamma förluster i kvartsfinaler. Portugal blev det stora spöket för Svennis och hans mannar, då sydeuropeérna gäckade engelsmännen vid två tillfällen, 2004 och 2006. Båda gångerna efter förlängning och straffsparkar.
Det engelska mediadrevet, som efter en vildsint kampanj på ett halvt decennium, fick till slut som de ville. Vi är faktiskt världsmästare, låt vara från 1966, och vi betackar oss hjälp från utlandet. Dessa tongångar genomsyrade hela öriket och efter VM 2006 hoppade Steve McLaren på tåget som skulle föra landet mot framtida succeér...
Den assisterande förbundskaptenen till Svennis tog alltså över tjänsten som överhuvud. Ett väl fungerande maskineri, med lite småskavanker, ansågs nog från FA:s och medias sida vara ett ypperligt tillfälle för en inhemsk kännare att sätta sin prägel på. Rälsen var ju redan lagda, hur svårt kunde det vara egentligen?
Svaret kan komma att öppna sinnena hos en hel nation.
Schweiz/Österrike är länderna som samkör EM 2008. Kvalet pågår och efter sju spelade kamper huserar landet först på en fjärdeplats. Kroatien, Israel och Ryssland upptar för tillfället de tre första platserna.
Efter tre raka avancemang, under Svennis ledning, till gräddan av uppgörelser, riskerar fotbollspionjärerna att missa ett stort evenemang för första gången sedan 1994.
Nyckelmatcherna tar sin början i höst och kommer på rad med början den 8 september. Israel följs upp av Ryssland den 12 i samma månad. Båda på hemmaplan och efteråt kan det ånyo visa sig vara tid för ett nytt ansikte att visa upp sig inför FA.
Träningsmatch inför stundande kval...
England-Tyskland 1-2.
Come on you England...The queen´s behind you.
måndag 20 augusti 2007
Svennis, Backe & Grip...kungarna av Manchester.
Veni, Vidi, Vici ( Han kom, han sågs, han segrade). Julius Caesars uttalade ord efter slaget vid Zela då kung Pharnaces slogs tillbaka 47 f.Kr. Ett uttryck som har använts i många olika sammanhang, sportvärlden inkluderad.
Inte på mången år har benämningen passat så bra som just idag.
Ty han är tillbaka, och det med besked...
Förlöjligad, hånad, bespottad och häcklad in absurdum, har han rest sig på nio och slagit alla förståsigpåare på truten. Inte minst den kvasipatetiska engelska presskåren.
Detta mediadrev vars fabrikat i kapporna måste vara helt utslitet, då den vänds var och varannan vecka.
Då, 2001...sågs han som frälsaren, den exotiske utlänningen som skulle få fart på det skamfilade engelska landslaget. Fem år senare och tre raka kvartsfinaler i stora mästerskap, var han inte vatten värd i de brittiska tabloiderna.
Svart eller vitt...
Inget annat gäller för den hårdföra och brutala verklighet, som kännetecknar det finaste av uppdrag för en fotbolltränare i England.
I Sverige skulle Lagerbäck-eran vara all för längesen. Inte minst efter debaclet i EM 2000. Nu är journalistiken i Svedala något mer nyanserad än i England, där presskåren verkar bestämma hur lång tid en förbundskapten ska sitta på sin post.
Nåja...efter knockarna i media är han tillbaka, och nu är det annat ljud i skällan vill jag lova. Kappan har återigen vänts och Svennis är på allas läppar efter ett års bortavaro. Med nära 700 miljoner på fickan kunde han spendera bäst han ville, bara ett lag lag kom ut på andra sidan.
Lilla, klena, räddhågsna och mediokra Manchester City har i Svennis nävar blivit stora, starka, modiga och kompetenta Manchester City.
I derbyt igår skulle Manchester United bara köra över sin lokalrival, men istället fick de smaka på svensk defensiv då den är som bäst och Sir Alex fick lomma hem tomhänt med sitt stjärnspäckade gäng.
Och vems är förtjänsten...?
Jo, den lugne värmlänningen från Torsby naturligtvis. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har de utformat ett homogent lag, där spelarna verkar ställa upp 100 % på sin nya ledartrojka.
En sån som Martin Petrov har jag aldrig sett så inspirerad som nu...den något egensinnige bulgaren inriktar numera sina krafter på det han ska göra. Geovanni hade ingen lycka med sig i Barcelona men framstår mer och mer som en nyckelspelare för de ljusblåa.
Tre matcher är ingenting. 35 kvar att göra upp om. Allt kan se helt annorlunda ut, bara om några veckor. Men känner jag Svennis rätt finns det mer ess att skaka fram ur rockärmarna.
Nu ryktas det även om hur England ska kunna få Sven-Göran att återkomma som förbundskapten...
Puuuh...vad säger man?
Bara i England...
Inte på mången år har benämningen passat så bra som just idag.
Ty han är tillbaka, och det med besked...
Förlöjligad, hånad, bespottad och häcklad in absurdum, har han rest sig på nio och slagit alla förståsigpåare på truten. Inte minst den kvasipatetiska engelska presskåren.
Detta mediadrev vars fabrikat i kapporna måste vara helt utslitet, då den vänds var och varannan vecka.
Då, 2001...sågs han som frälsaren, den exotiske utlänningen som skulle få fart på det skamfilade engelska landslaget. Fem år senare och tre raka kvartsfinaler i stora mästerskap, var han inte vatten värd i de brittiska tabloiderna.
Svart eller vitt...
Inget annat gäller för den hårdföra och brutala verklighet, som kännetecknar det finaste av uppdrag för en fotbolltränare i England.
I Sverige skulle Lagerbäck-eran vara all för längesen. Inte minst efter debaclet i EM 2000. Nu är journalistiken i Svedala något mer nyanserad än i England, där presskåren verkar bestämma hur lång tid en förbundskapten ska sitta på sin post.
Nåja...efter knockarna i media är han tillbaka, och nu är det annat ljud i skällan vill jag lova. Kappan har återigen vänts och Svennis är på allas läppar efter ett års bortavaro. Med nära 700 miljoner på fickan kunde han spendera bäst han ville, bara ett lag lag kom ut på andra sidan.
Lilla, klena, räddhågsna och mediokra Manchester City har i Svennis nävar blivit stora, starka, modiga och kompetenta Manchester City.
I derbyt igår skulle Manchester United bara köra över sin lokalrival, men istället fick de smaka på svensk defensiv då den är som bäst och Sir Alex fick lomma hem tomhänt med sitt stjärnspäckade gäng.
Och vems är förtjänsten...?
Jo, den lugne värmlänningen från Torsby naturligtvis. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har de utformat ett homogent lag, där spelarna verkar ställa upp 100 % på sin nya ledartrojka.
En sån som Martin Petrov har jag aldrig sett så inspirerad som nu...den något egensinnige bulgaren inriktar numera sina krafter på det han ska göra. Geovanni hade ingen lycka med sig i Barcelona men framstår mer och mer som en nyckelspelare för de ljusblåa.
Tre matcher är ingenting. 35 kvar att göra upp om. Allt kan se helt annorlunda ut, bara om några veckor. Men känner jag Svennis rätt finns det mer ess att skaka fram ur rockärmarna.
Nu ryktas det även om hur England ska kunna få Sven-Göran att återkomma som förbundskapten...
Puuuh...vad säger man?
Bara i England...
onsdag 15 augusti 2007
Valencia CF krossar svensk klubbfotboll...
Alla mina farhågor har bekräftats och besannats. Varken mer eller mindre. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag någon gång på att Elfsborg skulle ha någonting att hämta på Mestalla igår. Som svensk vill man ändå att det ska finnas någon mikrochans i alla fall, någonting att hänga upp förhoppningarna på. Att svensk klubbfotboll kan visa något som gör att det finns en framtidstro, ett halmstrå som är värt att bygga vidare kring. Ge luttrade svenska fotbollsupporters en liten del av lillfingret, för att så småningom utöka till halva handen åtminstone.
