Mr Eriksson is back...

Så är då Mister Eriksson tillbaka. "Mister" som numera klär Torsbysonen lika bra som "Svennis", efter fem år som Englands förbundskapten. England åkte ur VM i Tyskland 2006 efter stor dramatik mot Portugal. Förlängnings- och straffdramatik tillhör vanligheterna för nationen som inte vunnit den största av turneringar sedan 1966.
Dryga femtio år gammal var han glödhet på tränarmarknaden i Europa. Efter Scudetton med Lazio 2000 kunde han i stort sett välja och vraka bland anbuden som hopade sig under honom.
Men den här gången bestod den ultimata utmaningen inte av ett klubblagsuppdrag, utan som förbundskapten för ett av världens mest kritiskt granskade landslag. England pockade på Svennis uppmärksamhet och med ett gage på cirkus 50 miljoner om året blev valet till slut enkelt. Ett tillfälle som inte fick missas, jag hade ångrat mig hela livet, var Svennis egna ord efter kontraktsskrivningen.
Han efterträdde nationalhelgonet Kevin Keegan som förvisso tog nationen till EM 2000 i Belgien/Nederländerna. Där blev det dock tvärnit och laget mäktade inte med att avancera från gruppspelet. Efter en 0-1 förlust hemma mot Tyskland i kommande VM-kval fick legendaren flytta på sig till förmån för den extremt meriterade svensken.
Under Svennis fem år som engelsk förbundskapten nådde han alla stora mästerskap. Redan där sällar han sig bland de största ledarna i engelsk landslagsfotboll. Bara Sir Alf Ramsey kan mäta sig meritmässigt med svensken då han förde landet till dess enda VM-guld 1966, samt ett brons i EM 1968 där Sovjet besegrades i matchen om tredjeplatsen.
Men som förbundskapten, och särskilt engelsk sådan, går det inte att vila på gamla lagrar. Det fick Ramsey bittert erfara då England, trots 2-0 ledning med tjugo minuter kvar, åkte ut mot Västtyskland i kvartsfinal efter förlängning i VM 1970. Syndabocken var utsedd och många efter honom skulle få känna av samma epitet.
Förlängning och straffar blev nu synonymt med det engelska landslaget. Med 1970 års VM inräknat och fram till Svennis avgång 2006 var nationen inblandat i inte mindre än SJU avgöranden av detta slag. Av dessa sju fick Mr Eriksson uppleva två: EM 2004 och VM 2006. Båda gångerna stod Portugal för motståndet, båda gångerna i kvartsfinal, båda gångerna innebar förlust men båda gångerna var England det bättre laget. Men finns inte den rätta mentaliteten och styrkan där, som krävs vid dessa typer av nervkittlande avgöranden, så fungerar det inte. Spelarmaterialet fanns naturligtvis där för att döda matchen under ordinarie tid, men så fort straffdilemmat kröp närmare kom engelsmännen med ens i ett psykologiskt underläge.
Naturligtvis fick Svennis bära hundhuvudet och engelsk media vältrade sig i nidrubriker, tävlandes om vem som kunde trakassera honom snyggast.

