EM-handboll ledde till OS-kval...

Resonemangen gick heta i handbollssverige inför återkomsten till den stora scenen. Träningslandskamper och olika kval i all ära, nu gick det inte att gömma sig längre...bevisen skulle läggas fram och trovärdigheten skulle granskas in i minsta detalj.

Efter sex matcher på åtta dagar återstår en i EM-spelet för den här gången, och närmare total tillfredsställelse än så här går knappast att komma. Det klargjordes med bestämdhet efter det största evenemanget för svensk del sen VM 2005.
Gruppspelet beredde inga större problem och nyckeln till framgång var premiärvinsten mot Island.
Frankrike gick inte att stoppa medan slovakerna kollrades bort med 16 bollar. Självförtroendet steg i takt med framgångarna och det var ett laddat svenskt landslag som gick in i fas två av turneringen.
Tre rysare avlöste där varandra och med något bättre skärpa i kontringsspelet samt sjumeterskasten, skulle Sverige ha mött Danmark i semifinal på lördag istället för Tyskland.
Make no mistake about it...

Så små var och är marginalerna, och den här gången var millimetrarna inte på de blågulas sida. Orutinen lyste klar vid jämna tillställningar. Ingen ville riktigt kliva in och visa vägen när matcherna stod och vägde, även om resultaten mot Ungern och framförallt Spanien gick i svensk favör.
Det visar hur mycket tre års bortvaro från stora evenemang egentligen betyder...
Det enkla blir svårt, det rörliga blir statiskt och kontringsspelet övergår till obefintlighet.
Psykologiska faktorer tar överhanden och rädslan att förlora äter upp tankarna om önskan att vinna...
Den här gången höll det på att gå vägen ändå, för äkta svensk fighting-spirit blandat med en-för-alla-alla-för-en-mentalitet skall aldrig underskattas.

Naturligtvis var en EM-semifinal målet efter det lyckade gruppspelet, men det reella syftet inför EM var att klara en OS-kvalplats och den profetian besannades efter tvåmålsförlusten mot Tyskland.
Slås nu bara Norge tillbaka i matchen om femtepris kan vi räkna in ytterligare en VM-turnering, utan kval, för svensk räkning.

Efter Norge-EM har svensk handboll fått upprättelse. Trovärdigheten är tillbaka efter några misslyckade säsonger. Ingemar Linnell har oförtrutet arbetat vidare och första målet är nu avklarat...
Kan OS i Peking bli verklighet i år samt VM i Kroatien 2009, så finns det stora möjligheter att en ny svensk lyckosam handbollsera kan ta fart...

Den här gången med Linnélls Boys...

EM-handbollsslakt...TV4-sändningen alltså.

2005 var senaste gången herrlandslaget i handboll spelade en stor turnering. Intresset borde vara på topp med långa förspel och ingående reportage om ett av våra populäraste landslag.
Tre år är en långvarig bortvaro från händelsernas centrum, och nog borde det finnas att ösa ur vad gäller nyheter både om spelare samt spelsystem?
Bengan Boys har utgått...nu gäller Linnélls grabbar, och uppmärksamheten torde vara omfattande.
Inte då...
Lördag kväll.
Klockan är 20.00.
Bästa sändningstid.
Handbollskanalen är Tv4.
Och in kommer...?

Rickard Sjöberg!!?? Med Postkodmiljonären!!??

Sverige tar sig an de regerande mästarna i handboll, Frankrike, och vi får se 19 miljoner kronor delas ut till någon lycklig vinnare som råkar bo på rätt gata, på rätt ställe i Sverige.
Vad är det som pågår i katakomberna i TV4-huset?
Fem minuter senare hastar Peter Jihde genom någon form av uppsnack, innan det är dags för reklamavbrott.
Allt såg visst bra ut, för uppvärmningen med fotboll gick lysande.
Av 15 minuter gick fem bort i förseningen, ytterligare fem till reklam och kvar fanns fjuttiga fem minuter till allehanda kringsnack.
FEM MINUTER!!

Tack TV4 för en briljant produktion där ni verkligen överträffade er själva.
Ett beundransvärt förfarande vad gäller att slakta ett sportevenemang...vilket har blivit något av en specialitet för sportledningen på fyran.
Nu är frågan...
Kommer sändningarna från EM-fotbollen i sommar nonchaleras på samma vis...?
TV4 stoltserar ideligen om sina erövringar vad gäller stora sportarrangemang.
Till skillnad från Sveriges television som inga pengar har, knyter fyran ofta till sig folkkära sporter som handboll och fotboll.
Men till skillnad från TV4, lägger SVT ner oerhörd kompetens på studiosnack, förhandsreportage samt ingående analyser på matchsituationer och liknande...

