"Slakthus fem" är återuppstånden...efter 62 år inträffar bombraiderna numer på Nagaistadion i Osaka, och det är en svensk som står för bombardemanget. Aldrig förr har en svensk löpt 400 meter på det sätt som Johan Wissman gjorde i dagens semifinal. Han sprudlar av självförtroende och vem kan tro att ynglingen härstammar från Svedala.
Vita topplöpare på 100-400 meter går ej att plocka från vilket träd som helst. Vi får gå tillbaka till OS i Moskva 1980 för att hitta något liknande. Alan Wells (100 m) och Pietro Mennea (200 m) var dåtidens stora. En skotte och en italienare som sopade hem gulden i dåvarande Sovjetunionen.
Wissman bollar med det svenska rekordet som vore det världens smalaste sak. Ändå är det en av de mest krävande sträckor han gett sig in på. Mjölksyran fullkomligt skriker ut sin vrede under slutfasen, låren skälver och andningen är flämtvis. Psyket får sig en rejäl törn och de mentalt klena kan gå och lägga sig. Något som svensken inte ska göra än på ett tag, i alla fall inte förrän efter finalen.
Det är han synnerligen väl värd...
Det nya svenska rekordet uttalas idag...44,56 sekunder.
Fantomloppen har avlöst varandra, och för en medalj krävs något utomjordiskt av skåningen. Två brutala rekordslakter har han stått för, och kan han kapa några tiondelar till, så står han där...
Annars var det millimetrarnas dag, där tre medaljchanser gick om intet. Stefan Holm såg ruggig ut upp till 233 cm. Alla höjder bombsäkra i första försöket. Minst en medalj tycktes klar.
Sen gick det fort...tre rivningar och ingen förstod vad som hade hänt.
Linus Thörnblad hade en kolsvart dag. Från briljans i försöket till total flopp i finalen. Makabra 216 cm blev sluthöjden som jag tror han tar med feber, yrsel och kaskadkräkningar i vanliga fall. Men men...allt går inte som man vill ibland. 22-åringen kommer tillbaka, var så säkra. När Stefan Holm sitter på kontoret efter avslutad karriär kommer Linus hoppa för medalj i framtida olympiska spel.
Susanna Kallur har levt med ett stort tryck på sina axlar. Ända sen EM-guldet i Göteborg förra sommaren. Inte från sig själv men från hela svenska folket...
Tidigt siade hon om, att det var i finalen det snabbaste loppet hon någonsin gjort skulle presteras.
Tankeläsare är hon den gode Sanna men uppvaknandet blev av den grymma arten. Till prispallen fattades en ynka hundradel och upp till silver ytterligare en. Ingen vill missa ädla valörer på det viset, därav tårarna som aldrig ville ta slut...ett stycke svensk idrottshistoria.
Tack Sanna för din inställning.
Var goda ta efter, andra svenska idrottsutövare...
onsdag 29 augusti 2007
tisdag 28 augusti 2007
Svenska friidrottsundret i Osaka 2007...
I stekheta, försmäktande och luftfuktiga Osaka i Japan, försöker världens bästa friidrottare sig på att överträffa sig själva. Kontrasterna till Helsingfors-VM för två år sen känns som natt och dag. Vår huvudstadsgranne hade oturen att råka på århundradets oväder, som i stort sett varade hela mästerskapsveckan. Förutsättningarna nu är de rakt motsatta, med extrem hetta och löjligt hög luftfuktighet.
Snabbloppen fixas naturligtvis galant medan det är större problem för långlopparna. Till och med Kenesisa Bekele, från Etiopien, såg ut att bli en munsbit för hettan som höll på att sluka honom, med hull och hår, grillad och klar.
Men VM:s största favorit är inte världens bästa 10.000-meters löpare för intet. Efter en enorm kraft- och viljeansträngning de två sista varven, lyckades han till slut fånga in sin undflyende landsman.
Stora mästerskap i friidrott betyder numera svenska framgångar. Landslaget har genomgått en metamorfos utan dess like. Den gamla utslitna klyschan "framgång föder framgång" måste än en gång dammas av, för på något annat sätt kan inte det svenska friidrottsundret förklaras.
Betänk att det bara är tolv år sen vi fick glädjefnatt över Sara Wedlunds finalplats på 5000 meter i Göteborgs-VM.
Nu kryllar det av världsstjärnor i många discipliner, och mindre än tre till fem medaljer i de stora sammanhangen, anses nuförtiden vara ett bakslag. Det är lätt att förblindas över framgångarna, men friidrottssverige verkar strunta helt i att det inte ska vara möjligt för ett så litet land i sammanhanget, att spruta ur sig så många talanger.
Den senaste i raden imponerande stjärnskott måste ändå Johan Wissman vara. Att ge sig in på territoriumet 200 meter är bara det en bragd, då det vimlar av världssprinters i just den grenen. Oförtrutet kämpade han dock vidare och fick lön för mödan då silvret bärgades i Göteborgs-EM förra året.
Bra så...men det är den senaste förvandlingen som imponerar så mycket.
200 meter blev 400 meter.
Och vips snackar vi om medaljchans i ett VM...!!??
Utvecklingen är enorm och i försöket joggade han in på 44,94, tillika svenskt- och nordiskt rekord. Kanske är det vettigt att tona ner kraven en smula, men det verkar ändå vara Johan själv som fordrar mest av sig själv. Endast himlen verkar vara gränsen för lintotten från Helsingborg.
