Messi...kungen av Camp Nou.

Meeeessssiii...Meeeessssiii...Meeeessssiii...mullrade runt Camp Nou efter ytterligare en mästerlig uppvisning av den lille, men fotbollsmässigt ofantligt store argentinare, som just nu spelar i en helt egen division.
Lionel Messi...blott 20 år ung.
FC Barcelona har om möjligt pusslat ihop ett än mer slagkraftigt lag, än det som segrade både i ligan och Champions League säsongen 2004/2005. Ändå ansågs den elvan vara från en annan planet. En oslagbar kompott uppdelat i ett ramstarkt försvar, ett kreativt mittfält samt dödliga anfallsvapen.

Mitt i all denna briljans fanns även världens bästa fotbollsspelare...Ronaldinho. Den obestridde konungen som gjorde vad som föll honom in på gräsarealen. Likt en fältherre fattade han alla viktiga beslut från sin tillbakadragna spetsposition. Spelet skulle förankras genom honom, frisparkarna likaså och vem som tog straffsparkarna kom aldrig upp till diskussion.
Världens bäste dirigerade som han ville och tillsammans med Samuel Etoó och Lionel Messi fruktades trion av en hel fotbollsvärld.
Orosmoln fanns dock på den katalanska himlen. Detaljerna i spelet var så väl intrimmade att skador på nyckelspelare gjorde laget sårbart. Etoó drogs med skavanker under olika perioder, men det var när Ronaldinho själv inte kunde delta som bryderierna började.
Spelet gick i stå och ingen kunde eller ville krypa fram ur den stores skugga...invanda mönster var oerhört svåra att bryta och i kombination med klubbturbulens försvagades truppen märkbart.
Ändå slutade laget tvåa i La Liga, men att ha värsta antagonisten, Real Madrid, före sig i sluttabellen, ses inte med blida ögon i det fotbollstokiga Katalonien.

Därför är förändringarnas tid nära förestående i en av världens största klubbar. Säsongen 2007/2008 kan komma att bli den, där världens bäste inte får plats i startelvan. Vem kunde ana det för ett år sedan? Bara tanken var absurd...
Men när man ser FC Barcelona av idag kommer den tesen allt närmare. Ingen kan ifrågasätta brassens eminenta konstnärskap och det finns egentligen inget som säger att hans tid är all i klubben. Det vet bara ordföranden Joan Laporta, tränaren Frank Rijkaard och Ronaldinho själv.

Men med nyförvärv som Thierry Henry, Yaya Touré, Eric Abidal och Gabriel Milito känns laget jämnare på alla platser. Ingen lagdel står och faller med en spelare. Sammansättningen uppfattas som komplett och inte ens skadade Carles Puyol verkar oumbärlig. Till och med den ständige inhopparen Andrés Iniesta kan ses som ett nyinköp...hans briljanta teknik och spelförståelse visas numera upp från matchstart, och förhoppningsvis har bänken lämnats för gott.
I centrum av all artistisk virtuositet finns det ändå en som ALLA vill se...
Vecka efter vecka...
Match efter match...
Redan som 13-åring uppvaktades han av klubben vars scouting måste framhållas som extraordinär, då han sju år senare framstår vara något utöver det vanliga...
Javier Saviola, Pablo Aimar och Juan Román Riquelme är duktiga argentinska fotbollsspelare, men står sig rätt slätt när Lionel Messi kommer på tal...

Med låg tyngdpunkt, smidighet, kvickhet och en teknik som sällan skådats, skänker han högtidsstunder åt fotbollsfans världen över...
Karriären befinner sig bara i sin linda och skadefri kan han som Diego Maradona, ta fotbollen till höjder som ännu inte har setts maken till.

Inte konstigt att Meeeessssiiii...Meeeessssiiii...Meeeessssiiii-skanderandet aldrig ville ta slut efter 4-1 showen mot Real Zaragoza i veckan...

Se och njut...

Zlatan och Inter i ligan och Champions League...