Något sådant fick jag se intet av igår. Europa har sprungit om oss för längesedan och avståndet bara ökar och ökar. Någon ljusning kan icke skönjas och så länge medlen inte finns där, och våra mest lovande ungdomar försvinner till grannländerna för en spottstyver, enbart för att de inte får chansen i Allsvenskan, kan vi se oss i stjärnorna efter en förändring.
Meriterade svenskar som Anders Svensson, Mathias Svensson och Fredrik Berglund såg ut som skrämda harpaltar igår. När så pass rutinerade killar inte hänger med på den här nivån, blir det svårt för resterande mannar att synas.
Läste alla krönikörer på de stora drakarna idag, och de konstaterar att det är lång väg ut till Europa. Visste de inte det innan den här matchen, undrar jag då?
Det kan väl inte vara en nyhet att vi är så här långt efter?
Hermann Dill på Expressen går till och med så långt att, och jag citerar "Trist att avståndet cementerades av Elfsborgs oförmåga och inte av Valencias överlägsna kompetens".
Hmm...skälet till Elfsborgs oförmåga är just Valencias totala överlägsenhet på alla platser. La Liga har inte startat än, laget har tränat drygt en månad, och fullkomligt kör över en motståndare som är mitt uppe i säsongen. Tre mål räckte den här gången...helt övertygad om att det dubbla kunde ha gjorts, om de bara ville.
Motståndarna ville och kunde inte bjuda upp till dans och det beror BARA på Valencias överlägsenhet, ingenting annat.
Teknik, fart, ständig rörelse, organisation och förmågan att göra små små elementära ting i en rörelse, är de centrala orsakerna till varför vi inte kan skymta en liten ljusglimt i det totala fotbollsmörker som belägrar vårt land.
Tänk att gå miste om Valencia i Champions League. Det skulle inte jag vilja göra. De hör hemma där och det visade de med eftertryck i gårdagens match. Returen blir en formalitet och sen kan alla förståsigpåare fortsätta sitt eviga tjatande om plastgräs eller inte. Att Villa, Joaquin, Silva, Morientes och Angulo med flera skulle vara rädda för underlaget, anser jag vara inget annat än en ren förolämpning.
La Ligafyran från föregående säsong som inte räds Real Madrid, Barcelona och Sevilla på bortaplan, har nog inga problem med att åka till Borås för att visa vilka som spelar i Champions League kommande säsong...
Något sådant fick jag se intet av igår. Europa har sprungit om oss för längesedan och avståndet bara ökar och ökar. Någon ljusning kan icke skönjas och så länge medlen inte finns där, och våra mest lovande ungdomar försvinner till grannländerna för en spottstyver, enbart för att de inte får chansen i Allsvenskan, kan vi se oss i stjärnorna efter en förändring.
Meriterade svenskar som Anders Svensson, Mathias Svensson och Fredrik Berglund såg ut som skrämda harpaltar igår. När så pass rutinerade killar inte hänger med på den här nivån, blir det svårt för resterande mannar att synas.
Läste alla krönikörer på de stora drakarna idag, och de konstaterar att det är lång väg ut till Europa. Visste de inte det innan den här matchen, undrar jag då?
Det kan väl inte vara en nyhet att vi är så här långt efter?
Hermann Dill på Expressen går till och med så långt att, och jag citerar "Trist att avståndet cementerades av Elfsborgs oförmåga och inte av Valencias överlägsna kompetens".
Hmm...skälet till Elfsborgs oförmåga är just Valencias totala överlägsenhet på alla platser. La Liga har inte startat än, laget har tränat drygt en månad, och fullkomligt kör över en motståndare som är mitt uppe i säsongen. Tre mål räckte den här gången...helt övertygad om att det dubbla kunde ha gjorts, om de bara ville.
Motståndarna ville och kunde inte bjuda upp till dans och det beror BARA på Valencias överlägsenhet, ingenting annat.
Teknik, fart, ständig rörelse, organisation och förmågan att göra små små elementära ting i en rörelse, är de centrala orsakerna till varför vi inte kan skymta en liten ljusglimt i det totala fotbollsmörker som belägrar vårt land.
Tänk att gå miste om Valencia i Champions League. Det skulle inte jag vilja göra. De hör hemma där och det visade de med eftertryck i gårdagens match. Returen blir en formalitet och sen kan alla förståsigpåare fortsätta sitt eviga tjatande om plastgräs eller inte. Att Villa, Joaquin, Silva, Morientes och Angulo med flera skulle vara rädda för underlaget, anser jag vara inget annat än en ren förolämpning.
La Ligafyran från föregående säsong som inte räds Real Madrid, Barcelona och Sevilla på bortaplan, har nog inga problem med att åka till Borås för att visa vilka som spelar i Champions League kommande säsong...
söndag 12 augusti 2007
Svenskmöte i Premier League...
Årets Premier League har äntligen trummat igång. Friskare, fräschare och många spännande namn att hålla ögonen på. För oss svenskar finns det fem anledningar att vara vaksamma över säsongens resultat. Förutom Olof Mellberg och Andreas Isaksson, verkar tre profiler, vars renommé hamnat lite på sniskan, försöka sig på en nystart i karriären. Skadeproblem, kontraktstvister och arbetssökeri har kantat trions senaste år. Fredrik Ljungberg, Christian "Chippen" Wilhelmsson samt Sven-Göran Eriksson ska försöka komma in på rätt spår igen.
Hallänningen kom till Arsenal redan 1998. Direkt satte han sin prägel på laget med sina djupledslöpningar, och samspelet med Thierry Henry fick motståndarlagen att sova illa om nätterna. Säsongen 2003/2004 gick laget obesegrat genom serien och en storhetsera spåddes för Londonlaget. Livet lekte och 2006 var han 15 minuter från sitt livs triumf. Men en viss Henke Larsson och FC Barcelona blev till slut för svåra i Champions League finalen. Sedan dess har det inte handlat så mycket om fotboll, utan om skador för den energiske landslagskaptenen. När så parhästen Henry försvann söderöver och Arséne Wenger satsade fullt ut på en mer ungdomlig elva, kunde inte längre en plats garanteras för svensken.
West Ham öppnade gladeligen börsen och värvade en fri från skador revanschsugen nordbo. En hårt arbetande och pådrivande mittfältare, kan få Londonlag nummer två i karriären, att möta en ljusare vår än föregående dito.
När så lotten föll på Manchester City som premiärmotståndare, var första svenskmötet ett faktum.
Mr Eriksson is back och han kommer inte ta några fångar. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har ett lag sammanställts i rekordfart. Svennis har varit så positiv över alla nyförvärv att det verkar ha smittat av sig på hela truppen. Är det någon som ska lyckas i Manchesters andralag så är det just Torsbys stolthet. Tvivlarna har varit många och det har grymtats ordentligt i engelsk media inför "svikarens" återkomst.
Skönt värre då en 2-0 viktoria kunde bärgas redan i omgång ett. Det är så typiskt Erikssonskt att direkt markera hur han vill att laget ska uppträda. Med en stark defensiv, ett rörligt anfallsspel och en klassisk italiensk avslutare i Rolando Bianchi på topp, kan det bära långt för de ljusblåa.
Efter Christian "Chippen" Wilhelmssons inte alltför begåvade insatser på senare tid, med domarpåhopp som främsta idiotgrej, verkar det ändå finnas en framtid för dribblingskonstnären från Mjällby. Efter lyckade år i både Staebek och Anderlecht fick Nantes i franska första divisionen för sig, att köpa loss lintotten från Belgien. Ingen förstod riktigt varför då speltiden blev minimal och frysdisken blev Chippens andra hem. Efter återkommande gnäll i media kunde Roma övertalas att låna svensken resterande del av året.
Succé basunerades ut i all tänkbar media.
Tydligen inte i Italien.
Efter avslutad matchning blev en underskrift intet.
Återigen kom utlåning på tal och den här gången styrdes skutan mot England, där Bolton Wanderers blev ny klubbadress. Ett mittenlag i Premier League är en perfekt nystart för den vindsnabbe mittfältaren.
Speltid är ett måste.
Bänknötning ett aber.
Både för utveckling och landslagsspel.
Divalaterna måste läggas åt sidan och koncentration måste bibehållas på det som ska göras.
Annars blir det jobbigt i framtida förhandlingar...
Hallänningen kom till Arsenal redan 1998. Direkt satte han sin prägel på laget med sina djupledslöpningar, och samspelet med Thierry Henry fick motståndarlagen att sova illa om nätterna. Säsongen 2003/2004 gick laget obesegrat genom serien och en storhetsera spåddes för Londonlaget. Livet lekte och 2006 var han 15 minuter från sitt livs triumf. Men en viss Henke Larsson och FC Barcelona blev till slut för svåra i Champions League finalen. Sedan dess har det inte handlat så mycket om fotboll, utan om skador för den energiske landslagskaptenen. När så parhästen Henry försvann söderöver och Arséne Wenger satsade fullt ut på en mer ungdomlig elva, kunde inte längre en plats garanteras för svensken.
West Ham öppnade gladeligen börsen och värvade en fri från skador revanschsugen nordbo. En hårt arbetande och pådrivande mittfältare, kan få Londonlag nummer två i karriären, att möta en ljusare vår än föregående dito.
När så lotten föll på Manchester City som premiärmotståndare, var första svenskmötet ett faktum.
Mr Eriksson is back och han kommer inte ta några fångar. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har ett lag sammanställts i rekordfart. Svennis har varit så positiv över alla nyförvärv att det verkar ha smittat av sig på hela truppen. Är det någon som ska lyckas i Manchesters andralag så är det just Torsbys stolthet. Tvivlarna har varit många och det har grymtats ordentligt i engelsk media inför "svikarens" återkomst.
Skönt värre då en 2-0 viktoria kunde bärgas redan i omgång ett. Det är så typiskt Erikssonskt att direkt markera hur han vill att laget ska uppträda. Med en stark defensiv, ett rörligt anfallsspel och en klassisk italiensk avslutare i Rolando Bianchi på topp, kan det bära långt för de ljusblåa.
Efter Christian "Chippen" Wilhelmssons inte alltför begåvade insatser på senare tid, med domarpåhopp som främsta idiotgrej, verkar det ändå finnas en framtid för dribblingskonstnären från Mjällby. Efter lyckade år i både Staebek och Anderlecht fick Nantes i franska första divisionen för sig, att köpa loss lintotten från Belgien. Ingen förstod riktigt varför då speltiden blev minimal och frysdisken blev Chippens andra hem. Efter återkommande gnäll i media kunde Roma övertalas att låna svensken resterande del av året.
Succé basunerades ut i all tänkbar media.
Tydligen inte i Italien.
Efter avslutad matchning blev en underskrift intet.
Återigen kom utlåning på tal och den här gången styrdes skutan mot England, där Bolton Wanderers blev ny klubbadress. Ett mittenlag i Premier League är en perfekt nystart för den vindsnabbe mittfältaren.
Speltid är ett måste.
Bänknötning ett aber.
Både för utveckling och landslagsspel.
Divalaterna måste läggas åt sidan och koncentration måste bibehållas på det som ska göras.
Annars blir det jobbigt i framtida förhandlingar...
Allsvensk status & Champions League-kval...
Funderingarna var många och dubierna översköljde klubben som gjorde sig av med sin bäste spelare och målgörare. Dessutom mitt i säsongen vilket kan tyckas än märkligt. Varför inte vänta några månader, tills serien var färdigspelad?
Nu är det i alla fall bevisat och står bortom all rimligt tvivel: Kalmar FF utan Ari da Silva Ferreira uppträder som en skadeskjuten älgkalv och kommer inte att vinna Allsvenskan säsongen 2007/2008. På vilket annat sätt kan man tolka genomklappningen mot IFK Göteborg igår?
0-5!!??
På hemmaplan!!??
Obegripligt...
Eller är det ytterligare ett bevis på vilken klass svensk klubbfotboll håller just nu? Och har gjort hur länge som helst. Unga talanger ratas i Sverige och lockas utomlands. Inte till ligor i toppklass utan till Danmark och Norge. Känns skrattretande att jättetalangen Marcus Pode fick kalla handen av Malmö FF och tvingades över sundet till FC Nordsjälland?? Samma gäller löftet Joakim Sjöhage som dissades i Elfsborg och numera tillhör SK Brann i Tippeligan.
Rosenborg-eran är slut och FC Köpenhamns avancemang till Champions League känns tillfällig. Ligorna i Skandinavien är en enda lekstuga där mest pengar vinner. Sen kan det anordnas hur många Royal League som helst...vi kommer ändå kännas avskärmade från den del av Europa där det presteras fotboll på absolut toppnivå.
Ändå skönt att konstatera att det finns undantag. Det största utropstecknet är naturligtvis Blåvitts Marcus Berg. En forward av internationellt snitt. Inte bara vad gäller målskytte utan spelet på hela planen. Teknik, fart, kreativitet och känsla för mål är få förunnat att begåvas med. Lägg till arbetskapacitet och fram skymtar en 21-åring från Torsby i Värmland.
FC Groningen i holländska ligan slog klorna i Berg-pojken, och kanske visar det sig att 38 miljoner var väl investerade pengar...
Lycka till Marcus.
Nästa slaktoffer till altaret i fotbolleuropa är Elfsborg IF. Laget har lyckats tråckla sig vidare till omgång tre av Champions League kvalet. En framgång bara det, då svenska lag gjort det till vana att skämma ut sig redan efter en omgång. Efter två knappa avancemang mot lingonlag har Borås stolthet höjts till skyarna av allt och alla. Framgångstörstiga svenskar och framförallt guliganer svävar fram på moln saknandes all form av vett, sans och realism.
Valencia FC står på tur för boråsarna och det är inte vilket dussinlag som helst. Jag vet att IF Helsingborg slog ut FC Internazionale i kvalet 2000, inget annat än en bragd, men att Elfsborg ska kunna rubba stora, grymma, mäktiga Valencia i två matcher finns liksom inte.
Förvisso har inte La Liga sparkat igång än, men ett ringrostigt spanskt lag ska ändå bolla ut ett vilt jagande Elfsborg.
Vid en eventuell fortsättning för svensk del (kan inte ens tro att jag skriver det...) kommer bragdguldsjuryn inte ajournera sig kommande utdelningstillfälle.
Nu är det i alla fall bevisat och står bortom all rimligt tvivel: Kalmar FF utan Ari da Silva Ferreira uppträder som en skadeskjuten älgkalv och kommer inte att vinna Allsvenskan säsongen 2007/2008. På vilket annat sätt kan man tolka genomklappningen mot IFK Göteborg igår?
0-5!!??
På hemmaplan!!??
Obegripligt...
Eller är det ytterligare ett bevis på vilken klass svensk klubbfotboll håller just nu? Och har gjort hur länge som helst. Unga talanger ratas i Sverige och lockas utomlands. Inte till ligor i toppklass utan till Danmark och Norge. Känns skrattretande att jättetalangen Marcus Pode fick kalla handen av Malmö FF och tvingades över sundet till FC Nordsjälland?? Samma gäller löftet Joakim Sjöhage som dissades i Elfsborg och numera tillhör SK Brann i Tippeligan.
Rosenborg-eran är slut och FC Köpenhamns avancemang till Champions League känns tillfällig. Ligorna i Skandinavien är en enda lekstuga där mest pengar vinner. Sen kan det anordnas hur många Royal League som helst...vi kommer ändå kännas avskärmade från den del av Europa där det presteras fotboll på absolut toppnivå.
Ändå skönt att konstatera att det finns undantag. Det största utropstecknet är naturligtvis Blåvitts Marcus Berg. En forward av internationellt snitt. Inte bara vad gäller målskytte utan spelet på hela planen. Teknik, fart, kreativitet och känsla för mål är få förunnat att begåvas med. Lägg till arbetskapacitet och fram skymtar en 21-åring från Torsby i Värmland.
FC Groningen i holländska ligan slog klorna i Berg-pojken, och kanske visar det sig att 38 miljoner var väl investerade pengar...
Lycka till Marcus.
Nästa slaktoffer till altaret i fotbolleuropa är Elfsborg IF. Laget har lyckats tråckla sig vidare till omgång tre av Champions League kvalet. En framgång bara det, då svenska lag gjort det till vana att skämma ut sig redan efter en omgång. Efter två knappa avancemang mot lingonlag har Borås stolthet höjts till skyarna av allt och alla. Framgångstörstiga svenskar och framförallt guliganer svävar fram på moln saknandes all form av vett, sans och realism.
Valencia FC står på tur för boråsarna och det är inte vilket dussinlag som helst. Jag vet att IF Helsingborg slog ut FC Internazionale i kvalet 2000, inget annat än en bragd, men att Elfsborg ska kunna rubba stora, grymma, mäktiga Valencia i två matcher finns liksom inte.
Förvisso har inte La Liga sparkat igång än, men ett ringrostigt spanskt lag ska ändå bolla ut ett vilt jagande Elfsborg.
Vid en eventuell fortsättning för svensk del (kan inte ens tro att jag skriver det...) kommer bragdguldsjuryn inte ajournera sig kommande utdelningstillfälle.
lördag 11 augusti 2007
Fotbolleuropa med Liverpool & Torres...
Sommaren har varit en enda lång väntan. En väntan som kändes ännu längre, för varje skur som passerade vårt avlånga land. Västkusten måste ha slagit någon form av rekord vad gäller vattenmängd under sommarmånaderna. Som bekant är skadeglädjen den enda sanna glädjen, men jag är inte den som raljerar, så jag ska inte nämna någonting om min semester i Dalarna.
Nå...väntan är i alla fall över och substitutet Allsvenskan har inte på långa vägar vägt upp min hunger efter fotboll av toppklass. Efter månader av spekulationer och gissningar hit och dit, har en verklighet utkristalliserats. Den verkligheten består av europeiska storlag som blivit ännu större och ännu mäktigare.
Silly season levde som vanligt upp till allas förväntningar, där spelare och tränare bytte klubbar, kors och tvärs genom Europa.
Den hetaste övergången är ändå given...Fernando Torres ska äntligen få visa upp sina färdigheter i en annan liga än den spanska, där han så gott som själv burit Atlético Madrid på sina axlar under en sjuårsperiod. Liverpool är klubben som lyckades knyta till sig den talangfulle 23-åringen. Valet av klubb stavas säkert Xabi Alonso, Alvaro Arbeloa samt José Reina. Landsmännen, tillika Poolspelarna, till Torres har nog haft några fingrar med i spelet rörande kontraktskrivningen för den spanske ynglingen. Inlärning av språket, nytt spelsätt och en helt ny kultur brukar vara ett stort aber vad gäller spelarimporter.
Vem minns inte Ian Rush som vräkte in mål för Liverpool på 1980-talet, och som misslyckades kapitalt i Juventus, då italienska inte kändes rätt för den blyge walesaren. Sejouren blev också bara ettårig. Här hemma kan vi bara ta vår egen Torbjörn Nilsson, som kände sig obekväm bara några meter bort från Kamratgården.
Torres känns ändå stabil rent psykiskt och tillsammans med trion spelande landsmän kanske "Fantastiska fyran" blir den nya benämningen på kvartetten i fotbolleuropa kommande spelår.
1990 vann Liverpool ligan senast, och det är först nu som de verkar mogna att på allvar ta upp kampen med Manchester U, Chelsea och Arsenal. Framgångarna i Europa har naturligtvis stärkt laget, där upphämtningen, och segern, mot Milan i Champions League finalen 2005, kommer generera framtida triumfer även i den inhemska serien. Kontinuitet har eftersträvats och med Rafael Benitez vid rodret verkar spådomen kunna slå in...uppbyggnaden av laget har tagit tid, men pusselbitarna verkar så sakteliga falla på plats och då går inget lag säker för "The Reds" från Liverpool.
Nå...väntan är i alla fall över och substitutet Allsvenskan har inte på långa vägar vägt upp min hunger efter fotboll av toppklass. Efter månader av spekulationer och gissningar hit och dit, har en verklighet utkristalliserats. Den verkligheten består av europeiska storlag som blivit ännu större och ännu mäktigare.
Silly season levde som vanligt upp till allas förväntningar, där spelare och tränare bytte klubbar, kors och tvärs genom Europa.
Den hetaste övergången är ändå given...Fernando Torres ska äntligen få visa upp sina färdigheter i en annan liga än den spanska, där han så gott som själv burit Atlético Madrid på sina axlar under en sjuårsperiod. Liverpool är klubben som lyckades knyta till sig den talangfulle 23-åringen. Valet av klubb stavas säkert Xabi Alonso, Alvaro Arbeloa samt José Reina. Landsmännen, tillika Poolspelarna, till Torres har nog haft några fingrar med i spelet rörande kontraktskrivningen för den spanske ynglingen. Inlärning av språket, nytt spelsätt och en helt ny kultur brukar vara ett stort aber vad gäller spelarimporter.
Vem minns inte Ian Rush som vräkte in mål för Liverpool på 1980-talet, och som misslyckades kapitalt i Juventus, då italienska inte kändes rätt för den blyge walesaren. Sejouren blev också bara ettårig. Här hemma kan vi bara ta vår egen Torbjörn Nilsson, som kände sig obekväm bara några meter bort från Kamratgården.
Torres känns ändå stabil rent psykiskt och tillsammans med trion spelande landsmän kanske "Fantastiska fyran" blir den nya benämningen på kvartetten i fotbolleuropa kommande spelår.
1990 vann Liverpool ligan senast, och det är först nu som de verkar mogna att på allvar ta upp kampen med Manchester U, Chelsea och Arsenal. Framgångarna i Europa har naturligtvis stärkt laget, där upphämtningen, och segern, mot Milan i Champions League finalen 2005, kommer generera framtida triumfer även i den inhemska serien. Kontinuitet har eftersträvats och med Rafael Benitez vid rodret verkar spådomen kunna slå in...uppbyggnaden av laget har tagit tid, men pusselbitarna verkar så sakteliga falla på plats och då går inget lag säker för "The Reds" från Liverpool.
torsdag 12 juli 2007
Mr Eriksson is back...
Så är då Mister Eriksson tillbaka. "Mister" som numera klär Torsbysonen lika bra som "Svennis", efter fem år som Englands förbundskapten. England åkte ur VM i Tyskland 2006 efter stor dramatik mot Portugal. Förlängnings- och straffdramatik tillhör vanligheterna för nationen som inte vunnit den största av turneringar sedan 1966.
Dryga femtio år gammal var han glödhet på tränarmarknaden i Europa. Efter Scudetton med Lazio 2000 kunde han i stort sett välja och vraka bland anbuden som hopade sig under honom.
Men den här gången bestod den ultimata utmaningen inte av ett klubblagsuppdrag, utan som förbundskapten för ett av världens mest kritiskt granskade landslag. England pockade på Svennis uppmärksamhet och med ett gage på cirkus 50 miljoner om året blev valet till slut enkelt. Ett tillfälle som inte fick missas, jag hade ångrat mig hela livet, var Svennis egna ord efter kontraktsskrivningen.