Carolina Kluft tog programenligt hem sin guldmedalj. Den här gången fick vi äntligen ta del av lite spänning då sjukamper har för vana att bli torftiga historier. Carro mot världen, brukar se ut som ett tuffare träningspass, än stora mästerskap, så överlägsen är hon. Nu var det en för dopning avstängd, återkommande Ludmila Blonska, som stod för det tyngsta motståndet, då hon i alla fall till en början pressade svenskan att slå personrekord.
Susanna Kallur är den andra tjejen som det förväntas mycket av. En prispall hägrar men att hon ska slå en formtoppad Michelle Perry anser jag vara utsiktslöst, då amerikanskan ståtar med ett ruggigt personbästa. Silver eller brons blir det och säkert är Falutjejen mycket nöjd med det.
Nu väntar vi på en svensk dubbel i höjdhopp i morgon. Stefan Holm har som vanligt toppat formen perfekt och blir svåråtkomlig. Linus Törnblad kan skrälla ordentligt då sökandet är över...
Den som söker finner och Linus fann det i elfte timmen...formen alltså.
Såg mäktig ut i kvalet och 229 cm tangerade årets bästa hopp med lätthet.
Mustafa Mohamed är annars dagens svensk, som mot uppretade kenyaner fick det besvärligt då trion samlöpte på bästa sätt. Ett avtryck har han ändå lämnat och i Peking nästa år kan en medalj vara ett faktum...
Go Sweden...
Snabbloppen fixas naturligtvis galant medan det är större problem för långlopparna. Till och med Kenesisa Bekele, från Etiopien, såg ut att bli en munsbit för hettan som höll på att sluka honom, med hull och hår, grillad och klar.
Men VM:s största favorit är inte världens bästa 10.000-meters löpare för intet. Efter en enorm kraft- och viljeansträngning de två sista varven, lyckades han till slut fånga in sin undflyende landsman.
Stora mästerskap i friidrott betyder numera svenska framgångar. Landslaget har genomgått en metamorfos utan dess like. Den gamla utslitna klyschan "framgång föder framgång" måste än en gång dammas av, för på något annat sätt kan inte det svenska friidrottsundret förklaras.
Betänk att det bara är tolv år sen vi fick glädjefnatt över Sara Wedlunds finalplats på 5000 meter i Göteborgs-VM.
Nu kryllar det av världsstjärnor i många discipliner, och mindre än tre till fem medaljer i de stora sammanhangen, anses nuförtiden vara ett bakslag. Det är lätt att förblindas över framgångarna, men friidrottssverige verkar strunta helt i att det inte ska vara möjligt för ett så litet land i sammanhanget, att spruta ur sig så många talanger.
Den senaste i raden imponerande stjärnskott måste ändå Johan Wissman vara. Att ge sig in på territoriumet 200 meter är bara det en bragd, då det vimlar av världssprinters i just den grenen. Oförtrutet kämpade han dock vidare och fick lön för mödan då silvret bärgades i Göteborgs-EM förra året.
Bra så...men det är den senaste förvandlingen som imponerar så mycket.
200 meter blev 400 meter.
Och vips snackar vi om medaljchans i ett VM...!!??
Utvecklingen är enorm och i försöket joggade han in på 44,94, tillika svenskt- och nordiskt rekord. Kanske är det vettigt att tona ner kraven en smula, men det verkar ändå vara Johan själv som fordrar mest av sig själv. Endast himlen verkar vara gränsen för lintotten från Helsingborg.
Carolina Kluft tog programenligt hem sin guldmedalj. Den här gången fick vi äntligen ta del av lite spänning då sjukamper har för vana att bli torftiga historier. Carro mot världen, brukar se ut som ett tuffare träningspass, än stora mästerskap, så överlägsen är hon. Nu var det en för dopning avstängd, återkommande Ludmila Blonska, som stod för det tyngsta motståndet, då hon i alla fall till en början pressade svenskan att slå personrekord.
Susanna Kallur är den andra tjejen som det förväntas mycket av. En prispall hägrar men att hon ska slå en formtoppad Michelle Perry anser jag vara utsiktslöst, då amerikanskan ståtar med ett ruggigt personbästa. Silver eller brons blir det och säkert är Falutjejen mycket nöjd med det.
Nu väntar vi på en svensk dubbel i höjdhopp i morgon. Stefan Holm har som vanligt toppat formen perfekt och blir svåråtkomlig. Linus Törnblad kan skrälla ordentligt då sökandet är över...
Den som söker finner och Linus fann det i elfte timmen...formen alltså.
Såg mäktig ut i kvalet och 229 cm tangerade årets bästa hopp med lätthet.
Mustafa Mohamed är annars dagens svensk, som mot uppretade kenyaner fick det besvärligt då trion samlöpte på bästa sätt. Ett avtryck har han ändå lämnat och i Peking nästa år kan en medalj vara ett faktum...
Go Sweden...
fredag 24 augusti 2007
Englands sak är vår...i alla fall under Svennis era.
...send her victorious, Happy and glorious, Long to reign over us: God save the queen.
Storbritanniens mäktiga nationalsång som åhörts vid otaliga tillfällen. Starkt förknippad med oerhörd allsång från tusentals fotbollstokiga engelsmän, som gör allt i sin makt för att hjälpa sin nationselva till framgång.
Vi svenskar kände oss delaktiga i hymnen, och ville sola oss i landslagsglansen som utgjorde Sven-Göran Erikssons uppdrag under fem år. Englands sak blev vår och plötsligt hade vi två landslag att stödja. Ett substitut då våra egna gav upp alltför lättvindigt efter gruppspelsmatcherna. Det ska dock sägas att oturen grinade oss i ansiktet vid ett par tillfällen, Senegal (VM 2002), samt Holland (EM 2004).
Svennis kamikazeuppdrag slutade med tre raka mästerskapkvalificeringar tillika kvartsfinalplatser. Med svenska mått mätt: över förväntan. Med engelska: långt ifrån tillräckligt. Landet som ser sig som världsmästare inför varje stor turnering, har då svårt att acceptera hedersamma förluster i kvartsfinaler. Portugal blev det stora spöket för Svennis och hans mannar, då sydeuropeérna gäckade engelsmännen vid två tillfällen, 2004 och 2006. Båda gångerna efter förlängning och straffsparkar.
Det engelska mediadrevet, som efter en vildsint kampanj på ett halvt decennium, fick till slut som de ville. Vi är faktiskt världsmästare, låt vara från 1966, och vi betackar oss hjälp från utlandet. Dessa tongångar genomsyrade hela öriket och efter VM 2006 hoppade Steve McLaren på tåget som skulle föra landet mot framtida succeér...
Den assisterande förbundskaptenen till Svennis tog alltså över tjänsten som överhuvud. Ett väl fungerande maskineri, med lite småskavanker, ansågs nog från FA:s och medias sida vara ett ypperligt tillfälle för en inhemsk kännare att sätta sin prägel på. Rälsen var ju redan lagda, hur svårt kunde det vara egentligen?
Svaret kan komma att öppna sinnena hos en hel nation.
Schweiz/Österrike är länderna som samkör EM 2008. Kvalet pågår och efter sju spelade kamper huserar landet först på en fjärdeplats. Kroatien, Israel och Ryssland upptar för tillfället de tre första platserna.
Efter tre raka avancemang, under Svennis ledning, till gräddan av uppgörelser, riskerar fotbollspionjärerna att missa ett stort evenemang för första gången sedan 1994.
Nyckelmatcherna tar sin början i höst och kommer på rad med början den 8 september. Israel följs upp av Ryssland den 12 i samma månad. Båda på hemmaplan och efteråt kan det ånyo visa sig vara tid för ett nytt ansikte att visa upp sig inför FA.
Träningsmatch inför stundande kval...
England-Tyskland 1-2.
Come on you England...The queen´s behind you.
Storbritanniens mäktiga nationalsång som åhörts vid otaliga tillfällen. Starkt förknippad med oerhörd allsång från tusentals fotbollstokiga engelsmän, som gör allt i sin makt för att hjälpa sin nationselva till framgång.
Vi svenskar kände oss delaktiga i hymnen, och ville sola oss i landslagsglansen som utgjorde Sven-Göran Erikssons uppdrag under fem år. Englands sak blev vår och plötsligt hade vi två landslag att stödja. Ett substitut då våra egna gav upp alltför lättvindigt efter gruppspelsmatcherna. Det ska dock sägas att oturen grinade oss i ansiktet vid ett par tillfällen, Senegal (VM 2002), samt Holland (EM 2004).
Svennis kamikazeuppdrag slutade med tre raka mästerskapkvalificeringar tillika kvartsfinalplatser. Med svenska mått mätt: över förväntan. Med engelska: långt ifrån tillräckligt. Landet som ser sig som världsmästare inför varje stor turnering, har då svårt att acceptera hedersamma förluster i kvartsfinaler. Portugal blev det stora spöket för Svennis och hans mannar, då sydeuropeérna gäckade engelsmännen vid två tillfällen, 2004 och 2006. Båda gångerna efter förlängning och straffsparkar.
Det engelska mediadrevet, som efter en vildsint kampanj på ett halvt decennium, fick till slut som de ville. Vi är faktiskt världsmästare, låt vara från 1966, och vi betackar oss hjälp från utlandet. Dessa tongångar genomsyrade hela öriket och efter VM 2006 hoppade Steve McLaren på tåget som skulle föra landet mot framtida succeér...
Den assisterande förbundskaptenen till Svennis tog alltså över tjänsten som överhuvud. Ett väl fungerande maskineri, med lite småskavanker, ansågs nog från FA:s och medias sida vara ett ypperligt tillfälle för en inhemsk kännare att sätta sin prägel på. Rälsen var ju redan lagda, hur svårt kunde det vara egentligen?
Svaret kan komma att öppna sinnena hos en hel nation.
Schweiz/Österrike är länderna som samkör EM 2008. Kvalet pågår och efter sju spelade kamper huserar landet först på en fjärdeplats. Kroatien, Israel och Ryssland upptar för tillfället de tre första platserna.
Efter tre raka avancemang, under Svennis ledning, till gräddan av uppgörelser, riskerar fotbollspionjärerna att missa ett stort evenemang för första gången sedan 1994.
Nyckelmatcherna tar sin början i höst och kommer på rad med början den 8 september. Israel följs upp av Ryssland den 12 i samma månad. Båda på hemmaplan och efteråt kan det ånyo visa sig vara tid för ett nytt ansikte att visa upp sig inför FA.
Träningsmatch inför stundande kval...
England-Tyskland 1-2.
Come on you England...The queen´s behind you.
måndag 20 augusti 2007
Svennis, Backe & Grip...kungarna av Manchester.
Veni, Vidi, Vici ( Han kom, han sågs, han segrade). Julius Caesars uttalade ord efter slaget vid Zela då kung Pharnaces slogs tillbaka 47 f.Kr. Ett uttryck som har använts i många olika sammanhang, sportvärlden inkluderad.
Inte på mången år har benämningen passat så bra som just idag.
Ty han är tillbaka, och det med besked...
Förlöjligad, hånad, bespottad och häcklad in absurdum, har han rest sig på nio och slagit alla förståsigpåare på truten. Inte minst den kvasipatetiska engelska presskåren.
