VM-fotboll...2006 samt 2007.

Säg fotbolls-VM för herrar och många går i taket av lycka. Världens främsta bollartister samlas under dryga månaden för att mäta sina krafter med varandra. Under förutsättning att kvalen har varit till belåtenhet för berörda nationer.
Nota bene, de nationer som alla vill se i de stora sammandrabbningarna.
Tänk ett VM utan Brasilien, Argentina, Holland, Tyskland och några till. Vi skulle bli narrade på konfekten liksom, en godispåse full med, full med...surisar.
Usch och tvi...

Ett drygt år har passerat sen Italien och Cannavaro fick lyfta pokalen i Tyskland. Jag erinrar mig en välspelad final...var det inte så?
Kommer faktiskt inte ihåg så bra...eftermälet och den stora snackisen efter finalen var inte resultatet, utan Zidanes tjurrusning mot en helt "oskyldig" Materazzi. Det går inte att urskulda Zizous uppträdande men som italienare borde den eldfängde Interspelaren veta bättre, än att smäda andras familjemedlemmar.
VM i Tyskland blev en braksuccé med attraktiv fotboll och många gjorda mål. Hemmanationen fick dock smaka på en hel del kritik innan mästerskapet, då de ansågs vara alldeles för dåliga att åta sig VM-uppdraget. Men från värdelösa, bortskämda och totalt uträknade reste de sig med Jurgen Klinsmann i spetsen och nådde ända fram till en bronspeng. Med rapp, rolig och uppoffrande spel var hedern återupprättad och Tyskland var tillbaka på världsscenen.

Hemmanationen i årets dam-VM hade ungefär snarlika förutsättningar som förra årets herrdito. Spelet hade stagnerat betänkligt sen silverframgången 1999, då Kina var ena part i finalen mot USA. Endast straffar kunde skilja lagen åt, där amerikanskorna var snäppet vassare.
De senaste åren har framgångarna uteblivit för en av de mest lovande nationerna på damsidan. Utsikterna för ett väl genomfört mästerskap i hemlandet bedömdes som svaga, och desperationen låg på lut.
Tills en svenska dök upp som en joker i leken, för att frälsa den mäktiga staten från att tappa ansiktet inför dryga miljarden kritiska anhängare.
Marika Domanski Lyfors från Göteborg handplockades för uppgiften och blev mångmiljonär på köpet. Den forne förbundskaptenen för svenska damerna, tog i sin tur hjälp av Pia Sundhage för att om möjligt hinna få klart en slagkraftig elva till premiären.

Som så många andra första-gångs-förbundskaptener för en ny nation, sattes all kraft in på att täta ett transparent försvar. I bästa Lagerbäck-anda, där ett gott försvarsspel är nyckeln till ett fungerande anfallsspel, lyckades hon få asiatiskorna att våga tro på sig själva igen, och därmed var grunden lagd för en svensk-kinesisk framgång.
Nu stannade sagan med en oturlig kvartsfinalförlust mot Norge, där jänterne visade sig vara på tårna då målchans gavs.
Ett halvt år av uppbyggnad och förberedelser kändes ändå vinstgivande, då Kina till stor del visade att de hör hemma bland de fem-sex främsta nationerna i världen.
Får Marika styra över laget ytterligare ett par år kan goda resultat uppnås, kanske redan till nästa års stora begivenhet...
OS i Peking.

Liksom herrarna visar de tyska damerna enastående jämnhet i sitt agerande vad gäller stora mästerskap. När en målvakt, Nadine Angerer, inte ger bort en enda boll under turneringen, görs sig andra icke besvär. Sex matcher spelade, med den avundsvärda målskillnaden 21-0 måste vara något för Guiness rekordbok?
Inte ens Umeås och vår egen Marta kunde slå hål på den tyska nollan. I finalen gavs Brasilien en gyllene chans, då Marta stegade fram till straffpunkten...en halvtaskig strumprullare senare kunde Tysklands snygga målfacit krönas.

Annars var Marta den enskilt viktigaste individen för det här mästerskapet. Damfotbollen behöver all uppmärksamhet de kan få. Särskilt i de norra delarna av globen, suktar förbunden efter mer synlig tid i media vilket leder till mer uppmärksamhet.
Att då få se Marta i nummer av allra högsta världsklass, känns befriande för både åskådare och ungdomar, som sitter på plats eller hemma framför burken och bevittnar magin som bara Umeå-bon kan utföra...

Se och lär...