EM 2008...Lars-Rolands lycka. McLarens elände...

Först och främst...ett stort grattis till svenska landslaget i fotboll som i och med 2-1 vinsten mot Lettland kvalificerade sig för nästa års EM-slutspel.
Det var inte vackert, men i sådana här matcher delas det inte ut några stilpoäng. Det enda som räknas är slutprodukten, vilket ledde till ytterligare en stor turnering för Lars Lagerbäck. Tre med Tommy Söderberg och två med Roland Andersson.
Ett strålande facit, javisst...jag ser dock fram emot nya förmågor efter Österrike/Schweiz äventyret.
Både på ledarsidan och spelarsidan...

Under EM-kvalet har det gnytts ordentligt i media bland spelarna, hur svenska publiken på vissa sektioner buar år de sina...
Oj oj oj...i jämförelse med vad engelsmännen, och Steve McLaren i synnerhet fick utstå igår, ter sig svenskarnas yttringar som små viskningar.

Liksom Jesus i tidernas begynnelse, upplevde Steve McLaren sitt Via Dolorosa igår... "Smärtans väg" har präglat den rödlätte förbundskaptenens vardag, ända sen den dag han åtog sig världens mest otacksamma tränaryrke...han efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, som ansågs förbrukad efter tre raka kvartsfinalförluster 2002 (VM), 2004 (EM) samt 2006 (VM).
Inga misslyckanden accepteras i öriket. Vare sig av FA, supportrar men framförallt inte av den totalt onyanserade presskåren.

På Wembley, i London, i hjärtat av fotbollskonsten var det tänkt att England skulle bli klart för EM igår. En gratischans hade uppenbarat sig efter Rysslands överraskande förlust mot Israel i förra omgången, och med ens tycktes flytet vara tillbaka. Samma flyt som Svennis begåvades med när Beckham böjde in en frispark med matchens sista spark, i kvalet till VM 2002.
Då var det Grekland, nu var det Kroatien.
Ett Kroatien som redan löst biljetterna till alpländerna kommande år.
Ett Kroatien som enligt media var ett undermåligt motstånd, som inte skulle bereda engelsmännen några som helst problem.

Tändvätskan var därmed ordnad...
Det tog 14 minuter för Steve McLaren att inse vad han stod inför. Aldrig hade han kunnat tro på ett sådant händelseförlopp.
Pang Pang...så låg två bollar i det engelska nätet, och aldrig förr har väl en bild varit så talande:
en ensam förbundskapten i regnet, ståendes med ett paraply i näven, nervöst drickandes ur en vattenflaska och undrandes vad som just hade skett?
Det blåser frenetiskt snålt på toppen, men jag undrar om inte den gode Steve hellre hade befunnit sig på toppen av Mount Everest denna regniga onsdagskväll i London.

Med Beckham i spetsen kunde engelsmännen gå ikapp i andra halvlek, men slaget kändes ändå på något sätt förlorat. Britterna levde på konstgjord andning och i minut 77 sänkte Mladen Petric för evigt, Steve McLarens chanser att på nytt göra sig ett namn i engelska fotbollskretsar.

Hur det kan komma sig...?

Tja...hört talats om Glenn Hoddle och Kevin Keegan på sistone...?

Elfsborg eller svenskt landslag...ingen match för Espana.

Det var en återuppspelning, ett da capo om ni vill...en smärtsam påminnelse om hur bortkollrat ett svenskt lag kan bli, om inte alla bitar i den komplexa fotbollshjärnan samverkar för att sträva efter ett positivt resultat.
Tre månader har passerat sedan smäleken första gången visade sitt arroganta tryne. IF Elfsborg gästade spansk mark för ett slutligt kval till gruppspelet av Champions League...förväntningarna var som alltid skyhöga och MÅNGA trodde på ett positivt resultat inför returen på Borås arena, två veckor senare.
FC Valencia tog emot på Mestalla, och det svenska kunnandet visade sig inte riktigt räcka till mot toppeuropeiskt snitt av Valencias kaliber.

1-5 på två matcher...inget att säga om, så stor är skillnaden. Det visade även Fiorentina när de lekte bort boråsarna med 6-1 sist.

Igår var det dags igen. Ett svenskt lag skulle återigen ta ett spanskt lag i besittning. Svenska landslaget skulle försöka göra något som ingen klarat av på sisådär 20 år...klå spanska nationalelvan på deras hemmaplan. Ingen slump att arenan för dagen råkade vara Estadio Santiago Bernabeu...ett mäktigt rymdliknande monster med plats för dryga 80.000 flaggviftande fans.
Salig Santiago log nog så smått där i sin himmel, när det stod klart att hemmaplanstrenden efter ytterligare 90 minuter är stadigvarande...
Skulle någon promille av den entusiasmen infinna sig på nationalarenan Råsunda, hade Lagerbäcks lag redan nu pluggat fraser på tyska...

Att Spanien inte har mer trofeér att visa upp från stora turneringar, förefaller vara en olöslig gåta. När de som igår agerar som ett lag på alla platser och över hela banan, är det en njutning att skåda.
Ingen Raul, ingen Torres, ingen Joaquin...vad gör det?
Ingenting.
Det finns en ocean att ösa ur vad gäller unga, tekniska, hungriga medelhavskonstnärer...medan de i Spanien tidigt får chansen i högsta instans, väntas det i oändlighet när det kommer till svenska talanger.
Se bara på medelåldrarna på planen igår.
Sverige-dryga 28.
Spanien-dryga 24.
Det är skillnad det...