Detta mediadrev vars fabrikat i kapporna måste vara helt utslitet, då den vänds var och varannan vecka.
Då, 2001...sågs han som frälsaren, den exotiske utlänningen som skulle få fart på det skamfilade engelska landslaget. Fem år senare och tre raka kvartsfinaler i stora mästerskap, var han inte vatten värd i de brittiska tabloiderna.
Svart eller vitt...
Inget annat gäller för den hårdföra och brutala verklighet, som kännetecknar det finaste av uppdrag för en fotbolltränare i England.
I Sverige skulle Lagerbäck-eran vara all för längesen. Inte minst efter debaclet i EM 2000. Nu är journalistiken i Svedala något mer nyanserad än i England, där presskåren verkar bestämma hur lång tid en förbundskapten ska sitta på sin post.
Nåja...efter knockarna i media är han tillbaka, och nu är det annat ljud i skällan vill jag lova. Kappan har återigen vänts och Svennis är på allas läppar efter ett års bortavaro. Med nära 700 miljoner på fickan kunde han spendera bäst han ville, bara ett lag lag kom ut på andra sidan.
Lilla, klena, räddhågsna och mediokra Manchester City har i Svennis nävar blivit stora, starka, modiga och kompetenta Manchester City.
I derbyt igår skulle Manchester United bara köra över sin lokalrival, men istället fick de smaka på svensk defensiv då den är som bäst och Sir Alex fick lomma hem tomhänt med sitt stjärnspäckade gäng.
Och vems är förtjänsten...?
Jo, den lugne värmlänningen från Torsby naturligtvis. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har de utformat ett homogent lag, där spelarna verkar ställa upp 100 % på sin nya ledartrojka.
En sån som Martin Petrov har jag aldrig sett så inspirerad som nu...den något egensinnige bulgaren inriktar numera sina krafter på det han ska göra. Geovanni hade ingen lycka med sig i Barcelona men framstår mer och mer som en nyckelspelare för de ljusblåa.
Tre matcher är ingenting. 35 kvar att göra upp om. Allt kan se helt annorlunda ut, bara om några veckor. Men känner jag Svennis rätt finns det mer ess att skaka fram ur rockärmarna.
Nu ryktas det även om hur England ska kunna få Sven-Göran att återkomma som förbundskapten...
Puuuh...vad säger man?
Bara i England...
Inte på mången år har benämningen passat så bra som just idag.
Ty han är tillbaka, och det med besked...
Förlöjligad, hånad, bespottad och häcklad in absurdum, har han rest sig på nio och slagit alla förståsigpåare på truten. Inte minst den kvasipatetiska engelska presskåren.
Detta mediadrev vars fabrikat i kapporna måste vara helt utslitet, då den vänds var och varannan vecka.
Då, 2001...sågs han som frälsaren, den exotiske utlänningen som skulle få fart på det skamfilade engelska landslaget. Fem år senare och tre raka kvartsfinaler i stora mästerskap, var han inte vatten värd i de brittiska tabloiderna.
Svart eller vitt...
Inget annat gäller för den hårdföra och brutala verklighet, som kännetecknar det finaste av uppdrag för en fotbolltränare i England.
I Sverige skulle Lagerbäck-eran vara all för längesen. Inte minst efter debaclet i EM 2000. Nu är journalistiken i Svedala något mer nyanserad än i England, där presskåren verkar bestämma hur lång tid en förbundskapten ska sitta på sin post.
Nåja...efter knockarna i media är han tillbaka, och nu är det annat ljud i skällan vill jag lova. Kappan har återigen vänts och Svennis är på allas läppar efter ett års bortavaro. Med nära 700 miljoner på fickan kunde han spendera bäst han ville, bara ett lag lag kom ut på andra sidan.
Lilla, klena, räddhågsna och mediokra Manchester City har i Svennis nävar blivit stora, starka, modiga och kompetenta Manchester City.
I derbyt igår skulle Manchester United bara köra över sin lokalrival, men istället fick de smaka på svensk defensiv då den är som bäst och Sir Alex fick lomma hem tomhänt med sitt stjärnspäckade gäng.
Och vems är förtjänsten...?
Jo, den lugne värmlänningen från Torsby naturligtvis. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har de utformat ett homogent lag, där spelarna verkar ställa upp 100 % på sin nya ledartrojka.
En sån som Martin Petrov har jag aldrig sett så inspirerad som nu...den något egensinnige bulgaren inriktar numera sina krafter på det han ska göra. Geovanni hade ingen lycka med sig i Barcelona men framstår mer och mer som en nyckelspelare för de ljusblåa.
Tre matcher är ingenting. 35 kvar att göra upp om. Allt kan se helt annorlunda ut, bara om några veckor. Men känner jag Svennis rätt finns det mer ess att skaka fram ur rockärmarna.
Nu ryktas det även om hur England ska kunna få Sven-Göran att återkomma som förbundskapten...
Puuuh...vad säger man?
Bara i England...
onsdag 15 augusti 2007
Valencia CF krossar svensk klubbfotboll...
Alla mina farhågor har bekräftats och besannats. Varken mer eller mindre. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag någon gång på att Elfsborg skulle ha någonting att hämta på Mestalla igår. Som svensk vill man ändå att det ska finnas någon mikrochans i alla fall, någonting att hänga upp förhoppningarna på. Att svensk klubbfotboll kan visa något som gör att det finns en framtidstro, ett halmstrå som är värt att bygga vidare kring. Ge luttrade svenska fotbollsupporters en liten del av lillfingret, för att så småningom utöka till halva handen åtminstone.
