Svenska mästare 2007...IFK Göteborg??

Flytet har hållit i sig de senaste omgångarna...spelet har haltat betänkligt men likväl har tre poäng hamnat i vinstkolumnen. Vi får gå tillbaka till Hammarbymatchen för att finna någonting som sade: här spelar svenska mästarna i fotboll anno 2007.
Inte spela på topp men ändå vinna är en av många slitna klyschor i sportsverige. Den frasen ikläder sig IFK Göteborg på ett alldeles utmärkt sätt, och har så gjort de senaste veckorna.

Mot AIK bar även Fru Fortuna blåvit dress, då det tycktes omöjligt att avgöra om bollen var över mållinjen eller inte.
Det accentuerar reformen om målkameror vilket snarast måste till, för att minimera risken att en icke korrekt placerad rättskipare kan bestämma var guldet ska hamna.
Lördagen den 15 september gjorde Elfsborg två mål på laget, sedan dess har Bengt Andersson varit omutlig i målet. Tillsammans med sin backlinje skapar han trygghet åt övriga lagdelar. Med en fungerande defensiv kan all kraft läggas på ett konstruktivt anfallsspel, och med vissa undantag har spetsen framåt sett bättre ut än på många år.
När Marcus Berg försvann till Groningen mitt under säsongen kraxade olyckskorparna betänkligt. Offensiven stagnerade också något, men i takt med att Pontus Wernbloom hittade rätt i sin nyvunna forwardposition, rättades målskyttet till igen.

Blåvitt-shopen på Berzeliigatan i Göteborg är i dagarna välbesökt och hela stan klär i änglaskrud ingör avgörandet på söndag. I varje vrå och varje hylla säljs blåvita tröjor och accessoarer i all oändlighet, och det kommer knappast att avta i händelse av SM-guld.
Ullevi kommer att fyllas till bredden och det betyder dryga 40.000 åskådare??!!
LAPP PÅ LUCKAN...??!!
Det är många som vill sola sig i glansen av ett presumtivt SM-guld, då publiksnittet knappast tar sig över 10.000 denna säsong.
Medgångssupportrarna som vanligtvis ligger i ide så här dags på året, ser sin chans att påpeka att IFK Göteborg minsann är favoritlaget, och alltid har varit...
Var är dom när de verkligen behövs?
Det finns inget enklare att vara ödmjuk i framgång. När SM-tecknen staplas på varann som på 1990-talet...tuffare att synas när oegentligheter i form av skatteaffärer svärtar ner klubben, och misslyckade spelarövergångar gör laget sårbart, och en mittenplacering anses som en framgång.
Var är ni då??
Ni 30.000 som löst biljett för första gången i år...

Den mediala uppmärksamheten har varit enorm de senaste veckorna och kulminerat den senaste...
Avisorna tävlar om senaste nytt från Kamratgården, och hur mycket guldbonusarna ligger på för närvarande.
Allt är planerat in i minsta detalj, guldfesten är bokad och segerpytten ligger bara och väntar på att fräsas till i pannorna.

Ingenting ska få gå fel, kanske är det Blåvitts tur nu...efter elva lååånga år.

Det troliga är vinst...1-0 till IFK?

Men tänk om Djurgården gör fem på BP...?

Huva...alla änglafans.

Bye bye Mr Steve McLaren...?

Det måste vara ödets ironi...Den påtänkte förbundskaptenen för England efter Svennis sejour i landet, håller nu på att krossa nationens EM-drömmar. Guus Hiddinks Ryssland spelade troligtvis bort Englands stolta fotbollslandslag, när de vann med 2-1 på Luzjnikistadion i Moskva igår.
Efter tre raka kvalifikationer till stora turneringar, med Svennis vid rodret, blir Steve McLaren hela örikets spottkopp vid missat avancemang.
Det fastlogs å det bestämdaste att en inhemsk förmåga skulle efterträda Svennis.
Det fick vara nog med utlänningar...
England skulle ha en engelsk förbundskapten...BASTA.
Fram kröp den assisterande förbundskaptenen...Steve McLaren.
Å uppvaknandet verkar bli av den grymma arten

Livet är inte rättvist...men underbart skadeglatt.
Varför attackera och smäda någon så hejdlöst som etermedia gjorde under så gott som hela Svennis era i England.
Det kommer ALLTID surt tillbaka även om chansen till kvalifikation fortfarande lever...