Till syvende och sist handlar det ändå om fotbollskunnande. Sverige liksom Elfsborg fick en fotbollslektion av en kunnigare rival. Hjärnorna hängde inte med och är inte psyket närvarande finns ingen möjlighet att rå på ett så pass skickligt motstånd.
Massmedialt har laget varit klart sedan länge, och ingen ska slå i mig att det inte påverkar våra landslagsmän.
De läser och ser hur medierna målar upp fantasibilder om vilka EM-motståndare vi inte vill, och vill ha i gruppspelet 2008.
Tränarparet i Redbergslid IK, Johan Eklund och Magnus Wieslander sa det bäst: vi tror att vi är bättre än vi egentligen är, efter serieledning och därefter missade poäng mot "sämre" lag...

Ett påstående som väl passar in på hybrisfebriga svenska fotbollsspelare. Nu är situationen överkomlig då poängen trillade in tidigt i gruppspelet, och efter stor hjälp av Nordirlands okunnighet mot lag som Island (0-3) samt Lettland (0-1).

En ynka poäng i sista kvalmatchen mot Lettland, på hemmaplan, ska väl inte bereda landslaget några som helst problem?
Visst minns vi tårarna i Prag 1985.
Robert Prytz krokodiltårar i direktsändning är en klassiker...
Och Portugal skulle ju inte rå på Västtyskland borta...

Förutsättningarna är snarlika.
Sverige har saken i egna händer. Vinst eller oavgjort betyder EM 2008...
Om inte?
Då ska väl inte Nordirland kunna rå på spanjorerna på Kanarieöarna samma dag...?
Men dumt att chansa...
Därför: kör över letterna på onsdag.

Låt inte Mario Verpakovskis bli en ny Fernando Gomes.

Brrrr...

SM 2007-Blåvitt...Europahopp-Elfsborg, Helsingborg.

Guldet skulle hem, och visst kom det hem. IFK Göteborg ståtar som svenska mästare 2007, och staden exploderade i ett blåvitt inferno som aldrig ville ta slut.
En allsvensk sluttabell ljuger aldrig...det kan vi vara förvissade om. Domarfadäser, stolp- och ribbskott och felaktiga laguttagningar kan inte överbrygga sanningen om att den klubb som skrapat ihop flest poäng efter 26 omgångar, verkligen är de rättmätiga segrarna.
26 14 7 5 45 23 22 49
Veckans lottorad?
Oh nej...
För en icke invigd ter sig siffrorna otydbara. Men för de som lever fotboll dygnet runt är det enklare. 26 spelade matcher, 14 vunna, 7 oavgjorda, 5 förluster, 45 gjorda mål varav 22 insläppta, vilket gör en slutpoäng av 49.
En intressant rad som ger upphov till spekulationer. Spekulationer som hållts vid liv så gott som under hela säsongen.
Är svensk fotboll på väg tillbaka från den undanskymda plats, som den härbärgerat på under ett drygt decennium?
Rent spontant, av raden här uppe att döma, så är svaret: Nej.

14 vunna av 26 är alldeles för dåligt. Det gör 12 matcher, 24 halvlekar där en viktoria uteblivit. Tvåan Kalmar FF segrade 15 gånger, men där uppgick förlusterna till åtta matcher. Trean Djurgården segrade 13 gånger medan fyran Elfsborg endast mäktade med 10!!?? segrar.

När allsvenskan inte håller särskild hög klass ter sig framgångarna i Europa anmärkningsvärda. Efter år av förödmjukelser där bottenskrap från några av kontinentens allra sämsta avskrädesnationer, bollade med allsvenska lag, kändes toppresultat från klubbfotbollen väldigt långt borta.
Döm av svenska befolkningens förvåning, då föreningar som AIK, Elfsborg och framförallt Helsingborg stod i kö för att göra livet surt för etablerade klubbar i Europa, anno 2007.
Elfsborg stöter numera på lag som Fiorentina, Villarreal och AEK Aten medan Helsingborg i sin grupp konfronteras med Bordeaux och Galatasaray.
Skåningarna har så här långt överträffat allas förväntningar. De ligger på delad andraplats i Grupp H efter en meriterad bortaseger mot ett erkänt svårslaget turkiskt gäng.
Tuffare då för Elfsborg som slaktades borta mot Fiorentina. Lag från Italien och Spanien passar boråsarna synnerligen illa, då väl alla minns vad Valencia utsatte Anders Svensson och company för i kvalet till Champions League?

Men varför måla hin håle själv på väggen, då en eventuell ny era är på frammarsch i ett framgångstörstande svenskt klubbfotbollsrike?
Alla förhoppningar är sedan länge uppfyllda. Allt från och med nu är bonus, återbäring efter år av nödtorft, grädde på moset och vad ni vill...
Visar det sig efter gruppspelet att någon elva från Sverige klarat sig till vidare avancemang, är det inget annat än en superskräll.
Så håll tummarna alla inskränkta fotbollsupporters runtom i svedala. Lossa greppet om agget, illviljan och avundsjukan över att andra lag kan störa storklubbarna igen.
Det var sannerligen inte igår det pratades i termer som Champions och UEFA vad gäller svenska fotbollsföreningar...

Passa på att njuta...
En gång är ingen gång...
Två gånger är en vana...

Nästa år kan det vara dags för IFK Göteborg igen?
Champions League och UEFA-historian kan vi...
Kanske är det dags för ett nytt kapitel?

Rättmätiga svenska mästare är dom i vilket fall.

Grattis IFK.