Ett år har gått och många har frågorna varit...ska vår mest ansedda fotbolltränare någonsin, pensionera sig och sätta sig under en korkek och inhalera doften av oberoende?
Nej...det är väl inte riktigt den bild man får av värmlänningen från Torsby.
Hem till Sverige och ta hand om ett lag i Allsvenskan, eller kanske rentav bli nästa förbundskapten på hemmaplan?
Inte än, men vem vet? Kanske i framtiden?
Karln är ju bara 59 år. Se bara på legenden Guy Roux i Frankrike, 68 år ung och still going strong.
Beslutet blev ett helt annat och vem kunde ana att det skulle bli England? IGEN!!??
Efter år av häcklande och minutiös bevakning av allt han företog sig är han tillbaka för att göra upp. Vedergällningens tid är här och under tre år ska han bevisa, inte för sig själv, utan för mediadrevet, att han är rätt man för uppgiften.
Uppgiften att återigen leda ett engelskt lag. Inte landslaget denna gång, där har Steve McLaren all möda i världen att freda sig mot Makedonien, Israel och Ryssland i EM kvalgrupp E, utan Manchester City i Premier League.
Den dagliga kontakten med spelarna saknade svensken mest i sin roll som förbundskapten. Att utveckla individen till att bli en mer kompetent idrottsman både på och utanför planen är en av Svennis absolut starkaste sidor. Många viljor ska samsas och få enskilt utrymme och där kommer det värmländska lugnet väl till pass.
Det har fungerat i IFK Göteborg, Benfica och Lazio så varför inte i Manchester City?
Men hur kapabel och professionell han än må vara så måste det finnas tillgång till kompetenta utövare. Manchester C av idag är ett mittenlag, med eller utan Svennis. Men Manchester C av i morgon kan vara ett tioitopp-lag med de rätta medlen.
Därför har han börjat med att utöka ledarstaben med ytterligare en svensk. Hasse Backe har tillkommit i jakten på framgångar. Den forne Panathinaikos tränaren kunde inte motstå lockropen från England utan tackade ja på stående fot. Att få chansen som assisterande tränare i världens bästa liga och under Svennis ledarskap, var det starkaste argumentet, enligt Backe själv.
Ledartrojkan försöker nu sätta samman ett slagkraftigt lag på alla positioner, utifrån allas erfarenheter från europeisk toppfotboll, och där säckvis med thailändska baht ska ge en första möjlighet att konkurrera i toppen av Premier League redan till kommande säsong.

Som svensk önskar jag honom naturligtvis all lycka. Som skadeglad fotbollälskare skulle väl ett misslyckande för Steve McLaren inte vara helt fel...?
Kanske då, men först då får nog Svennis den respekt han förtjänar i ett mediatokigt fotbollrike som England.

Borg & Federer...två giganter.

Kungen sitter fortfarande kvar på sin plats, högt över alla andra. Han tronar nämligen från en piedestal, just nu onåbar för alla andra. Med självklar pondus blickar han ner på sina undersåtar som får vänta ytterligare ett år, för att försöka störta det nu sittande överhuvudet.
Regenten på gräs visade än en gång att Centrecourten under Wimbledonveckorna är hans andra hem, och de som får komma på besök är speciellt inbjudna.
Han som styr och ställer är naturligtvis, Roger Federer.
Superlativen börjar så smått sina vad gäller beskrivningarna av den fenomenale Schweizaren. 25-åringen ståtar nu med 11 Grand Slam titlar, och på de snabba underlagen verkar han omöjlig att komma till tals med.
3 segrar i Australien ( 2004, 2006, 2007 ). 3 segrar i US Open ( 2004, 2005, 2006 ). Och så triumferna i Wimbledon. Fem raka mellan åren 2003-2007. En tangering av Björn Borgs fantastiska svit från 1976-1980. För att fortsättningsvis följa sin stora idol i fotspåren måste nästa års evenemang även den sluta i en finalplats. Om likheterna inte ska upphöra där, måste Federer förlora den finalen...och vem tror egentligen på den utgången?

Den femte triumfen igår blev, liksom Borgs femte, den absolut tuffaste. Genom hela turneringen har schweizaren sett helt oslagbar ut, och med en walkover-vinst i bagaget mot Tommy Haas, fanns inget som motsade en femte raka turneringseger.
Den 26 juni skrev jag att det ändå fanns en möjlighet, som kunde spräcka de schweiziska drömmarna.
Det lilla orosmolnet stavades Rafael Nadal.
Mallorcasonen som veckorna innan finalslagit just Federer i Paris, där han nu segrat de senaste tre åren, ville säkert visa att tenniskunskaperna räckte även på Wimbledons gräs. De två verkar stå i en klass för sig, Nadal på det lite långsammare gruset, och Federer på de pilsnabba underlagen. Ingen annan gör sig besvär gick mina tankegångar.
Nadal bjöd redan förra året på hårt motstånd och plockade då ett set på Federer. I år räckte det till två set och med den utvecklingen kanske det blir tre nästa år. Det är absolut ingen omöjlighet då spanjoren i år skakade om ordentligt i den segervissa schweiziska tennisgrytan.
Efter enkla 6-2 i årets fjärde finalset såg faktiskt Nadal ut som den presumtiva vinnaren. Ingen har fått Federer att se så lamslagen ut på hans favoritunderlag. De mest juvenila misstag kom från schweizarens racket och endast en kraftansträngning modell större, räddade Federer denna eftermiddag.
Det stenhårda psyket, den enorma vinnarskallen och det magnifika grässpelet fällde ändå avgörandet till slut, men där Nadal verkligen föll med flaggan i topp.
7-6, 4-6, 7-6, 2-6, 6-2
1-6, 7-5, 6-3, 6-7, 8-6

Setsiffror från nu och då...
Federers femte raka från nu...
Borgs femte raka från då...

Roger Federer vs Rafael Nadal 2007
Björn Borg vs John McEnroe 1980

Björn Borg och Roger Federer. Två världsartister i samma gebit men under olika epoker. Två ismän som har kommit upp i totalt 11 titlar var, vad gäller Grand Slam. Federer går säkert förbi redan om ett par månader då US Open stundar i september. Ett US open som Borg aldrig fick vinna, trots fyra finaler.
Franska öppna mästerskapen kan bli för Federer vad US Open blev för Borg. Ett ouppnåeligt mål där amerikanerna Jimmy Connors och John McEnroe satte stopp för svensken, och där bollskickliga spanjorer med Nadal i spetsen kan visa sig alltför omedgörliga för eleganten från Basel.
Björn Borgs karriär sträckte sig tyvärr bara till 26 års ålder. Resandet och den eviga uppvaktningen från alla håll och kanter fick "Århundradets svenska idrottsman" att lägga racketerna på hyllan för gott.
Hur länge Federers karriär sträcker sig står skrivet i stjärnorna?
Där behöver du däremot inte göra som Björn, Roger.
Det vill säga, lägga av efter en sjätte raka Wimbledonfinal...

I damernas final visade amerikanskan Venus Williams ingen pardon, då fransyskan Marion Bartoli mosades i raka set, 6-4, 6-1.
Även där slog min förutsägelse in då Venus såg ut som en stenkross rakt igenom turneringen. Nyckeln till den relativt enkla finalen får tillskrivas just Marion Bartoli, som efter en osannolik viktoria mot Justine Henin i semifinalen inte hade något att sätta till i finalen. Mättnaden och nöjdheten efter att ha nått sitt livs framgång var påtaglig.

Det går inte att avsluta årets Wimbledon utan att återigen nämna Jonas Björkman, och hans pinsamma utbrott i fjärde omgången. För var gång jag hör det, desto grövre låter det. Inte en ursäkt, ingen ånger överhuvudtaget och bara ett läskigt flinande i gårdagens sportspegel, gör att min aktning för denne otrolige idrottsman sjönk åtskilliga grader...tyvärr.
Bara undrar vad fru Björkman tänker om tilltaget?
Måste vara mäkta stolt över sin makes ordförråd...och 10.000 kronor i böter känns skrattretande.

Gult kort och utvisning hade varit klart mer kännbart, lovar att inget mer sådant någonsin hade inträffat igen...
Det är min åsikt...

Gais-Trelleborgs FF 3-1.

Jävla dåre...Björkman.