Något sådant fick jag se intet av igår. Europa har sprungit om oss för längesedan och avståndet bara ökar och ökar. Någon ljusning kan icke skönjas och så länge medlen inte finns där, och våra mest lovande ungdomar försvinner till grannländerna för en spottstyver, enbart för att de inte får chansen i Allsvenskan, kan vi se oss i stjärnorna efter en förändring.
Meriterade svenskar som Anders Svensson, Mathias Svensson och Fredrik Berglund såg ut som skrämda harpaltar igår. När så pass rutinerade killar inte hänger med på den här nivån, blir det svårt för resterande mannar att synas.
Läste alla krönikörer på de stora drakarna idag, och de konstaterar att det är lång väg ut till Europa. Visste de inte det innan den här matchen, undrar jag då?
Det kan väl inte vara en nyhet att vi är så här långt efter?
Hermann Dill på Expressen går till och med så långt att, och jag citerar "Trist att avståndet cementerades av Elfsborgs oförmåga och inte av Valencias överlägsna kompetens".
Hmm...skälet till Elfsborgs oförmåga är just Valencias totala överlägsenhet på alla platser. La Liga har inte startat än, laget har tränat drygt en månad, och fullkomligt kör över en motståndare som är mitt uppe i säsongen. Tre mål räckte den här gången...helt övertygad om att det dubbla kunde ha gjorts, om de bara ville.
Motståndarna ville och kunde inte bjuda upp till dans och det beror BARA på Valencias överlägsenhet, ingenting annat.
Teknik, fart, ständig rörelse, organisation och förmågan att göra små små elementära ting i en rörelse, är de centrala orsakerna till varför vi inte kan skymta en liten ljusglimt i det totala fotbollsmörker som belägrar vårt land.
Tänk att gå miste om Valencia i Champions League. Det skulle inte jag vilja göra. De hör hemma där och det visade de med eftertryck i gårdagens match. Returen blir en formalitet och sen kan alla förståsigpåare fortsätta sitt eviga tjatande om plastgräs eller inte. Att Villa, Joaquin, Silva, Morientes och Angulo med flera skulle vara rädda för underlaget, anser jag vara inget annat än en ren förolämpning.
La Ligafyran från föregående säsong som inte räds Real Madrid, Barcelona och Sevilla på bortaplan, har nog inga problem med att åka till Borås för att visa vilka som spelar i Champions League kommande säsong...
Något sådant fick jag se intet av igår. Europa har sprungit om oss för längesedan och avståndet bara ökar och ökar. Någon ljusning kan icke skönjas och så länge medlen inte finns där, och våra mest lovande ungdomar försvinner till grannländerna för en spottstyver, enbart för att de inte får chansen i Allsvenskan, kan vi se oss i stjärnorna efter en förändring.
Meriterade svenskar som Anders Svensson, Mathias Svensson och Fredrik Berglund såg ut som skrämda harpaltar igår. När så pass rutinerade killar inte hänger med på den här nivån, blir det svårt för resterande mannar att synas.
Läste alla krönikörer på de stora drakarna idag, och de konstaterar att det är lång väg ut till Europa. Visste de inte det innan den här matchen, undrar jag då?
Det kan väl inte vara en nyhet att vi är så här långt efter?
Hermann Dill på Expressen går till och med så långt att, och jag citerar "Trist att avståndet cementerades av Elfsborgs oförmåga och inte av Valencias överlägsna kompetens".
Hmm...skälet till Elfsborgs oförmåga är just Valencias totala överlägsenhet på alla platser. La Liga har inte startat än, laget har tränat drygt en månad, och fullkomligt kör över en motståndare som är mitt uppe i säsongen. Tre mål räckte den här gången...helt övertygad om att det dubbla kunde ha gjorts, om de bara ville.
Motståndarna ville och kunde inte bjuda upp till dans och det beror BARA på Valencias överlägsenhet, ingenting annat.
Teknik, fart, ständig rörelse, organisation och förmågan att göra små små elementära ting i en rörelse, är de centrala orsakerna till varför vi inte kan skymta en liten ljusglimt i det totala fotbollsmörker som belägrar vårt land.
Tänk att gå miste om Valencia i Champions League. Det skulle inte jag vilja göra. De hör hemma där och det visade de med eftertryck i gårdagens match. Returen blir en formalitet och sen kan alla förståsigpåare fortsätta sitt eviga tjatande om plastgräs eller inte. Att Villa, Joaquin, Silva, Morientes och Angulo med flera skulle vara rädda för underlaget, anser jag vara inget annat än en ren förolämpning.
La Ligafyran från föregående säsong som inte räds Real Madrid, Barcelona och Sevilla på bortaplan, har nog inga problem med att åka till Borås för att visa vilka som spelar i Champions League kommande säsong...
söndag 12 augusti 2007
Svenskmöte i Premier League...
Årets Premier League har äntligen trummat igång. Friskare, fräschare och många spännande namn att hålla ögonen på. För oss svenskar finns det fem anledningar att vara vaksamma över säsongens resultat. Förutom Olof Mellberg och Andreas Isaksson, verkar tre profiler, vars renommé hamnat lite på sniskan, försöka sig på en nystart i karriären. Skadeproblem, kontraktstvister och arbetssökeri har kantat trions senaste år. Fredrik Ljungberg, Christian "Chippen" Wilhelmsson samt Sven-Göran Eriksson ska försöka komma in på rätt spår igen.