Jag vill vinna stora titlar och med Inter finns det möjligheter att göra det...därför är jag kvar här. Zlatans egna ord inför förlängningen av det redan lukrativa kontraktet.
Ett redan stjärnspäckat FC Internazionale gjorde klart ett långtidskontrakt med sin absolut största stjärna, och klargjorde på samma gång att det knappt finns en börs stor nog att kontraktera honom från Milano.

Ett Inter som är italienska mästare två år i rad. Men får jag gissa så är det i år laget vill bevisa för hela fotbollsvärlden att de är värdiga sådana. Efter dubbla mästarinteckningar som för alltid kommer åminnas med vissa dubier är det i år, då alla storlagen är representerade, och med lika poängantal från start, som de vill kommas ihåg som den mästarklubb de själva tycker de är.
Säsongen 2005/2006 fråntogs Juventus ligatiteln efter skumraskaffärer a la Italien. Zlatan som då huserade i Turinklubben fick medaljen fråntagen, då sportchefen och envåldshärskaren Luciano Moggi anklagades för fixade matcher och mutade rättskipare.
Sammanbrottet slutade med degradering för Del Piero och company, medan Inter fick klättra högst upp på piedestalen.
2006/2007 inleddes med Ibra i Inter och poängavdrag för flera klubbar, då dunkla förehavanden uppdagades i takt med att flera föreningar lades under lupp. Juventus fick bida sin tid i serie B, Milan och Roma belades med många minuspoäng, och än en gång fick Inter en autobahn att rumstera ensamma på. Spelåret tog slut innan det ens hade börjat och vips var Inter mästare igen.

Inte så egendomligt att det fanns tveksamheter angående lagets styrka och förmåga, vad gäller uppträdande vid lika start. Champions League säsongen slutade med ett uttåg där FC Valencia blev för tuffa direkt efter gruppspelet.
Där, och just där genomskådades laget för att inte riktigt palla för de stora uppgifterna.
Kan låta besynnerligt när ett miljardlag ställs på plan, men efter två år av icke-motstånd har laget kraftigt försvagats internationellt.
Att mosa lag som Siena, Livorno, Reggina och Cagliari i den inhemska ligan är något helt annat än motstånd i den tuffatse av turneringar som Champions League.
Den gå-fotboll som Inter liksom Juventus praktiserar håller inte på långa vägar, när det står frustande, fradgatuggande och raggresande antagonister på andra sidan planhalvan.

Italien i ett nötskal där AC Milan och AS Roma slagit sig ur den trista bubblan av förutsägbart spel. Jag sticker ut hakan redan nu och konstaterar att Inter kommer att vara långt ifrån segrare, både i ligan och Champions League. Tränarfilosofin med Mancini i spetsen är föråldrad...det håller inte på absoluta toppklubbsnivå.
Jag blir förbannad när jag ser ett så underbart komponerat lag, spela en sådan dötråkig fotboll. När Juventus tog steget upp till Serie A igen trodde jag att någonting hade förändrats, men ack så fel jag hade...
Tillsammans med Inter står de just nu för den mest intetsägande fotboll som spelas i en så pass tilldragande liga...mycket bisarrt.

FC Internazionale påbörjade förra årets CL-spel med förlust mot Sporting Lissabon...0-1. Samma visa repriserades i år fastän med ett annat motstånd. Fenerbache med Roberto Carlos i spetsen lattjade med Zlatan och hans mannar, och var närmare en större seger än uddamålet som det stannade vid den här gången.
Nu vände Inter det prekära läget föregående säsong till avancemang från gruppspelet, men där tog det som sagt stopp mot Valencia som glänste i två raka matcher.
Säkerligen finns det chans att reparera skadan även i år, men längre än till kvartsfinal vore en framgång...

Tuffa papper för de två senaste årens Scudetto-vinnare...

Men det hjälper inte.
Roma och Milan är mina italienska favoriter vad gäller både Ligan samt Champions League...

VM-kvartar i Kina...inget för Sverige.