Kroatien kommer naturligtvis mosa Makedonien på bortaplan och fixa avancemanget, medan England får lita till tre poäng mot Kroatien, samt att Ryssland tappar poäng mot någon av nationerna Israel och Andorra...båda på bortaplan men det är endast Israel som kan störa den ryska björnen.
Det kan betyda att England med världsspelare på varje position missar 2008 års största händelse...
Finns det då några nidord kvar i det engelska lexikonet, som kan sammanfatta det öde elvan är på väg emot, som inte redan har använts vid andra fotboll-misslyckanden i nationens historia?
Katastrof är ingen bra benämning i sportsammanhang, så det undviker jag.
Men en superskuffelse är användbart för hela organisationen som byter ledare vid minsta lilla motgång.
Kontinuitet och tålamod är glosor som har svårt att få fäste, särskilt hos det inskränkta mediadrevet som kallar sig seriösa journalister...skrattretande.

Med Wayne Rooney, Frank Lampard, Steven Gerrard, Rio Ferdinand, Joe Cole och många fler är det anmärkningsvärt att laget är på väg att missa resan till Schweiz/Österrike.
Mot Ryssland började de strålande med ett kompakt försvarsspel och hög press på motståndarna. Ryssarna kom ingenstans och ledningsmålet efter en halvtimme kändes förutbestämt, och Rooney visade världsklass med en volleypärla, efter att lille Owen vunnit en nickduell ?? mot trög försvarare.
Bara en missad Gerrard-bredsida i friläge gjorde att ledningen stannade vid ett mål. Naturligtvis var slumpen inblandad då matchen vände...en förseelse utanför straffområdet slutade i en elvametare och kvitteringen var ett faktum. De brittiska lagdelarna föll nu in i varandra och en olycka kommer sällan ensam. Bara fyra minuter senare torpederades engelska förhoppningar om poäng i sank, och Hiddink ser än en gång ut som en mirakelman...
Efter VM-semifinal med Holland (1998) och Sydkorea (2002) kanske det är Rysslands tur att finna lyckan med holländaren...?

För England gäller det att avskärma sig från all massmedial uppvaktning den närmaste tiden. Blodtörstiga, uppretade och sökandet efter syndabockar kommer fördriva tiden för skrivarkåren fram till avgörandet i november.

Och vad kommer att ske vid ett eventuellt kvalmisslyckande?

Svennis är ju upptagen med att leda Manchester City till en topposition i Premier League.

Fyra kvartsfinaler på raken ter sig därför försvinnande liten...

Ivo Karlovic mot tennistoppen...

Fyrtornet och släpvagnen har fått en ny innebörd...den lille och oansenlige Thomas Johansson mötte sin överman i dubbel bemärkelse, då jätten från Kroatien kollrade bort svensken i finalen av Stockholm Open.
Den blott 180 cm korte svensken har alla slag i arsenalen, men idag servades han av mattan när Ivo Karlovic dräpte iväg projektiler i klass med mindre missiler...
208 cm kroatisk tennisspelare hittade enkelt vinklar från den tredje våning han befinner sig på. Långt därnere skymtade en lintott som bombarderades med allehanda sluggerslag...endast en tillfällig nedgång i artilleriet under andra set, fick svensken att drömma om en jämn tillställning.
I tredje set var dock de tunga eldvapnen tillbaka och Johansson visslades åter av banan. Ändå ett fall framåt för Thomas som inte visat mycket de senaste månaderna, nu gäller det bara att visa upp det fina spelet under en längre tid...

För Ivo Karlovic ser framtiden än mer ljus ut. Som 28-åring har han tagit ett jättekliv på rankingen. Med sitt dödliga servande blir det ytterst intressant att se hur han står sig i konkurrensen vad gäller Grand Slam?
På snabba underlag som i Wimbledon, US Open och Australian Open blir han hyperfarlig för vem som helst...kanske till och med för en viss schweizare?

Men tennis innehåller så mycket mer än bara servar...alla verkar dock inte inse det utan måste förminska den glädjerusiga kroatens finalvinst idag.
Expertkommentatorn Janne Gunnarsson hade inte sin bästa dag som bisittare, då han fråntog Ivos kompetens som tennisspelare genom att ständigt beklaga sig över hans knallhårda servar.
"Inte bra för tennisen" var ett mantra han uppehöll sig vid då servarna ibland närmade sig 230 km-strecket...
Ähh...säger jag. Det är ju dödsfräckt och helhäftigt att se någon smälla på förstaserven. Det bara pangar till och motståndaren står handfallen...snacka om power.

Tongångarna var de samma då Tiger Woods knockade en hel golfvärld med sina extremt långa slag...en golfmaskin som skulle döda sporten inom snar framtid, hette det. Men tävlingar vinns inte från tee, utan runt greenerna. Tigers exeptionella närspel har tagit honom till den plats han nu härbärgerar på, inte hans driver...