De blyga och fattiga har ingenting att hämta i den kommersiella sportvärlden.
Därför sänder just Sveriges television vinterstudion på helgerna, medan TV4 gottar sig åt världsomfattande idrotter som handboll och fotboll...

Ibland önskar jag att det skulle vara tvärtom...
Det vittnar slakten av handbollssändningen igår om.

Jösses...

EM-handboll 2008...mot OS 2008?

Kinesiska muren är egentligen inte vad namnet antyder en mur, utan en serie av murar. Men naturligtvis en ogenomtränglig, massiv skapelse för att kunna hålla dåvarande inkräktare på behörigt avstånd. Något som den dock aldrig lyckades till fullo med.
Likt en mur, ungefär på samma sätt som det ringlande underverket i Asien, kunde en serie av försvarsspelare gäcka otaliga isländska ansträngningar att nå ända fram igår...
En sextett svenska handbollsspelare med mittlåset Magnus Jernemyr och Marcus Ahlm som härförare, kontrollerade fullständigt skeendena i defensiven där endast enstaka försök släpptes igenom...
Det vittnar blott NIO insläppta mål i halvtid om.

Nyckeln till framgång i EM-premiären mot Island ( 24-19 ) stavas nämligen försvarsarbete. Det tillsammans med en omutlig Tomas Svensson i målet gjorde att försprånget som mest var hela tio bollar.
Nerven försvann därmed och ett tappert kämpande isländskt landslag tilläts krypa närmare...

Svenska herrlandslaget i handboll är i och med EM 2008 tillbaka i rampljuset, efter att ha fört en tynande tillvaro på handbollens bakgårdar i närmare tre år...
Från 1988 till 2004 erövrade Sverige, med Bengt "Bengan" Johansson som förbundskapten, hela 13 medaljer i 16 internationella mästerskap ( OS, VM eller EM ).
Med sådana meriter är det lätt att bli fartblind, och Ingemar Linnéll är värd en eloge för att bara komma på tanken att åta sig uppdraget att sätta Handbollsverige på världskartan igen...

Utskälld, hånad och ifrågasatt, till och med av sina egna spelare ( vad nu medias skriverier är värda ) har han stått orubbat kvar vid sin handbollsfilosofi och låtit de senaste framgångarna tala till sin fördel.
Det tyder på ett stort mått av integritet och det måste han beundras för. Sen kan man tycka vad man vill om påstådd tråkighet och fel man på fel plats-trakasserier.
Ett lyckat EM med en OS-plats tillräknat sig, och endast halvåret kvar till Peking-spelen, finns det gott om tid att vässa formen inför avgörandet om den ädlaste valör som svensk handboll saknar.

Men först EM-fortsättningen där Frankrike stundar i morgon. Ett Frankrike som uppträdde mer än lojt mot gruppens "svagaste" nation och kom undan med blotta förskräckelsen.
Annan tändning inför morgondagens batalj är att vänta, då någon slags hat-kärlek verkar förekomma länderna emellan.
Ett guldsökande franskt landslag är ett riktigt tufft test för Linnélls Boys, där svaret på frågan fågel eller fisk kommer utrönas.

Är vi på allvar med igen, eller var Island mer än lovligt uselt?

Säkert är att målvakt och försvar måste komma upp i samma standard som sist, och den här gången gäller 60 minuter och inte 45...

Vinst med två...?

Idrottsgalan 2008...sent omsider en succé.

Efter år av missmod inför stundande galaföreställningar, där svenska idrottsstjärnor ska visas upp i annat än individuell tävlingsdräkt, inträffade igår någonting som jag inte trodde var möjligt på dessa breddgrader...
Det gick bra, för att inte säga galant att ta sig genom en två timmar och trettio minuter lång idrottsgala, där prestationer skulle prisas och Jerringpriset till slut skulle få sin rättmätige vinnare...
Det är något med Sverige som ofta gör att tilldragelser av det här formatet ofta faller platt till marken...det ligger inte för svensken att göra pompös-teve där glitter och glamour spelar en betydande roll i sammanhanget.
Därför kändes det befriande med viss återhållsamhet i ämnet.

Redan efter prologen där Mats Ronanders nakna gitarrspel, och den fantastiskt begåvade Anders Ekborgs skönsång i We Are The Champions genljöd Globen, så var galan i hamn...i alla fall för min del.
Uppträdandet genomsyrade hela aftonen, satte standarden för kvällen om ni så vill...
Och visst hade det effekt...alla föregående års plumpa försök att håna och förlöjliga var som bortblåsta, putslustiga komikerpar som sökte bräcka varandra i slapsticks gick ej att åse, och kläderna värden iklätt sig satt kvar hela kvällen.
Bara en sån sak...