Vad är ett VM-slutspel egentligen ? Det kan vara tråkigt, värdelöst, andefattigt och alldeles...alldeles underbart.
Svenska damfotbollandslaget har skämt bort nationen åtskilliga gånger med framskjutna placeringar. Silvermedaljen vid 2003 års världsmästerskap i USA lovade lite mer den här gången, men av det blev intet.
På fyra år byttes tårar av glädje snabbt ut mot tårar av tomhet, förtvivlan och bedrövelse. Otröstliga svenskor låg utslagna på gräsmattan, där Thomas Dennerby i utsiktslösa ansträngningar försökte sig på uppmuntringar av olika slag.

Allting såg ju så bra ut...förberedelserna har varit minutiösa och all tänkbar support från förbundet har funnits där hela tiden.
Visst...gruppen var tuff men inget oöverstigligt. Vem minns inte dödens grupp för herrarna i VM 2002. Hänsynslösa Argentina, England och Nigeria är några grader djärvare än USA, Nordkorea och Nigeria som samsades med svenskorna i grupp B i årets dam-VM.
Tanken var, som hela Sverige var införstådd med, att Nigeria bara skulle besegras i öppningsmatchen...där fanns nyckeln till framgång, i alla fall till ett avancemang från gruppspelet.
Men det utåtriktade, självklara och glada landslaget förbyttes efter ledningsmålet till ett osäkert, introvert och inte alls så leende landslag. När den sista spiken i kistan skulle slås i, valde ledningen med Dennerby i spetsen, att släppa hammaren och istället visa prov på en feghet som ytterst sällan leder till framgång. Trupperna drogs tillbaka för att invänta den befriande slutsignalen...visst kom den, men särskilt befriande var den inte...ett ynka litet misstag räcker på den här nivån, och det fick den svenska backlinjen erfara.
De italienska herrarna har klarat sig ett fåtal gånger med det upplägget men lika många gånger stått där med skägget i brevlådan.

Nu var grunden lagd för ett svenskt misslyckande och det kunde inte sluta på ett annat sätt. USA blev som väntat alldeles för svåra och att klå Nordkorea med tre mål kändes som mission impossible.
Ja ja...vinst med 2-1 men under vilka förutsättningar?
Ett Nordkorea som gjorde exakt vad som krävdes av dem.
Förlora inte med tre mål, vad ni än gör.
Visst höll de löftet och spelar därför kvartsfinal istället för Sverige.
Glöm inte heller att de nådde 2-2 mot USA, vilket Sverige inte var i närheten av. Sen det viktigaste av allt...Nigeria besegrades. Gruppens slagpåse.
Sen att svenskorna gör en bra match mot asiatiskorna är liksom en helt annan femma...förutsättningarna var de motsatta nationerna mellan.

Nu får kriminalkommisarie Dennerby gråta ut ett tag och fundera lite över vad som gick snett. Ansvaret ligger på honom och ingen annan. Han har förbundets uttalade stöd, och med lite distans och självrannsakning får vi förhoppningsvis se en ledare med lite mer attityd och auktoritet.
Betänk att Lagerbäck misslyckades kapitalt i sitt första stora mästerskap, EM 2000. Där blev Italien, Turkiet och Belgien alltför svåra för ett bedrövligt spelande landslag.

Det tveklöst roligaste i årets VM var Lotta Schelins framfart i absolut sista stund. Hennes bestämdhet att verkligen nå världstoppen kommer visa sig vara guld värd för Sverige i förestående mästerskap.

Endast 23 år...

Vad månde bliva?

Dennerbys upphaussade damlandslag...

Hausse på börsen...ett av de attraktivaste korten i spelet Nya Finans. Alla utdelningar fördubblas, likaså förflyttningarna på spelplanen. Ett guldläge att förstärka sin ekonomi gentemot motspelarna.
Det gäller att smida medans järnet är varmt, för lika snabbt som gratifikationerna uppenbarar sig, lika fort försvinner de när medtävlare förpassar kortet längst ner i högen, efter påhälsning på samma ruta.
Några som verkligen är i behov av HAUSSE på sin marknad är svenska damlandslaget i fotboll. Krympande publiksiffror och svårigheter att nå ut till en bred publik, gör att varje tillfälle som ges att öppna ögonen hos de kräsna svenska åskådarna, måste tas tillvara på bästa sätt.