Han efterträdde nationalhelgonet Kevin Keegan som förvisso tog nationen till EM 2000 i Belgien/Nederländerna. Där blev det dock tvärnit och laget mäktade inte med att avancera från gruppspelet. Efter en 0-1 förlust hemma mot Tyskland i kommande VM-kval fick legendaren flytta på sig till förmån för den extremt meriterade svensken.
Under Svennis fem år som engelsk förbundskapten nådde han alla stora mästerskap. Redan där sällar han sig bland de största ledarna i engelsk landslagsfotboll. Bara Sir Alf Ramsey kan mäta sig meritmässigt med svensken då han förde landet till dess enda VM-guld 1966, samt ett brons i EM 1968 där Sovjet besegrades i matchen om tredjeplatsen.
Men som förbundskapten, och särskilt engelsk sådan, går det inte att vila på gamla lagrar. Det fick Ramsey bittert erfara då England, trots 2-0 ledning med tjugo minuter kvar, åkte ut mot Västtyskland i kvartsfinal efter förlängning i VM 1970. Syndabocken var utsedd och många efter honom skulle få känna av samma epitet.
Förlängning och straffar blev nu synonymt med det engelska landslaget. Med 1970 års VM inräknat och fram till Svennis avgång 2006 var nationen inblandat i inte mindre än SJU avgöranden av detta slag. Av dessa sju fick Mr Eriksson uppleva två: EM 2004 och VM 2006. Båda gångerna stod Portugal för motståndet, båda gångerna i kvartsfinal, båda gångerna innebar förlust men båda gångerna var England det bättre laget. Men finns inte den rätta mentaliteten och styrkan där, som krävs vid dessa typer av nervkittlande avgöranden, så fungerar det inte. Spelarmaterialet fanns naturligtvis där för att döda matchen under ordinarie tid, men så fort straffdilemmat kröp närmare kom engelsmännen med ens i ett psykologiskt underläge.
Naturligtvis fick Svennis bära hundhuvudet och engelsk media vältrade sig i nidrubriker, tävlandes om vem som kunde trakassera honom snyggast.
Ett år har gått och många har frågorna varit...ska vår mest ansedda fotbolltränare någonsin, pensionera sig och sätta sig under en korkek och inhalera doften av oberoende?
Nej...det är väl inte riktigt den bild man får av värmlänningen från Torsby.
Hem till Sverige och ta hand om ett lag i Allsvenskan, eller kanske rentav bli nästa förbundskapten på hemmaplan?
Inte än, men vem vet? Kanske i framtiden?
Karln är ju bara 59 år. Se bara på legenden Guy Roux i Frankrike, 68 år ung och still going strong.
Beslutet blev ett helt annat och vem kunde ana att det skulle bli England? IGEN!!??
Efter år av häcklande och minutiös bevakning av allt han företog sig är han tillbaka för att göra upp. Vedergällningens tid är här och under tre år ska han bevisa, inte för sig själv, utan för mediadrevet, att han är rätt man för uppgiften.
Uppgiften att återigen leda ett engelskt lag. Inte landslaget denna gång, där har Steve McLaren all möda i världen att freda sig mot Makedonien, Israel och Ryssland i EM kvalgrupp E, utan Manchester City i Premier League.
Den dagliga kontakten med spelarna saknade svensken mest i sin roll som förbundskapten. Att utveckla individen till att bli en mer kompetent idrottsman både på och utanför planen är en av Svennis absolut starkaste sidor. Många viljor ska samsas och få enskilt utrymme och där kommer det värmländska lugnet väl till pass.
Det har fungerat i IFK Göteborg, Benfica och Lazio så varför inte i Manchester City?
Men hur kapabel och professionell han än må vara så måste det finnas tillgång till kompetenta utövare. Manchester C av idag är ett mittenlag, med eller utan Svennis. Men Manchester C av i morgon kan vara ett tioitopp-lag med de rätta medlen.
Därför har han börjat med att utöka ledarstaben med ytterligare en svensk. Hasse Backe har tillkommit i jakten på framgångar. Den forne Panathinaikos tränaren kunde inte motstå lockropen från England utan tackade ja på stående fot. Att få chansen som assisterande tränare i världens bästa liga och under Svennis ledarskap, var det starkaste argumentet, enligt Backe själv.
Ledartrojkan försöker nu sätta samman ett slagkraftigt lag på alla positioner, utifrån allas erfarenheter från europeisk toppfotboll, och där säckvis med thailändska baht ska ge en första möjlighet att konkurrera i toppen av Premier League redan till kommande säsong.
Som svensk önskar jag honom naturligtvis all lycka. Som skadeglad fotbollälskare skulle väl ett misslyckande för Steve McLaren inte vara helt fel...?
Kanske då, men först då får nog Svennis den respekt han förtjänar i ett mediatokigt fotbollrike som England.
Dryga femtio år gammal var han glödhet på tränarmarknaden i Europa. Efter Scudetton med Lazio 2000 kunde han i stort sett välja och vraka bland anbuden som hopade sig under honom.
Men den här gången bestod den ultimata utmaningen inte av ett klubblagsuppdrag, utan som förbundskapten för ett av världens mest kritiskt granskade landslag. England pockade på Svennis uppmärksamhet och med ett gage på cirkus 50 miljoner om året blev valet till slut enkelt. Ett tillfälle som inte fick missas, jag hade ångrat mig hela livet, var Svennis egna ord efter kontraktsskrivningen.
Han efterträdde nationalhelgonet Kevin Keegan som förvisso tog nationen till EM 2000 i Belgien/Nederländerna. Där blev det dock tvärnit och laget mäktade inte med att avancera från gruppspelet. Efter en 0-1 förlust hemma mot Tyskland i kommande VM-kval fick legendaren flytta på sig till förmån för den extremt meriterade svensken.
Under Svennis fem år som engelsk förbundskapten nådde han alla stora mästerskap. Redan där sällar han sig bland de största ledarna i engelsk landslagsfotboll. Bara Sir Alf Ramsey kan mäta sig meritmässigt med svensken då han förde landet till dess enda VM-guld 1966, samt ett brons i EM 1968 där Sovjet besegrades i matchen om tredjeplatsen.
Men som förbundskapten, och särskilt engelsk sådan, går det inte att vila på gamla lagrar. Det fick Ramsey bittert erfara då England, trots 2-0 ledning med tjugo minuter kvar, åkte ut mot Västtyskland i kvartsfinal efter förlängning i VM 1970. Syndabocken var utsedd och många efter honom skulle få känna av samma epitet.
Förlängning och straffar blev nu synonymt med det engelska landslaget. Med 1970 års VM inräknat och fram till Svennis avgång 2006 var nationen inblandat i inte mindre än SJU avgöranden av detta slag. Av dessa sju fick Mr Eriksson uppleva två: EM 2004 och VM 2006. Båda gångerna stod Portugal för motståndet, båda gångerna i kvartsfinal, båda gångerna innebar förlust men båda gångerna var England det bättre laget. Men finns inte den rätta mentaliteten och styrkan där, som krävs vid dessa typer av nervkittlande avgöranden, så fungerar det inte. Spelarmaterialet fanns naturligtvis där för att döda matchen under ordinarie tid, men så fort straffdilemmat kröp närmare kom engelsmännen med ens i ett psykologiskt underläge.
Naturligtvis fick Svennis bära hundhuvudet och engelsk media vältrade sig i nidrubriker, tävlandes om vem som kunde trakassera honom snyggast.
Ett år har gått och många har frågorna varit...ska vår mest ansedda fotbolltränare någonsin, pensionera sig och sätta sig under en korkek och inhalera doften av oberoende?
Nej...det är väl inte riktigt den bild man får av värmlänningen från Torsby.