Apropå värden...Peter Settman dominerade fullständigt kvällen, och det här måste bara vara hans rätta element. Som värd för Schlagerfestivalen var han inte alls lika skarp.
Nu hittade han den perfekta balansen mellan obscen Pök-Ronny och seriös yrkesman. "Pöket" Charlotte Kalla fick sin beskärda del av ekivokism, då hon utsattes av den kärlekskranke Ronny i en hejdlöst rolig dialog.
Men det första intrycket som slog mig var inte av komisk karaktär, utan närbilden på en grym överarm, som kunde sitta på vem som helst i något av våra herrlandslag...döm av min förvåning då bicepsen visade sig tillhöra just Charlotte Kalla...Herrejösses säger jag bara, där finns det många Jerringpris lagrade.

Annars följde troféutdelningarna invant mönster. Det blev en sjyst uppdelning som sig bör under sådana här tillställningar. Carolina Kluft fick för årets prestation, Anja pärson för årets kvinnliga idrottare, Zlatan för årets manlige och Jens Byggmark för årets nykomling. Den urstarke simmaren Anders Olsson fick för årets idrottare med funktionshinder, och fyrade samtidigt av en salva till den doktor som ansåg att han skulle börja träna lite...!!??
Årets lag blev mixstafettlaget i skidskytte, innan det var dags för ytterligare en Pärson att beträda vinnarcirkeln. Nämligen Anders som årets ledare...och inget öga var torrt i klanen Pärson...STORT.

Kvällens mest behjärtansvärda, var onekligen multikonstnären Sven Tumba som erhöll hederspriset för framstående insatser inom många gebit. Denne pratsjuke gamäng hade svårt med orden, och framförallt efter tydliggörandet av arbetet med hans eget initiativtagande: Global Education Fund...STORT.

Efter dryga två timmar var det då dags för svenska folket att säga sitt...en efter en hakades av i kampen om Jerring-priset och till slut var de bara två kvar.
Susanna Kallur och Zlatan Ibrahimovic.
Förra årets Jerring-vinnare Kallur fick abdikera och ge plats för nästa års bästa fotbollspelare världen över: Zlatan Ibrahimovic.
Ni läste rätt...nästa år tronar han över alla andra som världens bäste. Utmärkelserna staplas på varandra men de får ge plats åt den ultimata hedersbetygelsen kommande säsong.
Var så säkra...

En synnerligen välförtjänt Jerring-vinnare.

Kajsa Bergqvist...OS-hopp som upphör.

1988 var hennes personbästa 1,38 meter...18 år senare nådde hon nya rekordhöjden 2,06 meter, med världsrekordet endast tre centimeter borta.
Just 2006 var hennes bästa år med otaliga försök på nya världsrekordhöjden 2,10 meter. Men bulgariskan Stefka Kostadinovas 2,09 meter från VM i Rom 1987, får i fortsättningen vara i fred för svenskans frenetiska ansträngningar.
Kajsa Bergqvist har nämligen proklamerat att spikskorna ställs på hyllan för gott.

En friidrottsepok är över och hon går till historien som en av de vassaste. Bara Carolina Kluft kan mäta sig med Sollentunatjejens meritlista. Får Susanna Kallur bara vara frisk, kommer trions resultat stå oöverträffade på damsidan lång tid framöver.

Motivationsbrist är Kajsas egen förklaring till avhoppet...
Visst, det är lätt att acceptera...kort och koncist. Inga krusiduller.
Men...om 2007 inneburit glansnummer och höga höjder istället för teknikkrångel och rivna ribbor, hade vi nog sett Kajsa på startlinjen till OS i Peking om dryga halvåret. Den guldmedalj som saknas i den voluminösa prissamlingen.

En annan orsak och den absolut troligaste, en personlig reflektion, är givetvis en 194 centimeter lång kroatiska.
Blanka Vlasic pulvriserade världseliten förra säsongen, och visade upp en monstruös säkerhet. En uppvisning i kaxighet och pondus som skrämde slag på alla konkurrenter.
VM-guldet i Osaka 2007 var det slutgiltiga beviset för att alla pusselbitar äntligen verkar ha fallit på plats, för den förr om åren något ojämne kroatiskan.
I Peking blir hon brakfavorit...hon vet om det och njuter av det. Känslan av oslagbarhet som hon utstrålar, kan jag bara erinra mig om att EN annan hoppare uppvisat förut...

