"Slakthus fem" är återuppstånden...efter 62 år inträffar bombraiderna numer på Nagaistadion i Osaka, och det är en svensk som står för bombardemanget. Aldrig förr har en svensk löpt 400 meter på det sätt som Johan Wissman gjorde i dagens semifinal. Han sprudlar av självförtroende och vem kan tro att ynglingen härstammar från Svedala.
Vita topplöpare på 100-400 meter går ej att plocka från vilket träd som helst. Vi får gå tillbaka till OS i Moskva 1980 för att hitta något liknande. Alan Wells (100 m) och Pietro Mennea (200 m) var dåtidens stora. En skotte och en italienare som sopade hem gulden i dåvarande Sovjetunionen.
Wissman bollar med det svenska rekordet som vore det världens smalaste sak. Ändå är det en av de mest krävande sträckor han gett sig in på. Mjölksyran fullkomligt skriker ut sin vrede under slutfasen, låren skälver och andningen är flämtvis. Psyket får sig en rejäl törn och de mentalt klena kan gå och lägga sig. Något som svensken inte ska göra än på ett tag, i alla fall inte förrän efter finalen.
Det är han synnerligen väl värd...
Det nya svenska rekordet uttalas idag...44,56 sekunder.
Fantomloppen har avlöst varandra, och för en medalj krävs något utomjordiskt av skåningen. Två brutala rekordslakter har han stått för, och kan han kapa några tiondelar till, så står han där...
Annars var det millimetrarnas dag, där tre medaljchanser gick om intet. Stefan Holm såg ruggig ut upp till 233 cm. Alla höjder bombsäkra i första försöket. Minst en medalj tycktes klar.
Sen gick det fort...tre rivningar och ingen förstod vad som hade hänt.
Linus Thörnblad hade en kolsvart dag. Från briljans i försöket till total flopp i finalen. Makabra 216 cm blev sluthöjden som jag tror han tar med feber, yrsel och kaskadkräkningar i vanliga fall. Men men...allt går inte som man vill ibland. 22-åringen kommer tillbaka, var så säkra. När Stefan Holm sitter på kontoret efter avslutad karriär kommer Linus hoppa för medalj i framtida olympiska spel.
Susanna Kallur har levt med ett stort tryck på sina axlar. Ända sen EM-guldet i Göteborg förra sommaren. Inte från sig själv men från hela svenska folket...
Tidigt siade hon om, att det var i finalen det snabbaste loppet hon någonsin gjort skulle presteras.
Tankeläsare är hon den gode Sanna men uppvaknandet blev av den grymma arten. Till prispallen fattades en ynka hundradel och upp till silver ytterligare en. Ingen vill missa ädla valörer på det viset, därav tårarna som aldrig ville ta slut...ett stycke svensk idrottshistoria.
Tack Sanna för din inställning.
Var goda ta efter, andra svenska idrottsutövare...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar