Elfsborg eller svenskt landslag...ingen match för Espana.

Det var en återuppspelning, ett da capo om ni vill...en smärtsam påminnelse om hur bortkollrat ett svenskt lag kan bli, om inte alla bitar i den komplexa fotbollshjärnan samverkar för att sträva efter ett positivt resultat.
Tre månader har passerat sedan smäleken första gången visade sitt arroganta tryne. IF Elfsborg gästade spansk mark för ett slutligt kval till gruppspelet av Champions League...förväntningarna var som alltid skyhöga och MÅNGA trodde på ett positivt resultat inför returen på Borås arena, två veckor senare.
FC Valencia tog emot på Mestalla, och det svenska kunnandet visade sig inte riktigt räcka till mot toppeuropeiskt snitt av Valencias kaliber.

1-5 på två matcher...inget att säga om, så stor är skillnaden. Det visade även Fiorentina när de lekte bort boråsarna med 6-1 sist.

Igår var det dags igen. Ett svenskt lag skulle återigen ta ett spanskt lag i besittning. Svenska landslaget skulle försöka göra något som ingen klarat av på sisådär 20 år...klå spanska nationalelvan på deras hemmaplan. Ingen slump att arenan för dagen råkade vara Estadio Santiago Bernabeu...ett mäktigt rymdliknande monster med plats för dryga 80.000 flaggviftande fans.
Salig Santiago log nog så smått där i sin himmel, när det stod klart att hemmaplanstrenden efter ytterligare 90 minuter är stadigvarande...
Skulle någon promille av den entusiasmen infinna sig på nationalarenan Råsunda, hade Lagerbäcks lag redan nu pluggat fraser på tyska...

Att Spanien inte har mer trofeér att visa upp från stora turneringar, förefaller vara en olöslig gåta. När de som igår agerar som ett lag på alla platser och över hela banan, är det en njutning att skåda.
Ingen Raul, ingen Torres, ingen Joaquin...vad gör det?
Ingenting.
Det finns en ocean att ösa ur vad gäller unga, tekniska, hungriga medelhavskonstnärer...medan de i Spanien tidigt får chansen i högsta instans, väntas det i oändlighet när det kommer till svenska talanger.
Se bara på medelåldrarna på planen igår.
Sverige-dryga 28.
Spanien-dryga 24.
Det är skillnad det...

Till syvende och sist handlar det ändå om fotbollskunnande. Sverige liksom Elfsborg fick en fotbollslektion av en kunnigare rival. Hjärnorna hängde inte med och är inte psyket närvarande finns ingen möjlighet att rå på ett så pass skickligt motstånd.
Massmedialt har laget varit klart sedan länge, och ingen ska slå i mig att det inte påverkar våra landslagsmän.
De läser och ser hur medierna målar upp fantasibilder om vilka EM-motståndare vi inte vill, och vill ha i gruppspelet 2008.
Tränarparet i Redbergslid IK, Johan Eklund och Magnus Wieslander sa det bäst: vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, efter serieledning och därefter missade poäng mot "sämre" lag...

Ett påstående som väl passar in på hybrisfebriga svenska fotbollsspelare. Nu är situationen överkomlig då poängen trillade in tidigt i gruppspelet, och efter stor hjälp av Nordirlands okunnighet mot lag som Island (0-3) samt Lettland (0-1).

En ynka poäng i sista kvalmatchen mot Lettland, på hemmaplan, ska väl inte bereda landslaget några som helst problem?
Visst minns vi tårarna i Prag 1985.
Robert Prytz krokodiltårar i direktsändning är en klassiker...
Och Portugal skulle ju inte rå på Västtyskland borta...

Förutsättningarna är snarlika.
Sverige har saken i egna händer. Vinst eller oavgjort betyder EM 2008...
Om inte?
Då ska väl inte Nordirland kunna rå på spanjorerna på Kanarieöarna samma dag...?
Men dumt att chansa...
Därför: kör över letterna på onsdag.

Låt inte Mario Verpakovskis bli en ny Fernando Gomes.

Brrrr...