Hallänningen kom till Arsenal redan 1998. Direkt satte han sin prägel på laget med sina djupledslöpningar, och samspelet med Thierry Henry fick motståndarlagen att sova illa om nätterna. Säsongen 2003/2004 gick laget obesegrat genom serien och en storhetsera spåddes för Londonlaget. Livet lekte och 2006 var han 15 minuter från sitt livs triumf. Men en viss Henke Larsson och FC Barcelona blev till slut för svåra i Champions League finalen. Sedan dess har det inte handlat så mycket om fotboll, utan om skador för den energiske landslagskaptenen. När så parhästen Henry försvann söderöver och Arséne Wenger satsade fullt ut på en mer ungdomlig elva, kunde inte längre en plats garanteras för svensken.
West Ham öppnade gladeligen börsen och värvade en fri från skador revanschsugen nordbo. En hårt arbetande och pådrivande mittfältare, kan få Londonlag nummer två i karriären, att möta en ljusare vår än föregående dito.
När så lotten föll på Manchester City som premiärmotståndare, var första svenskmötet ett faktum.
Mr Eriksson is back och han kommer inte ta några fångar. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har ett lag sammanställts i rekordfart. Svennis har varit så positiv över alla nyförvärv att det verkar ha smittat av sig på hela truppen. Är det någon som ska lyckas i Manchesters andralag så är det just Torsbys stolthet. Tvivlarna har varit många och det har grymtats ordentligt i engelsk media inför "svikarens" återkomst.
Skönt värre då en 2-0 viktoria kunde bärgas redan i omgång ett. Det är så typiskt Erikssonskt att direkt markera hur han vill att laget ska uppträda. Med en stark defensiv, ett rörligt anfallsspel och en klassisk italiensk avslutare i Rolando Bianchi på topp, kan det bära långt för de ljusblåa.
Efter Christian "Chippen" Wilhelmssons inte alltför begåvade insatser på senare tid, med domarpåhopp som främsta idiotgrej, verkar det ändå finnas en framtid för dribblingskonstnären från Mjällby. Efter lyckade år i både Staebek och Anderlecht fick Nantes i franska första divisionen för sig, att köpa loss lintotten från Belgien. Ingen förstod riktigt varför då speltiden blev minimal och frysdisken blev Chippens andra hem. Efter återkommande gnäll i media kunde Roma övertalas att låna svensken resterande del av året.
Succé basunerades ut i all tänkbar media.
Tydligen inte i Italien.
Efter avslutad matchning blev en underskrift intet.
Återigen kom utlåning på tal och den här gången styrdes skutan mot England, där Bolton Wanderers blev ny klubbadress. Ett mittenlag i Premier League är en perfekt nystart för den vindsnabbe mittfältaren.
Speltid är ett måste.
Bänknötning ett aber.
Både för utveckling och landslagsspel.
Divalaterna måste läggas åt sidan och koncentration måste bibehållas på det som ska göras.
Annars blir det jobbigt i framtida förhandlingar...
Hallänningen kom till Arsenal redan 1998. Direkt satte han sin prägel på laget med sina djupledslöpningar, och samspelet med Thierry Henry fick motståndarlagen att sova illa om nätterna. Säsongen 2003/2004 gick laget obesegrat genom serien och en storhetsera spåddes för Londonlaget. Livet lekte och 2006 var han 15 minuter från sitt livs triumf. Men en viss Henke Larsson och FC Barcelona blev till slut för svåra i Champions League finalen. Sedan dess har det inte handlat så mycket om fotboll, utan om skador för den energiske landslagskaptenen. När så parhästen Henry försvann söderöver och Arséne Wenger satsade fullt ut på en mer ungdomlig elva, kunde inte längre en plats garanteras för svensken.
West Ham öppnade gladeligen börsen och värvade en fri från skador revanschsugen nordbo. En hårt arbetande och pådrivande mittfältare, kan få Londonlag nummer två i karriären, att möta en ljusare vår än föregående dito.
När så lotten föll på Manchester City som premiärmotståndare, var första svenskmötet ett faktum.
Mr Eriksson is back och han kommer inte ta några fångar. Tillsammans med Hasse Backe och Tord Grip har ett lag sammanställts i rekordfart. Svennis har varit så positiv över alla nyförvärv att det verkar ha smittat av sig på hela truppen. Är det någon som ska lyckas i Manchesters andralag så är det just Torsbys stolthet. Tvivlarna har varit många och det har grymtats ordentligt i engelsk media inför "svikarens" återkomst.
Skönt värre då en 2-0 viktoria kunde bärgas redan i omgång ett. Det är så typiskt Erikssonskt att direkt markera hur han vill att laget ska uppträda. Med en stark defensiv, ett rörligt anfallsspel och en klassisk italiensk avslutare i Rolando Bianchi på topp, kan det bära långt för de ljusblåa.
Efter Christian "Chippen" Wilhelmssons inte alltför begåvade insatser på senare tid, med domarpåhopp som främsta idiotgrej, verkar det ändå finnas en framtid för dribblingskonstnären från Mjällby. Efter lyckade år i både Staebek och Anderlecht fick Nantes i franska första divisionen för sig, att köpa loss lintotten från Belgien. Ingen förstod riktigt varför då speltiden blev minimal och frysdisken blev Chippens andra hem. Efter återkommande gnäll i media kunde Roma övertalas att låna svensken resterande del av året.
Succé basunerades ut i all tänkbar media.
Tydligen inte i Italien.
Efter avslutad matchning blev en underskrift intet.
Återigen kom utlåning på tal och den här gången styrdes skutan mot England, där Bolton Wanderers blev ny klubbadress. Ett mittenlag i Premier League är en perfekt nystart för den vindsnabbe mittfältaren.
Speltid är ett måste.
Bänknötning ett aber.
Både för utveckling och landslagsspel.
Divalaterna måste läggas åt sidan och koncentration måste bibehållas på det som ska göras.