Helt dum i huvudet och luuuder...de inte helt genomtänkta glosorna stod Jonas Björkman för i gårdagens åttondelsfinal mot Tomas Berdych. I den absoluta stridens hetta går tankarna och talet ibland överstyr, handlingen förekommer tanken och svadan kan liknas med de hrrm...uttryck som Björkman använde sig av igår.
Det var åttondelsfinal i Wimbledon, två killar skulle göra upp om en kvartsfinal i singelturneringen.
Bara för att klargöra en sak:
Det är idrott på toppnivå det handlar om. Inte "Fia med knuff" eller ett parti "Monopol" med grannarna eller familjemedlemmarna. I och för sig kan även de gå över styr, men nivån är en helt annan.
Tillsammans med idrott på världselitnivå följer oerhört små marginaler. I tennis handlar det om centimetrar och millimetrar hit och dit, där det mänskliga ögat knappast kan hänga med när bollen susar fram i över 200 km i timmen. Anspänningen är enorm, inte bara på domarna utan även på spelarna. Hawkeye finns numera att tillgå, men inte på den undanskymda plats som åttondelen spelades på igår.
Där får det eviga regnandet stå till svars för att matchen inte fick en mer attraktiv plats att genomföras på. Många drabbningar skulle klaras av och Björkman-Berdych ansågs nog inte vara "fin" nog för centrecourten eller banor i direkt anslutning till densamma.
Det ska i ärlighetens namn sägas att Tomas Berdych spelade i en helt annan liga än vad Jonas Björkman mäktade med. Ändå knep svensken det tredje setet efter tiebreak och kanske kanske...? Nej nej...ridån ner efter förkrossande 0-6 i det fjärde.

Nu var det inte det som svenska befolkningen höjde på ögonbrynen åt. Nej...istället för att spela spelet, så var det talfel som svensken ägnade sig åt.
Upprinnelsen var en stenhård serve från tjeckens racket som dömdes ut av linjemannen, men som huvuddomaren gick in och ändrade på.
Någonting brast då för Björkman som radade upp ord som knappast hör hemma på en tennisarena.
Luuuuder, jävla dåre och du är helt dum i huvudet är bara ett utdrag från det svenska ordflödet. En perfekt placerad mikrofon snappade upp hela harangen och tennissverige trodde inte sina öron. Jonas Björkman...denne 35-årige svärmorsdröm som spelat professionellt sedan 1991. Med 50 dubbeltitlar, där alla fyra Grand Slam mästerskap ingår, och 6 singeltitlar framstår han som en av våra stora tennisess. Inte i samma kategori som Borg, Edberg och Wilander men strax därefter. Framförallt förknippas han med det svenska lugnet och den lite pojkaktiga uppsynen. Svenskt introvert, som inte gör så mycket väsen av sig.
Dessa påståenden måste nu för alltid skrivas om. "Bad Ass-Swede" eller "Grumpy-JB" passar bättre in på det Björkmanska visitkortet dessa dagar.
Till och med den som alltid nämns med aktning i de här sammanhangen, John McEnroe, var imponerad av det svenska ordvalet. Han om någon borde veta då textningen av hans allra värsta utbrott fick censureras.

Frustration att vara underlägsen sin motståndare var säkert en av många anledningar till att svensken totalt flippade ut. Han skrevs upp ordentligt, med all rätt, innan turneringen och många var imponerade av hans fysik. Till och med hans gamla vapendragare Todd Woodbridge hade kommit till England för att rätta till en del smådetaljer, framförallt i hans volleyspel. Allt för att han skulle gå så långt som möjligt i den mest ansedda av tennisturneringar. Singelspel, dubbelspel och mixeddubbel stod på programmet. Redan där kunde början till slutet skönjas.

TRE turneringar i en.
35 år.
Regn i överflöd, som komprimerade redan ett överfullt spelschema.

Tävlingsmänniskan Björkman ville naturligtvis prestera i alla program, men någonstans blir det för mycket, även för en formtoppad svensk. Det är alltid lätt att vara efterklok och egentligen inget att spekulera i, men singel och herrdubbel skulle mer än väl räcka.
Nu är det motsägelsefullt nog så att det är i just mixed, tillsammans med australiska Alicia Molik, som vinstchansen ännu existerar.
Kul...? Javisst. En titel är en titel.
Men den minst åtråvärda av triumfer. Skulle säkert bytas mot ett avancemang i singelspelet alla dagar i veckan.
Nu är fjärde omgången i singel inget att skämmas över, tvärtom är det en framgång. Men Björkman hade nog räknat med lite mer. Framförallt i dubbel med Max Mirniy där de länge verkat oslagbara.
Kanske, kanske ser han slutet på karriären och motvilligt ville erkänna det under utspelningen i åttondelsfinalen mot Berdych. Bråkdelen av en sekund senare, fick kanske höger hjärnhalva för sig att låta missljuden flöda ordentligt, innan överläggning med den vänstra halvan inletts...?