Sådana tillfällen är de stora mästerskapen.
EM, VM och OS är gigantiska skyltfönster för att skapa ett behov åt populationen på hemmaplan. De svenska tjejerna kan inte beskyllas för att inte leverera, för framgångarna har varit många.
För svensk del har EM-spel renderat i ett guld, tre silver och ett brons. I VM sammanhang har ett silver samt ett brons bärgats.
Chanserna att marknadsföra sig har alltså varit otaliga, och frågan är hur många gångerna ska bli, innan sporten får bättre fotfäste i folks medvetenhet.
Hjältar har skapats och framgångsvågorna borde vara givna, men någonting har fallerat.
Pia Sundhage avgjorde redan 1984, damernas EM-final mot England, med matchens sista spark efter ett drama med förlängning och straffsparkar.
Där om någon gång torde ringarna på vattnet, betytt guld och gröna skogar för elitfotboll på damnivå. Men när inte ens en sådan möjlighet tas tillvara av förbundet, blir det svårt att övertyga sponsorer att investera i konceptet damfotboll.


VM avgörs i år i Kina, och Sverige gick in i turneringen som regerande silvermedaljörer. Haussen på hemmafronten har sakta stegrats och rent massmedialt har utrymmet ökat ytterligare från föregående turneringar. Vi känner till de flesta i landslagselvan där Lotta Schelin figurerat i de flesta sammanhang. Den 23-åriga allsvenska skytteligaledaren från Göteborg, skulle i år blomma ut på allvar internationellt och visa att diamantfotbollen hamnat i rätta händer. Optimismen har spirat i de blågula leden och inga moln har skönjts på den svenska fotbollshimlen.
Två matcher senare är laget på väg ur turneringen med dunder och brak. 1-1 i öppningsmatchen mot Nigeria kullkastade alla svenska framgångsförhoppningar, och när USA visade sig vara ruggigt effektiva känns slutspelet all, redan efter gruppspelet. Endast ett smärre under kan rädda poliskonstapel Dennerbys tjejer från att åka hem med svansen mellan benen.
Utgångsläget är prekärt...
Nordkorea måste slås tillbaka med tre mål...
Ett Nordkorea som imponerat så smått hittills i turneringen...
Och ett Sverige som sett påtagligt tafatt ut i sina matcher...

Dennerby har helt rätt i att det räcker med ett mål i halvtimman för att avancemanget ska vara klart...men det ska utföras i praktiken också, inte bara i teorin. Ett landslag som har ytterst svårt att få bollen i nät ska nu göra tre i en och samma match.
På ett kvickt, rappt, talangfullt och hårdskjutande Nordkoreanskt lag...

Nej...OS-platsen skjuts nog i sank av kvicka asiatiskor i morgon, och nya tag får tas mot EM i Finland om två år.
Där kommer vi få höra talas mycket mer om Lotta Schelin, än vad som har sagts i Kina...

Lita på det.

England to Euro 2008...

My godness...England is back and they RULE. Redan mot Israel kunde det skönjas, men det var först i matchen mot Ryssland som det blev alldeles tydligt. Det taffliga, räddhågsna och icke-ta-initiativ-laget som fick 0-0 mot Makedonien var som bortblåst. Stora, robusta och- anfallsvilliga England var tillbaka, och det med eftertryck. Tacka en målhungrig Michael Owen för det, men framför allt en pånyttfödd Emile Heskey.
Kvalet till EM i Österrike/Schweiz nästa år började allt annat än bra för nationen som alltid vill se sig som världens gåva till fotbollen. Steve McLaren efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, och det finns tuffare och elakare individer än den rödlätte engelsmannen som skulle få stora skälvan, att bara tänka tanken.
Inledningen av kvalet började också tvivelaktigt och Steve McLaren såg allt olustigare ut efter varje match som spelades. Trakasserierna i media lät inte vänta på sig och drevet var i full gång med att idiotförklara ännu en förbundskapten.