Hem till Sverige och ta hand om ett lag i Allsvenskan, eller kanske rentav bli nästa förbundskapten på hemmaplan?
Inte än, men vem vet? Kanske i framtiden?
Karln är ju bara 59 år. Se bara på legenden Guy Roux i Frankrike, 68 år ung och still going strong.
Beslutet blev ett helt annat och vem kunde ana att det skulle bli England? IGEN!!??
Efter år av häcklande och minutiös bevakning av allt han företog sig är han tillbaka för att göra upp. Vedergällningens tid är här och under tre år ska han bevisa, inte för sig själv, utan för mediadrevet, att han är rätt man för uppgiften.
Uppgiften att återigen leda ett engelskt lag. Inte landslaget denna gång, där har Steve McLaren all möda i världen att freda sig mot Makedonien, Israel och Ryssland i EM kvalgrupp E, utan Manchester City i Premier League.
Den dagliga kontakten med spelarna saknade svensken mest i sin roll som förbundskapten. Att utveckla individen till att bli en mer kompetent idrottsman både på och utanför planen är en av Svennis absolut starkaste sidor. Många viljor ska samsas och få enskilt utrymme och där kommer det värmländska lugnet väl till pass.
Det har fungerat i IFK Göteborg, Benfica och Lazio så varför inte i Manchester City?
Men hur kapabel och professionell han än må vara så måste det finnas tillgång till kompetenta utövare. Manchester C av idag är ett mittenlag, med eller utan Svennis. Men Manchester C av i morgon kan vara ett tioitopp-lag med de rätta medlen.
Därför har han börjat med att utöka ledarstaben med ytterligare en svensk. Hasse Backe har tillkommit i jakten på framgångar. Den forne Panathinaikos tränaren kunde inte motstå lockropen från England utan tackade ja på stående fot. Att få chansen som assisterande tränare i världens bästa liga och under Svennis ledarskap, var det starkaste argumentet, enligt Backe själv.
Ledartrojkan försöker nu sätta samman ett slagkraftigt lag på alla positioner, utifrån allas erfarenheter från europeisk toppfotboll, och där säckvis med thailändska baht ska ge en första möjlighet att konkurrera i toppen av Premier League redan till kommande säsong.
Som svensk önskar jag honom naturligtvis all lycka. Som skadeglad fotbollälskare skulle väl ett misslyckande för Steve McLaren inte vara helt fel...?
Kanske då, men först då får nog Svennis den respekt han förtjänar i ett mediatokigt fotbollrike som England.
måndag 9 juli 2007
Borg & Federer...två giganter.
Kungen sitter fortfarande kvar på sin plats, högt över alla andra. Han tronar nämligen från en piedestal, just nu onåbar för alla andra. Med självklar pondus blickar han ner på sina undersåtar som får vänta ytterligare ett år, för att försöka störta det nu sittande överhuvudet.
Regenten på gräs visade än en gång att Centrecourten under Wimbledonveckorna är hans andra hem, och de som får komma på besök är speciellt inbjudna.
Han som styr och ställer är naturligtvis, Roger Federer.
Superlativen börjar så smått sina vad gäller beskrivningarna av den fenomenale Schweizaren. 25-åringen ståtar nu med 11 Grand Slam titlar, och på de snabba underlagen verkar han omöjlig att komma till tals med.
3 segrar i Australien ( 2004, 2006, 2007 ). 3 segrar i US Open ( 2004, 2005, 2006 ). Och så triumferna i Wimbledon. Fem raka mellan åren 2003-2007. En tangering av Björn Borgs fantastiska svit från 1976-1980. För att fortsättningsvis följa sin stora idol i fotspåren måste nästa års evenemang även den sluta i en finalplats. Om likheterna inte ska upphöra där, måste Federer förlora den finalen...och vem tror egentligen på den utgången?
Den femte triumfen igår blev, liksom Borgs femte, den absolut tuffaste. Genom hela turneringen har schweizaren sett helt oslagbar ut, och med en walkover-vinst i bagaget mot Tommy Haas, fanns inget som motsade en femte raka turneringseger.
Den 26 juni skrev jag att det ändå fanns en möjlighet, som kunde spräcka de schweiziska drömmarna.
Det lilla orosmolnet stavades Rafael Nadal.
Mallorcasonen som veckorna innan finalslagit just Federer i Paris, där han nu segrat de senaste tre åren, ville säkert visa att tenniskunskaperna räckte även på Wimbledons gräs. De två verkar stå i en klass för sig, Nadal på det lite långsammare gruset, och Federer på de pilsnabba underlagen. Ingen annan gör sig besvär gick mina tankegångar.
Nadal bjöd redan förra året på hårt motstånd och plockade då ett set på Federer. I år räckte det till två set och med den utvecklingen kanske det blir tre nästa år. Det är absolut ingen omöjlighet då spanjoren i år skakade om ordentligt i den segervissa schweiziska tennisgrytan.
Efter enkla 6-2 i årets fjärde finalset såg faktiskt Nadal ut som den presumtiva vinnaren. Ingen har fått Federer att se så lamslagen ut på hans favoritunderlag. De mest juvenila misstag kom från schweizarens racket och endast en kraftansträngning modell större, räddade Federer denna eftermiddag.
Det stenhårda psyket, den enorma vinnarskallen och det magnifika grässpelet fällde ändå avgörandet till slut, men där Nadal verkligen föll med flaggan i topp.
7-6, 4-6, 7-6, 2-6, 6-2
1-6, 7-5, 6-3, 6-7, 8-6
Setsiffror från nu och då...
Federers femte raka från nu...
Borgs femte raka från då...
Roger Federer vs Rafael Nadal 2007
Björn Borg vs John McEnroe 1980
Björn Borg och Roger Federer. Två världsartister i samma gebit men under olika epoker. Två ismän som har kommit upp i totalt 11 titlar var, vad gäller Grand Slam. Federer går säkert förbi redan om ett par månader då US Open stundar i september. Ett US open som Borg aldrig fick vinna, trots fyra finaler.
Franska öppna mästerskapen kan bli för Federer vad US Open blev för Borg. Ett ouppnåeligt mål där amerikanerna Jimmy Connors och John McEnroe satte stopp för svensken, och där bollskickliga spanjorer med Nadal i spetsen kan visa sig alltför omedgörliga för eleganten från Basel.
Björn Borgs karriär sträckte sig tyvärr bara till 26 års ålder. Resandet och den eviga uppvaktningen från alla håll och kanter fick "Århundradets svenska idrottsman" att lägga racketerna på hyllan för gott.
Hur länge Federers karriär sträcker sig står skrivet i stjärnorna?
Där behöver du däremot inte göra som Björn, Roger.
Det vill säga, lägga av efter en sjätte raka Wimbledonfinal...
I damernas final visade amerikanskan Venus Williams ingen pardon, då fransyskan Marion Bartoli mosades i raka set, 6-4, 6-1.
Även där slog min förutsägelse in då Venus såg ut som en stenkross rakt igenom turneringen. Nyckeln till den relativt enkla finalen får tillskrivas just Marion Bartoli, som efter en osannolik viktoria mot Justine Henin i semifinalen inte hade något att sätta till i finalen. Mättnaden och nöjdheten efter att ha nått sitt livs framgång var påtaglig.
Det går inte att avsluta årets Wimbledon utan att återigen nämna Jonas Björkman, och hans pinsamma utbrott i fjärde omgången. För var gång jag hör det, desto grövre låter det. Inte en ursäkt, ingen ånger överhuvudtaget och bara ett läskigt flinande i gårdagens sportspegel, gör att min aktning för denne otrolige idrottsman sjönk åtskilliga grader...tyvärr.
Bara undrar vad fru Björkman tänker om tilltaget?
Måste vara mäkta stolt över sin makes ordförråd...och 10.000 kronor i böter känns skrattretande.