Jaja...Tokigt blev det i vilket fall och fula ord på svenska låter verkligen inte snyggt i direktsändning. Nästa gång, om det nu kommer ske någon mer gång, rekommenderas lite mer stillsamma glosor som: Tusan också, järnspikar, attsingen, skaffa glasögon domarn...

Eller på engelska...

"Answer the question"..."The question JERK"

The fourth of july...

Maratonlöpning innebär 42195 meter. Dessa meter ska läggas under fötterna i en psykisk och fysisk holmgång med sig själv, ett mandomsprov helt enkelt. Uttrycket "Maraton" har kommit att användas även i andra sammanhang. Det senaste exemplet härrör från årets Wimbledon som så smått börjar likna en parodi, bestående av massvis av regnavbrott.
Lördagen den 30 juni beträddes centrecourten av paret, som skulle inleda sin match i den tredje omgången av singelspelet i Wimbledon. Onsdagen den 4 juli avslutades kampen mellan samma par. Fyra dagar tog det alltså för Robin Söderling och Rafael Nadal att avsluta sin maratonmatch i ett hopplöst regnigt brittiskt örike.
Robin Söderling gjorde säkert en av sina bästa matcher någonsin, då det var världstvåan som stod för motståndet. Självsäkert och bestämt deklarerade han innan match att chanserna var goda för fortsatt avancemang i turneringen. Fog för påståendet fanns men till slut var det ändå "Mannen från Mallorca" som drog det längsta strået.
4-6, 4-6, 7-6, 6-4, 5-7 blev setsiffrorna till slut.
Ändå var det inte matchen i sig som det pratades mest om efteråt.
Istället var det pajkastningen under presskonferenserna med de båda spelarna som tilldrog sig mest uppmärksamhet. Nadal beskyllde Söderling för dåligt uppförande under matchen.
Han bad inte om ursäkt för nätrullare, han tittade inte ens på mig när han tackade för matchen och världens roligaste kille i omklädningsrummet är han inte heller, fortsatte Nadal.
Söderling var något lugnare i sina omdömen om sin antagonist, men efter viss tveksamhet kom ändå viss tadel från Tibrosonens strupe. Inga större påhopp, men många med honom retar sig på hur lång tid spanjoren tar på sig, och får ta på sig, mellan bollarna. Domarna verkar ha extra långt tålamod vad gäller den spanske världstvåan. Hade det sett likadant ut om en spelare längre ned på rankningen hade uppträtt på samma sätt? Troligtvis inte...varningar och till slut böter skulle säkert tilltagen bestraffas med.
Det känns ändå lite som spelets regler och det gäller inte bara i tennisen. Världsstjärnor gullas det lite extra med, så är det bara, sen kan det vara i princip vilken sport som helst.

Rafael Nadal är en perfektionist. Allt han företar sig innan, under och efter match handlar om fulländning. Utseendet, munderingen och attiraljerna är strikt genomgånget inför varje match. Sin ärmlösa överdel blottar en muskulös överarm...uträknat? Självklart.
Till och med strumporna verkar perfekt upprullade längs underbenen. Troligtvis har han använt sig av en måttstock för att få det så precist som möjligt.
Inte så konstigt att resursstarka företag står och dreglar över denne utseendefixerade 21-åring. Nadal låter ändå spelet tala och 81!!?? raka segrar på grus med tre raka Parissegrar på kontot, säger det mesta om den färgstarke spanjoren.

The fourth of july är snart till ända och Venus Williams visade på bästa sätt sina landsmän hur praktfull damtennis ska spelas. Den andraseedade ryskan Maria Sharapova gavs ingen som helst chans då amerikanskan spelade ut hela registret. Med vassa servar och stenhårda returer blev resan till semifinal betydligt enklare än väntat. Hennes knappt ett år yngre syster Serena slogs däremot ut av belgiskan Justine Henin, efter tre jämna set. En Wimbledontriumf är det enda som saknas i Grand Slam väg för den bollsäkra 25-åringen. Kanske kommer den i år men som Venus spelade idag blir det oerhört tufft för någon annan att stoppa den trefaldiga Wimbledonvinnaren.