Med skador på Wayne Rooney, Frank Lampard och David Beckham inför mötet med Ryssland, förväntades laget prestera sämre men inget kunde vara mer felaktigt, skulle det visa sig. Energin som segern mot Israel renderade i, höll i sig även i matchen igår. Ett offensivt inriktat England tog kommandot direkt och gav inte Gus Hiddinks mannar en skugga av en chans. Spelglädjen var tillbaka och firman Owen-Heskey firade stora triumfer matchen igenom.
Efter snedvridningen av knäet i matchen mot Sverige under VM i Tyskland, har det mest handlat om skador för Michael Owen.
Men ett drygt år senare är han tillbaka i gammalt gott slag. Som en yster kalv på grönbete, ser han vassare ut än på mycket länge.
Inget har förändrats...
Världen är sig lik...
De europeiska ligorna har satt igång...
Och Michael Owen öser in mål igen...

En annan lyckad transformation är Emile Heskey som ser ut som i fornstora dar...den väldige Heskey som numera tillhör Wigan Athletic i Premier League, har gjort braksuccé i två raka landskamper, tillika EM-kvalmatcher. Med sin tyngd och förmåga att gå segrande ur alla nickdueller, tillför han ytterligare en dimension i det engelska spelet. 29-åringen har visat att han är tillbaka och samspelet med Michael Owen fungerar klanderfritt. Hädanefter blir det svårt att rubba honom från startelvan...fjäderlätte Peter Crouch i samma roll får snällt accepetera att det är bänken som gäller i resterande kvalmatcher.

Estland blir en munsbit i nästa omgång. En preparématch inför det glödheta returmötet i Moskva den 17 oktober. Globetrottern Gus Hiddink har än en gång hittat en ny utmaning. Efter succésemifinalen med Sydkorea i VM 2002, och så när ha slagit ut världsmästarna Italien med Australien i senaste VM, är det nu Rysslands tur att pröva sina vingar med holländaren.
Kung Midas har kontrakt till efter slutspelet, men den här gången sägs nog avtalet upp redan innan festen har påbörjats.

Kroatien är självgående och förlustfria, och tappar näppeligen taget om förstaplatsen. Tvåan England med nyvunnen optimism och oförtruten tro på sig själva, kommer än en gång gå in i en stor turnering som presumtiva Europamästare.

Det kommer cirka 50 miljoner invånare att se till...

EM-kval...Sverige-Danmark. 8 september 2007.

Danmark mot Sverige, EM-kval den 2 juni i Parken i Köpenhamn. Kan betraktas som en av de märkligaste kvalmatcher som någonsin har spelats...en udda kamp som inte avgjordes på plan, inte spelmässigt i alla fall, utan av en halvtokig överförfriskad dansk "supporter" som på sitt eget vis ville skipa rättvisa.
Med 12-15 öl i den något trinda kroppen, gick han till attack mot den tyske domaren Herbert Fandel. En domare som olikt många andra vågade agera rejält i en situation som är totalt oacceptabel på en fotbollsplan.
Många var de som ojade sig över hans sätt att hantera läget, sätta sig själv i centrum med mera.
Kvalificerat skitsnack skulle jag vilja påstå...
Det fanns överhuvud taget inget annat sätt att hantera den prekära situationen på. Det är så lätt att i efterhand konstatera att det inte hände någonting.
Med fara för sig själv och spelarna gjordes det enda rätta, Sverige tilldömdes segern med 0-3 och danskarna fick smaka den allra beskaste av mediciner.
Säkerheten kring alla former av tillställningar med mycket åskådare på plats, är och förblir det allra viktigaste...

Returmötet på nationalarenan Råsunda idag kan bli den stora revanschen för det luggslitna danska landslaget. En seger är ett måste för att kunna utmana om de två platserna som betyder EM-spel nästa sommar...men tåget är på väg att lämna perrongen och just nu känns det som den rödvita vagnen blir ståendes kvar.
Allt kan i och för sig se helt annorlunda ut efter kvällens drabbning. Vid vinst finns absolut chansen för våra nordiska grannar, men det kräver ett segerstaplande även i resterande matcher.