Annars blir det jobbigt i framtida förhandlingar...
Allsvensk status & Champions League-kval...
Funderingarna var många och dubierna översköljde klubben som gjorde sig av med sin bäste spelare och målgörare. Dessutom mitt i säsongen vilket kan tyckas än märkligt. Varför inte vänta några månader, tills serien var färdigspelad?
Nu är det i alla fall bevisat och står bortom all rimligt tvivel: Kalmar FF utan Ari da Silva Ferreira uppträder som en skadeskjuten älgkalv och kommer inte att vinna Allsvenskan säsongen 2007/2008. På vilket annat sätt kan man tolka genomklappningen mot IFK Göteborg igår?
0-5!!??
På hemmaplan!!??
Obegripligt...
Eller är det ytterligare ett bevis på vilken klass svensk klubbfotboll håller just nu? Och har gjort hur länge som helst. Unga talanger ratas i Sverige och lockas utomlands. Inte till ligor i toppklass utan till Danmark och Norge. Känns skrattretande att jättetalangen Marcus Pode fick kalla handen av Malmö FF och tvingades över sundet till FC Nordsjälland?? Samma gäller löftet Joakim Sjöhage som dissades i Elfsborg och numera tillhör SK Brann i Tippeligan.
Rosenborg-eran är slut och FC Köpenhamns avancemang till Champions League känns tillfällig. Ligorna i Skandinavien är en enda lekstuga där mest pengar vinner. Sen kan det anordnas hur många Royal League som helst...vi kommer ändå kännas avskärmade från den del av Europa där det presteras fotboll på absolut toppnivå.
Ändå skönt att konstatera att det finns undantag. Det största utropstecknet är naturligtvis Blåvitts Marcus Berg. En forward av internationellt snitt. Inte bara vad gäller målskytte utan spelet på hela planen. Teknik, fart, kreativitet och känsla för mål är få förunnat att begåvas med. Lägg till arbetskapacitet och fram skymtar en 21-åring från Torsby i Värmland.
FC Groningen i holländska ligan slog klorna i Berg-pojken, och kanske visar det sig att 38 miljoner var väl investerade pengar...
Lycka till Marcus.
Nästa slaktoffer till altaret i fotbolleuropa är Elfsborg IF. Laget har lyckats tråckla sig vidare till omgång tre av Champions League kvalet. En framgång bara det, då svenska lag gjort det till vana att skämma ut sig redan efter en omgång. Efter två knappa avancemang mot lingonlag har Borås stolthet höjts till skyarna av allt och alla. Framgångstörstiga svenskar och framförallt guliganer svävar fram på moln saknandes all form av vett, sans och realism.
Valencia FC står på tur för boråsarna och det är inte vilket dussinlag som helst. Jag vet att IF Helsingborg slog ut FC Internazionale i kvalet 2000, inget annat än en bragd, men att Elfsborg ska kunna rubba stora, grymma, mäktiga Valencia i två matcher finns liksom inte.
Förvisso har inte La Liga sparkat igång än, men ett ringrostigt spanskt lag ska ändå bolla ut ett vilt jagande Elfsborg.
Vid en eventuell fortsättning för svensk del (kan inte ens tro att jag skriver det...) kommer bragdguldsjuryn inte ajournera sig kommande utdelningstillfälle.
Nu är det i alla fall bevisat och står bortom all rimligt tvivel: Kalmar FF utan Ari da Silva Ferreira uppträder som en skadeskjuten älgkalv och kommer inte att vinna Allsvenskan säsongen 2007/2008. På vilket annat sätt kan man tolka genomklappningen mot IFK Göteborg igår?
0-5!!??
På hemmaplan!!??
Obegripligt...
Eller är det ytterligare ett bevis på vilken klass svensk klubbfotboll håller just nu? Och har gjort hur länge som helst. Unga talanger ratas i Sverige och lockas utomlands. Inte till ligor i toppklass utan till Danmark och Norge. Känns skrattretande att jättetalangen Marcus Pode fick kalla handen av Malmö FF och tvingades över sundet till FC Nordsjälland?? Samma gäller löftet Joakim Sjöhage som dissades i Elfsborg och numera tillhör SK Brann i Tippeligan.
Rosenborg-eran är slut och FC Köpenhamns avancemang till Champions League känns tillfällig. Ligorna i Skandinavien är en enda lekstuga där mest pengar vinner. Sen kan det anordnas hur många Royal League som helst...vi kommer ändå kännas avskärmade från den del av Europa där det presteras fotboll på absolut toppnivå.
Ändå skönt att konstatera att det finns undantag. Det största utropstecknet är naturligtvis Blåvitts Marcus Berg. En forward av internationellt snitt. Inte bara vad gäller målskytte utan spelet på hela planen. Teknik, fart, kreativitet och känsla för mål är få förunnat att begåvas med. Lägg till arbetskapacitet och fram skymtar en 21-åring från Torsby i Värmland.
FC Groningen i holländska ligan slog klorna i Berg-pojken, och kanske visar det sig att 38 miljoner var väl investerade pengar...
Lycka till Marcus.
Nästa slaktoffer till altaret i fotbolleuropa är Elfsborg IF. Laget har lyckats tråckla sig vidare till omgång tre av Champions League kvalet. En framgång bara det, då svenska lag gjort det till vana att skämma ut sig redan efter en omgång. Efter två knappa avancemang mot lingonlag har Borås stolthet höjts till skyarna av allt och alla. Framgångstörstiga svenskar och framförallt guliganer svävar fram på moln saknandes all form av vett, sans och realism.