Den svensk vi får hoppas på nu är Jonas Björkman som i sin åttondel får möta Tomas Berdych. Tjecken som vann i Halle innan englandsäventyret visar fortsatt toppform. Att Björkman ska rå på den hårdservande Berdych skulle inte vara annat än en praktfull sensation. Nu är svensken van att bli underskattad ju längre han tar sig i stora turneringar, och det känns som det är det som kan rädda honom ännu en gång.

Ett stort LYCKA TILL är på plats för den 35-årige Alvestaynglingen...

Slutligen så verkar Stuart Baxter fått ordning på styrkorna i Helsingborgs IF. Skåningarna har inte gått speciellt bra så långt in på säsongen. Ändå har laget 17 poäng och endast 5 poäng upp till serieledning. Den ytterst ojämna serien gör att det lag som först hittar någonting som kan liknas vid kontinuitet, har stora chanser att rycka i toppen av ligan.

HIF-Hammarby 4-2.

BP, Enköping och Bälinge...

Tre lag som alla mötte motstånd från Göteborg igår, i tre olika former av fotbolldivisioner. Alla förståsigpåare och experter på allsvensk fotboll var inför säsongen 2007 eniga.
I alla fall på en punkt.
Den att Brommapojkarna skulle åka ur den högsta serien med dunder och brak. Den profetian kan alla gånger slå in fortfarande, men efter matchen mot Gais igår existerar i alla fall visst hopp om förnyat kontrakt nästa säsong.
De inledande elva matcherna har fått spelas på Stockholms stadion istället för på hemmaarenan Grimsta IP. 18 miljoner har lagts ned på att förbättra arenan till allsvensk status, men upprustningen drog ut på tiden. Så istället för en spelklar arena till den Allsvenska premiären stod Nya Grimsta IP färdig till matchen mot just Gais igår.
Efter segern mot Djurgården i premiären hade laget endast orkat med tre oavgjorda matcher och ingenting pekade mot en ny viktoria inför kampen mot "Makrillarna".
Det skulle i så fall vara: Nya Grimsta IP.
Hemmaplan betyder oerhört mycket för skrockfulla elitspelare. Här känner jag mig hemma och här har jag gjort många mål förut var Olof Guterstams kommentar innan match. Hade vi fått spela alla våra hemmamatcher här, så är det inte omöjligt att vi fått med oss fler poäng än vad vi har, var en annan åsikt.
Visst...det är möjligt att några poäng till hade skrapats ihop, men det måste finnas LAG nog för att det inte ska förbli enstaka händelser och det har inte Brommapojkarna årgång 2007. Därtill är laget alldeles för ihåligt. Fatala misstag som kan klassas som pojklagsdito får inte förekomma i ett lag som har drömmar om ett liv i Allsvenskan kommande år. Tafattheten, taffligheten och osäkerheten, särskilt då i backlinjen, kommer andra lag än Gais profitera på i kommande matcher.
Var så säkra.
Glädjeyttringar för tre poäng...javisst. Men att hjula och slå frivolter för ett strukturerat och kompetent spel...ack nej. Nu räckte det mot ett Gais som inte skulle kunna göra mål om det så vore BP:s Pojkar-12 som stod för motståndet. Antalet missade chanser var legio och de värsta målsumparna var Daniel Nicklasson och Tobias Holmqvist. I vissa fall kändes det svårare att inte göra mål än att få den mellan stolparna. Var bollen till slut på väg in i maskorna så stoppades den av en utmärkt Kristoffer Björklund i BP:s mål.
Den grönsvarta ledningen fullkomligen skriker efter en målskytt, som med lätthet gör i alla fall tio mål per säsong. Men hur lätt är det att hitta en sådan? Terrängen har sonderats minutiöst och spelare på spelare har bjudits in till Gaisgården för att övertyga ledningen om deras kunnande. Till och med ett lån av James Keene fanns i åtanke då britten hade svårt att ta en ordinarie plats i Elfsborg under de första omgångarna. Men boråsarna gick över till tvåmannaanfall och vips började Keene producera. Den drömmen stannar med all säkerhet vid just en dröm.
Målgörare eller inte, de två kommande matcherna känns helt avgörande för hur säsongen kommer gestalta sig hädanefter. Dubbelmöten med Trelleborg står på programmet. Ett TFF som i Michael Mensah har en pålitlig målskytt som efter tio spelade omgångar ståtar med fyra gjorda mål. Något att hålla ögonen på Gaisspelare...
Samma gäller för BP. Dubbelmöten med Gefle gör att serien antingen lever eller dör för laget från Vällingby. Känslan är att åtminstone en vinst måste inkasseras för att inte säsongen ska kännas all.