Gult kort och utvisning hade varit klart mer kännbart, lovar att inget mer sådant någonsin hade inträffat igen...
Det är min åsikt...
Gais-Trelleborgs FF 3-1.
Regenten på gräs visade än en gång att Centrecourten under Wimbledonveckorna är hans andra hem, och de som får komma på besök är speciellt inbjudna.
Han som styr och ställer är naturligtvis, Roger Federer.
Superlativen börjar så smått sina vad gäller beskrivningarna av den fenomenale Schweizaren. 25-åringen ståtar nu med 11 Grand Slam titlar, och på de snabba underlagen verkar han omöjlig att komma till tals med.
3 segrar i Australien ( 2004, 2006, 2007 ). 3 segrar i US Open ( 2004, 2005, 2006 ). Och så triumferna i Wimbledon. Fem raka mellan åren 2003-2007. En tangering av Björn Borgs fantastiska svit från 1976-1980. För att fortsättningsvis följa sin stora idol i fotspåren måste nästa års evenemang även den sluta i en finalplats. Om likheterna inte ska upphöra där, måste Federer förlora den finalen...och vem tror egentligen på den utgången?
Den femte triumfen igår blev, liksom Borgs femte, den absolut tuffaste. Genom hela turneringen har schweizaren sett helt oslagbar ut, och med en walkover-vinst i bagaget mot Tommy Haas, fanns inget som motsade en femte raka turneringseger.
Den 26 juni skrev jag att det ändå fanns en möjlighet, som kunde spräcka de schweiziska drömmarna.
Det lilla orosmolnet stavades Rafael Nadal.
Mallorcasonen som veckorna innan finalslagit just Federer i Paris, där han nu segrat de senaste tre åren, ville säkert visa att tenniskunskaperna räckte även på Wimbledons gräs. De två verkar stå i en klass för sig, Nadal på det lite långsammare gruset, och Federer på de pilsnabba underlagen. Ingen annan gör sig besvär gick mina tankegångar.
Nadal bjöd redan förra året på hårt motstånd och plockade då ett set på Federer. I år räckte det till två set och med den utvecklingen kanske det blir tre nästa år. Det är absolut ingen omöjlighet då spanjoren i år skakade om ordentligt i den segervissa schweiziska tennisgrytan.
Efter enkla 6-2 i årets fjärde finalset såg faktiskt Nadal ut som den presumtiva vinnaren. Ingen har fått Federer att se så lamslagen ut på hans favoritunderlag. De mest juvenila misstag kom från schweizarens racket och endast en kraftansträngning modell större, räddade Federer denna eftermiddag.
Det stenhårda psyket, den enorma vinnarskallen och det magnifika grässpelet fällde ändå avgörandet till slut, men där Nadal verkligen föll med flaggan i topp.
7-6, 4-6, 7-6, 2-6, 6-2
1-6, 7-5, 6-3, 6-7, 8-6
Setsiffror från nu och då...
Federers femte raka från nu...
Borgs femte raka från då...
Roger Federer vs Rafael Nadal 2007
Björn Borg vs John McEnroe 1980
Björn Borg och Roger Federer. Två världsartister i samma gebit men under olika epoker. Två ismän som har kommit upp i totalt 11 titlar var, vad gäller Grand Slam. Federer går säkert förbi redan om ett par månader då US Open stundar i september. Ett US open som Borg aldrig fick vinna, trots fyra finaler.
Franska öppna mästerskapen kan bli för Federer vad US Open blev för Borg. Ett ouppnåeligt mål där amerikanerna Jimmy Connors och John McEnroe satte stopp för svensken, och där bollskickliga spanjorer med Nadal i spetsen kan visa sig alltför omedgörliga för eleganten från Basel.
Björn Borgs karriär sträckte sig tyvärr bara till 26 års ålder. Resandet och den eviga uppvaktningen från alla håll och kanter fick "Århundradets svenska idrottsman" att lägga racketerna på hyllan för gott.
Hur länge Federers karriär sträcker sig står skrivet i stjärnorna?
Där behöver du däremot inte göra som Björn, Roger.
Det vill säga, lägga av efter en sjätte raka Wimbledonfinal...
I damernas final visade amerikanskan Venus Williams ingen pardon, då fransyskan Marion Bartoli mosades i raka set, 6-4, 6-1.
Även där slog min förutsägelse in då Venus såg ut som en stenkross rakt igenom turneringen. Nyckeln till den relativt enkla finalen får tillskrivas just Marion Bartoli, som efter en osannolik viktoria mot Justine Henin i semifinalen inte hade något att sätta till i finalen. Mättnaden och nöjdheten efter att ha nått sitt livs framgång var påtaglig.
Det går inte att avsluta årets Wimbledon utan att återigen nämna Jonas Björkman, och hans pinsamma utbrott i fjärde omgången. För var gång jag hör det, desto grövre låter det. Inte en ursäkt, ingen ånger överhuvudtaget och bara ett läskigt flinande i gårdagens sportspegel, gör att min aktning för denne otrolige idrottsman sjönk åtskilliga grader...tyvärr.
Bara undrar vad fru Björkman tänker om tilltaget?
Måste vara mäkta stolt över sin makes ordförråd...och 10.000 kronor i böter känns skrattretande.
Gult kort och utvisning hade varit klart mer kännbart, lovar att inget mer sådant någonsin hade inträffat igen...
Det är min åsikt...
Gais-Trelleborgs FF 3-1.
fredag 6 juli 2007
Jävla dåre...Björkman.
Helt dum i huvudet och luuuder...de inte helt genomtänkta glosorna stod Jonas Björkman för i gårdagens åttondelsfinal mot Tomas Berdych. I den absoluta stridens hetta går tankarna och talet ibland överstyr, handlingen förekommer tanken och svadan kan liknas med de hrrm...uttryck som Björkman använde sig av igår.
Det var åttondelsfinal i Wimbledon, två killar skulle göra upp om en kvartsfinal i singelturneringen.
Bara för att klargöra en sak:
Det är idrott på toppnivå det handlar om. Inte "Fia med knuff" eller ett parti "Monopol" med grannarna eller familjemedlemmarna. I och för sig kan även de gå över styr, men nivån är en helt annan.
Tillsammans med idrott på världselitnivå följer oerhört små marginaler. I tennis handlar det om centimetrar och millimetrar hit och dit, där det mänskliga ögat knappast kan hänga med när bollen susar fram i över 200 km i timmen. Anspänningen är enorm, inte bara på domarna utan även på spelarna. Hawkeye finns numera att tillgå, men inte på den undanskymda plats som åttondelen spelades på igår.
Där får det eviga regnandet stå till svars för att matchen inte fick en mer attraktiv plats att genomföras på. Många drabbningar skulle klaras av och Björkman-Berdych ansågs nog inte vara "fin" nog för centrecourten eller banor i direkt anslutning till densamma.
Det ska i ärlighetens namn sägas att Tomas Berdych spelade i en helt annan liga än vad Jonas Björkman mäktade med. Ändå knep svensken det tredje setet efter tiebreak och kanske kanske...? Nej nej...ridån ner efter förkrossande 0-6 i det fjärde.
Nu var det inte det som svenska befolkningen höjde på ögonbrynen åt. Nej...istället för att spela spelet, så var det talfel som svensken ägnade sig åt.
Upprinnelsen var en stenhård serve från tjeckens racket som dömdes ut av linjemannen, men som huvuddomaren gick in och ändrade på.
Någonting brast då för Björkman som radade upp ord som knappast hör hemma på en tennisarena.