Valencia FC står på tur för boråsarna och det är inte vilket dussinlag som helst. Jag vet att IF Helsingborg slog ut FC Internazionale i kvalet 2000, inget annat än en bragd, men att Elfsborg ska kunna rubba stora, grymma, mäktiga Valencia i två matcher finns liksom inte.
Förvisso har inte La Liga sparkat igång än, men ett ringrostigt spanskt lag ska ändå bolla ut ett vilt jagande Elfsborg.
Vid en eventuell fortsättning för svensk del (kan inte ens tro att jag skriver det...) kommer bragdguldsjuryn inte ajournera sig kommande utdelningstillfälle.
lördag 11 augusti 2007
Fotbolleuropa med Liverpool & Torres...
Sommaren har varit en enda lång väntan. En väntan som kändes ännu längre, för varje skur som passerade vårt avlånga land. Västkusten måste ha slagit någon form av rekord vad gäller vattenmängd under sommarmånaderna. Som bekant är skadeglädjen den enda sanna glädjen, men jag är inte den som raljerar, så jag ska inte nämna någonting om min semester i Dalarna.
Nå...väntan är i alla fall över och substitutet Allsvenskan har inte på långa vägar vägt upp min hunger efter fotboll av toppklass. Efter månader av spekulationer och gissningar hit och dit, har en verklighet utkristalliserats. Den verkligheten består av europeiska storlag som blivit ännu större och ännu mäktigare.
Silly season levde som vanligt upp till allas förväntningar, där spelare och tränare bytte klubbar, kors och tvärs genom Europa.
Den hetaste övergången är ändå given...Fernando Torres ska äntligen få visa upp sina färdigheter i en annan liga än den spanska, där han så gott som själv burit Atlético Madrid på sina axlar under en sjuårsperiod. Liverpool är klubben som lyckades knyta till sig den talangfulle 23-åringen. Valet av klubb stavas säkert Xabi Alonso, Alvaro Arbeloa samt José Reina. Landsmännen, tillika Poolspelarna, till Torres har nog haft några fingrar med i spelet rörande kontraktskrivningen för den spanske ynglingen. Inlärning av språket, nytt spelsätt och en helt ny kultur brukar vara ett stort aber vad gäller spelarimporter.
Vem minns inte Ian Rush som vräkte in mål för Liverpool på 1980-talet, och som misslyckades kapitalt i Juventus, då italienska inte kändes rätt för den blyge walesaren. Sejouren blev också bara ettårig. Här hemma kan vi bara ta vår egen Torbjörn Nilsson, som kände sig obekväm bara några meter bort från Kamratgården.
Torres känns ändå stabil rent psykiskt och tillsammans med trion spelande landsmän kanske "Fantastiska fyran" blir den nya benämningen på kvartetten i fotbolleuropa kommande spelår.
1990 vann Liverpool ligan senast, och det är först nu som de verkar mogna att på allvar ta upp kampen med Manchester U, Chelsea och Arsenal. Framgångarna i Europa har naturligtvis stärkt laget, där upphämtningen, och segern, mot Milan i Champions League finalen 2005, kommer generera framtida triumfer även i den inhemska serien. Kontinuitet har eftersträvats och med Rafael Benitez vid rodret verkar spådomen kunna slå in...uppbyggnaden av laget har tagit tid, men pusselbitarna verkar så sakteliga falla på plats och då går inget lag säker för "The Reds" från Liverpool.
Nå...väntan är i alla fall över och substitutet Allsvenskan har inte på långa vägar vägt upp min hunger efter fotboll av toppklass. Efter månader av spekulationer och gissningar hit och dit, har en verklighet utkristalliserats. Den verkligheten består av europeiska storlag som blivit ännu större och ännu mäktigare.
Silly season levde som vanligt upp till allas förväntningar, där spelare och tränare bytte klubbar, kors och tvärs genom Europa.
Den hetaste övergången är ändå given...Fernando Torres ska äntligen få visa upp sina färdigheter i en annan liga än den spanska, där han så gott som själv burit Atlético Madrid på sina axlar under en sjuårsperiod. Liverpool är klubben som lyckades knyta till sig den talangfulle 23-åringen. Valet av klubb stavas säkert Xabi Alonso, Alvaro Arbeloa samt José Reina. Landsmännen, tillika Poolspelarna, till Torres har nog haft några fingrar med i spelet rörande kontraktskrivningen för den spanske ynglingen. Inlärning av språket, nytt spelsätt och en helt ny kultur brukar vara ett stort aber vad gäller spelarimporter.
Vem minns inte Ian Rush som vräkte in mål för Liverpool på 1980-talet, och som misslyckades kapitalt i Juventus, då italienska inte kändes rätt för den blyge walesaren. Sejouren blev också bara ettårig. Här hemma kan vi bara ta vår egen Torbjörn Nilsson, som kände sig obekväm bara några meter bort från Kamratgården.
Torres känns ändå stabil rent psykiskt och tillsammans med trion spelande landsmän kanske "Fantastiska fyran" blir den nya benämningen på kvartetten i fotbolleuropa kommande spelår.
1990 vann Liverpool ligan senast, och det är först nu som de verkar mogna att på allvar ta upp kampen med Manchester U, Chelsea och Arsenal. Framgångarna i Europa har naturligtvis stärkt laget, där upphämtningen, och segern, mot Milan i Champions League finalen 2005, kommer generera framtida triumfer även i den inhemska serien. Kontinuitet har eftersträvats och med Rafael Benitez vid rodret verkar spådomen kunna slå in...uppbyggnaden av laget har tagit tid, men pusselbitarna verkar så sakteliga falla på plats och då går inget lag säker för "The Reds" från Liverpool.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)