I Superettan matchade ett från förra omgången vinnande BK Häcken i Sveriges närmaste stad. Enköpings SK tog emot ett lag som äntligen fick tre pinnar med sig sist, då Mjällby åkte tomhänta hem från Rambergsvallen. Ett återupprättat självförtroende räckte dock inte för att rå på ESK som vann med matchens enda mål, inprickat i den 63:e minuten av backen Sergiy Mytin.
Skador i massor har kantat Häckens säsong så här långt, och först nu verkar laget kunna ställa upp med det bästa materialet. Målsättningen förblir dock orubbad. Det är Allsvenskan som gäller och det är inget tränaren, Sonny Karlsson, hymlar om. När nu tre lag flyttas upp i år ter sig återkomsten inte så långt borta för hisinggänget. Men chanserna som skapas måste då resultera i mål, annars kanske Norrköpingssyndromet visar sitt elaka nylle även för göteborgslaget.
Norrköping som direkt efter sin degradering till Superettan 2002, var fast beslutna att redan året efter återta sin plats i finrummet. Så blev nu inte fallet och först i år verkar pusselbitarna falla på plats för östgötarna, då serien leds i överlägsen stil.
Grattis "Peking" till det allsvenska avancemanget, det kan sägas redan nu...Mats Jingblad kommer aldrig tillåta laget att tappa den här chansen.

Från göteborgska inslag i Stockholm samt Enköping är steget inte särskilt långt till göteborginslag nummer tre. Bälinge ligger nämligen i Uppsala kommun och damlaget Bälinge IF gästades av just Göteborg i Damallsvenskans trettonde omgång. Här vilas det inte på några hanar, vad gäller målfabrikation, det är ett som är säkert. Bälinge som efter tolv omgångar åstadkommit godkända 21 mål mot Göteborgs 27 mål. Differensen, målmässigt samt insläppta, var inte stor och matchen kändes jämn på förhand. Det var före Lotta Schelin show som började i matchminut 22 och slutade i matchminut 80. Fyra mål av den målglada göteborgsforwarden och till slut 2-7 vilket kan betraktas som slakten i Uppsala.
Nu verkar Damallsvenskan liksom Allsvenskan vara av skiftande karaktär, där alla kan klå alla. Göteborg åkte till Uppland med 0-4 i baken mot Linköping hemma. Det vändes till en osannolik 7-2 triumf igår.
Inte ens Umeå verkar oövervinnerligt. Ensamheten i toppen gjorde laget sårbart, och efter två förluster på kort tid, är nu lag som Djurgården, Malmö, Göteborg och Linköping inbjudna till en spännande fortsättning av säsongen. Kanske väcks Marta-land upp efter snopna 2-3 mot ett inspirerat Sunnanå i den senaste omgången?
Materialet och kunnandet finns naturligtvis där, men skadorna på den otursförföljda Hanna Ljungberg går inte obemärkt förbi. En målmaskin av den kalibern och med den rutin hon besitter, kan inte ens Umeå IK avvara...

Avslutningsvis så står mitt tips till Allsvensk serieseger fast...
Nämligen Malmö FF.

Blåvitt-Malmö 1-2. 2/7 2007.