För Sverige ligger Autobahn öppen för en tur- och returbiljett till Schweiz/Österrike kommande år. Vid eventuell förlust ikväll behöver inte hin håle målas på väggen för det, därtill känns försprånget allt för betryggande.
Det har under Lagerbäck-dynastin blivit kutym att Sverige kvalificerar sig för de stora sammanhangen. Blåbärsnationerna slås med lätthet tillbaka i kvalen, där det oftast är två eller tre lag som utmanar om vidare avancemang.
Gruppspelet brukar inte heller bereda några större svårigheter. Däremot har bryderierna en (o)vana att återkomma vid åttondelsfinalerna. Slit och släng-lagen är avpolleterade och kvar står nationer som alltid är några nummer för stora. Teknik, fart, finess samt organisatorisk förmåga fattas gentemot världsledande makter inom fotbollen.

Men skam den som ger sig...EM 2008 är i det närmaste säkrat och med ett par nya intressanta ansikten ser det riktigt bra ut. De nya ansiktena kanske vi får vänta med tills efter slutspelet, då Lars-Roland inte har ett kontrakt att luta sig mot längre...
Ingen skugga över duon men det måste in nytt blod i ledarstilen. Precis som det testas spelare måste det ibland även bytas ledare...
Världsfotbollen är som datorer...utvecklas hela tiden, där kassa och långsamma komponenter byts ut i tid och otid.

Men en sak i taget...
Låt oss återgå till agendan.
EM-kval, Sverige-Danmark. Råsunda 8 september. Klockan 20.30.

Resultat...1-2.

Vad sägs om det?

Marcus Berg...en ny saga i svensk fotboll.

Vi är inte bortskämda...i Sverige alltså, vad gäller supertalanger som gör allting lite, lite fortare och bättre än alla andra. En snabb tanke som övergår de flestas kapacitet. En som ständigt söker nya utmaningar och gör sitt yttersta för att förverkliga dem. Enstaka spelare som bara de gör att entrépengen inte svider alltför mycket...
Nu är han förlorad för svensk fotboll under lång tid, men det dröjer inte länge förrän han drar på sig landslagsdressen.
Visas lite mod från herrar förbundskaptener, vilket inte är troligt, så skulle han kunna vara med redan mot Danmark på lördag.
Inte i startelvan kanske, men sannerligen som inhoppare. Där duger han alla dagar om året...
Marcus Berg är en i skaran toppspelare som inte växer på trän, och framförallt inte kommer från Sverige...men som väl är dyker de upp med jämna mellanrum.
Tomas Brolin är bara ett exempel. Från ingenstans dök han upp och gjorde braksuccé i Allsvenskan våren 1990...Olle Nordin fegade inte, utan gav novisen från Hudik chansen till VM-spel i Italien samma år.
1-2, 1-2 och 1-2 är klassiska svenska siffror från turneringen.
Men en världsstjärna var född och resten är svensk fotbollhistoria.

I samma andetag måste Marcus Berg nämnas. Supersuccé i Allsvenskan under våren 2007, med 14 mål på 17 matcher, och med ett proffskontrakt på fickan med holländska Groningen. Sagan går vidare och idag åsamkade han Ajax poängförlust i Amsterdam, efter två mål på egen hand. Groningen är på intet sätt slutstation för begåvningen från Torsby, storklubbarna kommer att bjuda över varandra i sin iver för den attraktiva namnteckningen.

Låt nu en försiktig inmatchning i landslaget ske redan nu...
Glöm snacket om ungdomlig okunskap och svårigheter med spelsystem...
Våga vinn, så kommer det bli ytterligare succé...
Hade Zlatan fått mer speltid i VM 2002 så är jag övertygad om att Sverige hade spelat kvartsfinal istället för Senegal.
Hade Johan Elmander fått mer speltid, istället för slitna svenska storstjärnor, i VM 2006 hade Sverige spelat kvartsfinal mot Portugal istället för England.

Sverige är och kommer att förbli, om inte en radikal transformation äger rum, ett landslag där lagbygget är A och O. En för alla och alla för en...
"Gruppen" har blivit ett begrepp i svensk landslagsfotboll, och i den samlingen får vi finna oss i att vara, då det tekniska kunnandet alltid kommer att ligga oss i fatet.
Men någonstans i den där gråa massan, finner vi ibland ljuset som små partiklar, i form av en Brolin, en Henke, en Zlatan, en Elmander och nu senast en Berg.

Kliv nu fram och visa lite känsliga fingertoppar, Lagerbäck. Naturliga målskyttar, som får allting att se så simpelt ut i rektangeln utanför motståndarmålet, är en bristvara, och när en 21-åring från Värmland visar sådan respektlöshet mot totalfotbollens pionjärer, borde en plats i landslagstruppen vara given.

Annars ser jag fotboll med stor sorg just nu...

Antonio Puerta blev 22 år gammal, och om två månader skulle han bli pappa...
Så tragiskt och fruktansvärt för familj, vänner och alla fotbollälskare där ute.

Vila i frid Antonio.

Kajsa Bergqvist-eran till ända...?

Ansats, ansats och återigen ansats...i höjdhoppsvärlden är det en av byggklotsarna som får hela utförandet att fungera.
Kajsa Bergqvist har under det senaste året ständigt återkommit till det viktigaste av allt, i alla fall i hennes hoppning. Vid varje tävling ute i Europa har snacket handlat om just ansatsen...hur dåligt den stämmer och att känslan då blir lidande. Ändå har topparna med tvåmetershoppen funnits där, men lika många gånger har det slutat i rent usla resultat...
Därför kändes en prispall väldigt långt borta då hon äntrade finalen idag. En delad sjundeplats på 194 cm, vittnar om att det inte bara är en dålig ansats som är skälet till dåligt genomförda tävlingar...
Efter ett storslaget 2006, med svenskt rekord (208 cm), och flera världsrekordförsök, var det bara en tidsfråga innan rekordet var i svenskans ägo. Men efter "endast" ett brons i hemma-EM har det sakta gått utför...
Magin verkar borta för vår säkraste mästerskapsmedaljös, jämte Carolina Kluft. Svenskan som skämt bort oss vid otaliga tillfällen verkar ha tappat både ansats som självförtroende.

Vetskapen om att vara oslagbar var Kajsas stora tillgång under många år. Pondusen och självsäkerheten skrämde halvt ihjäl motståndarna, vilket medförde mentalt överläge för svenskans del. När inte ens ett benbrott av den allvarsamma arten kunde hindra henne, vore det väl den om någon konkurrent skulle göra det.
Nya tider är dock på ingång, och när Kajsa enbart inriktar sig på ansatsen springer konkurrenterna ifrån henne. Det tillsammans med en viss Blanca Vlasic gör att det är Kajsa som numera befinner sig i mentalt underläge.
Den enorma kroatiskan gör slarvsylta av allt som kommer i hennes väg, och just nu känns hon totalt ohotad i hoppartoppen. En anmärkningsvärd attitydförändring går att spåra hos den sevärda Blanca...se och lära-perioden är all och blygheten existerar inte mer. Hon vet att hon är bäst och kroppsspråket tydliggör detta faktum.
205 cm blev guldhöjden i Japan, och det är bara fråga om när och var Stefka Kostadinovas världsrekord (209 cm), från Rom-VM 1987, ryker.
Tyvärr kommer det inte bli svenskt utan kroatiskt...

Osaka-VM resulterade för svensk del, inte i det medaljregn som förväntades. Carolina Kluft var ende utövare som levererade, men för den delen känns det inte som något fiasko. Marginalerna är oerhört små, och att från svenskt håll börja kräva en skock medaljer vid varje stor tillställning, känns förmätet.
I Christian Olsson finns ett sparkapital. Carro kommer glädja oss i många år framöver, Susanna Kallur har precis äntrat världsscenen och Linus Thörnblad likaså. Magnus Arvidsson är en coming man och Alhaji Jeng kommer säkerligen visa sin storhet till slut.

Så hav tillit friidrottsälskare...svenskexpressen har inte slutat trafikera, utan bara angjort en delstation.

Ja sitten...Hyvä Suomi. Tero Pitkämäki on mailmaanmestari.

Paljon onnea...