Just det...Kajsa Bergqvist under glansåren 2005-2006.

Mättnadskänsla, motivationsdipp och en föreställning om att inte mäkta med att kriga om guldet i Kina i sommar, gjorde valet enkelt till slut...
Efter världsrekord ( 2,08 meter inomhus ) fem guld och fem brons i stora mästerskap ( inom- och utomhus ) under 2000-talet, tackar nu en världsstjärna för sig och lämnar en avgrund efter sig...

I dyningarna efter otaliga tvåmetershopp kanske Emma Green äntligen kan ta sig ur den Bergqvistska skuggan...när uppmärksamheten nu slutar att snurra kring Kajsa och Yannick Tregaro, kommer säkert Emma mer till sin rätt...
Flickvän som hon är...

Bara ett litet tips...
Två meter innan OS?

Kalla...hetast i upptakten av sportåret 2008.

Det nya året är här och jag önskar alla ett riktigt gott 2008...och vilken rivstart det nya svenska sportåret har fått.
En frejdig, energisk och totalt orädd svensk skidtjej har presenterat sig på allvar för den breda skidpubliken.
Charlotte Kalla från Tärendö i Pajala kommun exploderade idag in i alla svenskars idrottshjärtan, när hon på ett fenomenalt sätt skidade hem totalsegern i Tour de Ski.
Sprint, fristil och klassisk skidåkning ingår i konceptet Tour de Ski, men det verkar inte spela någon som helst roll för den blott 20 år unga svenskan. Alla moment klarades av galant och under dagens avslutning visade hon prov på enorm styrka, då hon likt en bergsget sicksackade sig uppför den tuffa branten och segrade i överlägsen stil.

Marie-Helen Westin vann VM-guld 1987 i Oberstdorf på 20 kilometer fristil och blev "Billan" med hela svenska folket. Sedan dess har det varit snålt med svenska kvinnliga framgångar i skidspåren, undantaget exryskan Antonina Ordinas två bronsmedaljer 1995 som svensk skidlöperska.
Men det här är något helt annat...

Där Marie-Helen levde oerhört mycket på känsla med en fulländad teknik, verkar Kalla ha ytterligare redskap i repertoaren. När tekniken fallerade eller känslan inte fanns där kunde Billan te sig ytterst medelmåttig.
Topparna var magnifika medan dalarna lika mediokra...

Charlotte Kalla däremot äter, andas, sover och drömmer skidor.
SKIDOR, SKIDOR, SKIDOR och åter SKIDOR.
Målmedveten som få och en hata-att-förlora mentalitet a la Gunde Svan måste till för att slå sig fram i världstoppen och dessa egenskaper besitter den unga svenskan.
Den stora skillnaden var att Gunde Svan på sin tid inte var ensam svensk i världstoppen. En frustande Thomas Wassberg höll Gunde alert under hela karriären, där Torgny Mogren senare tog vid.
Förvisso fungerar Anna Hansson utmärkt som sidekick just nu, men om jag inte är helt ute och seglar så har vi inte på långa vägar sett botten på fenomenet Charlotte Kalla.
Om andra då kan upprätthålla en hög nivå kommer det att betyda mycket, inte bara för Kalla, utan för hela svenska landslaget.

Jämförelserna med Per Elofsson är ofrånkomliga vad gäller Charlotte Kalla. Genombrotten kom vid ungefär samma ålder, och den fanatiska träningsvilligheten går så här långt hand i hand.
Per Elofsson figurerade i alla möjliga sammanhang efter sin första världscupseger 1998.
Media skrev spaltkilometer, och tevesändningar kablade ut en stånkande svensk som gav sumpmarksträning med stavar en ny innebörd...
Framgångarna lät inte vänta på sig...VM innebar tre guld samt ett brons. I OS-sammanhang stannade det vid ett brons 2002.
Samma OS som förintade Elofssons presumtiva framtida framgångar, då en full med otillåtna medel uppumpad Johan Muhlegg, dundrade fram genom skidspåren.
Tre år senare deklarerade Per att karriären var avslutad, endast 28 år gammal.

Nu pekar ingenting mot att Charlotte Kalla skall röna samma öde, men att ta tid till reflektion efter varje säsong kan vara en god idé. Att hålla tillbaka en hungrig på framgång, och idogt tränande 20-åring är inte alltid den smalaste sak i världen...
Men till slut är det naturligtvis Kalla själv som känner sin kropp bäst.

Det har inte minst intervjuerna i media visat...