Luuuuder, jävla dåre och du är helt dum i huvudet är bara ett utdrag från det svenska ordflödet. En perfekt placerad mikrofon snappade upp hela harangen och tennissverige trodde inte sina öron. Jonas Björkman...denne 35-årige svärmorsdröm som spelat professionellt sedan 1991. Med 50 dubbeltitlar, där alla fyra Grand Slam mästerskap ingår, och 6 singeltitlar framstår han som en av våra stora tennisess. Inte i samma kategori som Borg, Edberg och Wilander men strax därefter. Framförallt förknippas han med det svenska lugnet och den lite pojkaktiga uppsynen. Svenskt introvert, som inte gör så mycket väsen av sig.
Dessa påståenden måste nu för alltid skrivas om. "Bad Ass-Swede" eller "Grumpy-JB" passar bättre in på det Björkmanska visitkortet dessa dagar.
Till och med den som alltid nämns med aktning i de här sammanhangen, John McEnroe, var imponerad av det svenska ordvalet. Han om någon borde veta då textningen av hans allra värsta utbrott fick censureras.
Frustration att vara underlägsen sin motståndare var säkert en av många anledningar till att svensken totalt flippade ut. Han skrevs upp ordentligt, med all rätt, innan turneringen och många var imponerade av hans fysik. Till och med hans gamla vapendragare Todd Woodbridge hade kommit till England för att rätta till en del smådetaljer, framförallt i hans volleyspel. Allt för att han skulle gå så långt som möjligt i den mest ansedda av tennisturneringar. Singelspel, dubbelspel och mixeddubbel stod på programmet. Redan där kunde början till slutet skönjas.
TRE turneringar i en.
35 år.
Regn i överflöd, som komprimerade redan ett överfullt spelschema.
Tävlingsmänniskan Björkman ville naturligtvis prestera i alla program, men någonstans blir det för mycket, även för en formtoppad svensk. Det är alltid lätt att vara efterklok och egentligen inget att spekulera i, men singel och herrdubbel skulle mer än väl räcka.
Nu är det motsägelsefullt nog så att det är i just mixed, tillsammans med australiska Alicia Molik, som vinstchansen ännu existerar.
Kul...? Javisst. En titel är en titel.
Men den minst åtråvärda av triumfer. Skulle säkert bytas mot ett avancemang i singelspelet alla dagar i veckan.
Nu är fjärde omgången i singel inget att skämmas över, tvärtom är det en framgång. Men Björkman hade nog räknat med lite mer. Framförallt i dubbel med Max Mirniy där de länge verkat oslagbara.
Kanske, kanske ser han slutet på karriären och motvilligt ville erkänna det under utspelningen i åttondelsfinalen mot Berdych. Bråkdelen av en sekund senare, fick kanske höger hjärnhalva för sig att låta missljuden flöda ordentligt, innan överläggning med den vänstra halvan inletts...?
Jaja...Tokigt blev det i vilket fall och fula ord på svenska låter verkligen inte snyggt i direktsändning. Nästa gång, om det nu kommer ske någon mer gång, rekommenderas lite mer stillsamma glosor som: Tusan också, järnspikar, attsingen, skaffa glasögon domarn...
Eller på engelska...
"Answer the question"..."The question JERK"
Det var åttondelsfinal i Wimbledon, två killar skulle göra upp om en kvartsfinal i singelturneringen.
Bara för att klargöra en sak:
Det är idrott på toppnivå det handlar om. Inte "Fia med knuff" eller ett parti "Monopol" med grannarna eller familjemedlemmarna. I och för sig kan även de gå över styr, men nivån är en helt annan.
Tillsammans med idrott på världselitnivå följer oerhört små marginaler. I tennis handlar det om centimetrar och millimetrar hit och dit, där det mänskliga ögat knappast kan hänga med när bollen susar fram i över 200 km i timmen. Anspänningen är enorm, inte bara på domarna utan även på spelarna. Hawkeye finns numera att tillgå, men inte på den undanskymda plats som åttondelen spelades på igår.
Där får det eviga regnandet stå till svars för att matchen inte fick en mer attraktiv plats att genomföras på. Många drabbningar skulle klaras av och Björkman-Berdych ansågs nog inte vara "fin" nog för centrecourten eller banor i direkt anslutning till densamma.
Det ska i ärlighetens namn sägas att Tomas Berdych spelade i en helt annan liga än vad Jonas Björkman mäktade med. Ändå knep svensken det tredje setet efter tiebreak och kanske kanske...? Nej nej...ridån ner efter förkrossande 0-6 i det fjärde.
Nu var det inte det som svenska befolkningen höjde på ögonbrynen åt. Nej...istället för att spela spelet, så var det talfel som svensken ägnade sig åt.
Upprinnelsen var en stenhård serve från tjeckens racket som dömdes ut av linjemannen, men som huvuddomaren gick in och ändrade på.
Någonting brast då för Björkman som radade upp ord som knappast hör hemma på en tennisarena.
Luuuuder, jävla dåre och du är helt dum i huvudet är bara ett utdrag från det svenska ordflödet. En perfekt placerad mikrofon snappade upp hela harangen och tennissverige trodde inte sina öron. Jonas Björkman...denne 35-årige svärmorsdröm som spelat professionellt sedan 1991. Med 50 dubbeltitlar, där alla fyra Grand Slam mästerskap ingår, och 6 singeltitlar framstår han som en av våra stora tennisess. Inte i samma kategori som Borg, Edberg och Wilander men strax därefter. Framförallt förknippas han med det svenska lugnet och den lite pojkaktiga uppsynen. Svenskt introvert, som inte gör så mycket väsen av sig.
Dessa påståenden måste nu för alltid skrivas om. "Bad Ass-Swede" eller "Grumpy-JB" passar bättre in på det Björkmanska visitkortet dessa dagar.
Till och med den som alltid nämns med aktning i de här sammanhangen, John McEnroe, var imponerad av det svenska ordvalet. Han om någon borde veta då textningen av hans allra värsta utbrott fick censureras.
Frustration att vara underlägsen sin motståndare var säkert en av många anledningar till att svensken totalt flippade ut. Han skrevs upp ordentligt, med all rätt, innan turneringen och många var imponerade av hans fysik. Till och med hans gamla vapendragare Todd Woodbridge hade kommit till England för att rätta till en del smådetaljer, framförallt i hans volleyspel. Allt för att han skulle gå så långt som möjligt i den mest ansedda av tennisturneringar. Singelspel, dubbelspel och mixeddubbel stod på programmet. Redan där kunde början till slutet skönjas.
TRE turneringar i en.
35 år.
Regn i överflöd, som komprimerade redan ett överfullt spelschema.
Tävlingsmänniskan Björkman ville naturligtvis prestera i alla program, men någonstans blir det för mycket, även för en formtoppad svensk. Det är alltid lätt att vara efterklok och egentligen inget att spekulera i, men singel och herrdubbel skulle mer än väl räcka.
Nu är det motsägelsefullt nog så att det är i just mixed, tillsammans med australiska Alicia Molik, som vinstchansen ännu existerar.
Kul...? Javisst. En titel är en titel.
Men den minst åtråvärda av triumfer. Skulle säkert bytas mot ett avancemang i singelspelet alla dagar i veckan.
Nu är fjärde omgången i singel inget att skämmas över, tvärtom är det en framgång. Men Björkman hade nog räknat med lite mer. Framförallt i dubbel med Max Mirniy där de länge verkat oslagbara.
Kanske, kanske ser han slutet på karriären och motvilligt ville erkänna det under utspelningen i åttondelsfinalen mot Berdych. Bråkdelen av en sekund senare, fick kanske höger hjärnhalva för sig att låta missljuden flöda ordentligt, innan överläggning med den vänstra halvan inletts...?
Jaja...Tokigt blev det i vilket fall och fula ord på svenska låter verkligen inte snyggt i direktsändning. Nästa gång, om det nu kommer ske någon mer gång, rekommenderas lite mer stillsamma glosor som: Tusan också, järnspikar, attsingen, skaffa glasögon domarn...
Eller på engelska...
"Answer the question"..."The question JERK"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)