Så klanka inte ner på dem med unika egenskaper. Det är dom som drar massorna till arenorna, och alltid bjuder på något extra...

Det är därför jag ALLTID stått bakom Zlatan och hans fotbollkonst, när andra jantesvenskar kräkts galla över honom...

Usch och tvi för dessa...

EM-fotboll 2008...nyckelord: Harmoni.

Det jag spekulerade i var alltså sant. Det har mörkats hit och dit under lång tid, och det har aldrig funnits något som grumlat den perfekta ytan...utåt sett alltså.
Fotbolls-VM i Tyskland 2006 var inte den klanderfria turnering som många ville ha det till. Kamratanda, alla för en och ett kollektiv solitt som stål kännetecknar de flesta svenska landslag. Men när månadslönerna i en grupp uppgår till miljoner och åter miljoner, kommer det alltid att finnas en risk att konflikter dyker upp.
Följetongen Ljungberg-Mellberg visade sig inte vara den lek som ledningen ville göra gällande. Alla kunde se att det inte stod rätt till när de rök ihop som busiga tonåringar under VM 2002.
Lagkamraterna gjorde sitt bästa för att skilja antagonisterna åt och lyckades ganska väl, men efter den händelsen råder ett isande agg mellan de två.

Sverige är ingen världsmakt i fotboll. Sverige är ett kompetent spelande landslag där gruppen är det allra viktigaste då framgångar står på spel. Alla EM- och VM-kval triumfer bygger just på att gruppen håller ihop och att alla står enade. Det är biljetten till framgång och det har fungerat hittills. Hela 2000-talet har handlat om lyckade kval och 2008 verkar inte bli något undantag.

Nu har det kommit fram att allt inte stod rätt till i Tyskland förra året. Lasse Lagerbäck tog äntligen bladet från munnen och konstaterade att harmonin inte var den bästa under turneringen.
Stora egon med Ljungberg och Mellberg i spetsen hade stora svårigheter att enas, och redan där grusades framgångsförhoppningarna.
För att elvan ska lyckas måste det råda total lugn i laget. Inre balans hos alla aktörer är regel och inga undantag får finnas.
I synnerhet inte i en VM-turnering där samtliga torde dra åt samma håll...bortförklaringar i efterhand är inte min melodi, men hellre ett landslag i harmoni än tvärtom. En seger i gruppen hade betytt Ecuador istället för värdlandet och det är en avsevärd skillnad.

På frågan om vilka som ska ta åt sig av kritiken? är svaret enkelt...naturligtvis är det förbundskaptenerna.
Lika självklart som upprättandet av spelsystem samt laguttagning, lika självklart är det att samklangen i truppen existerar och det är herrar Lars-Rolands ansvar...hundra gånger av hundra. Det misslyckades de med förra året och det har ett svenskt landslag inte råd med.
Sen må det vara fotboll, ishockey, handboll eller basket...

Till EM 2008 i Schweiz/Österrike kanske spadarna är nedgrävda för Ljungberg och Mellberg...då äntligen kanske nationen tar sig längre än åttondelsfinal.

För visst är de klara för alpländerna kommande år...det vittnar 2-0 ledningen om som laget innehar i halvtid mot Liechtenstein.
Sen återstår bara en viktoria mot Nordirland på onsdag...

Så enkelt det kan vara ibland.

IFK Göteborg mot SM-guld...?

Rödvit klädda för dagen Blåvitt tog ett steg närmare titeln som sveriges bästa lag, då ett i spillror slaget Malmö FF inte utgjorde något motstånd, för ett just nu ostoppbart göteborgskt lag.
Alla ingredienser som en SM-guld-gryta ska innehålla finns i år i klubben som inte har vunnit någonting på länge. Hybris-perioden varade i ett decennium, och det är först nu som IFK Göteborg har insett att pengar på banken inte betyder ett jota, när organisationen sysslar med tvivelaktig business och taskiga spelaraffärer.

Efter ett gyllene 1980-tal och ett än mer inkomstbringande 1990-tal, svävade klubben högt upp i det blå med en aura med odödlighet kring sig.
Alla som var något och önskade bli något ville förknippas med Blåvitt. Spelare från hela riket vallfärdade till västkusten, för permanent spel i IFK betydde även att en landslagsplats låg nära till hands.
Inget konstigt i det då klubben mellan 1982-1996 plockade hem HELA tio svenska mästerskap. Lägg till segrar i UEFA-cupen 1982 samt 1987 och stora framgångar i Champions League, så fanns det fog för att klubben var på allas läppar.

Värvningskarusellen snurrade allt fortare och pengar lades till slut på vad som helst, bara det fanns något som liknade fotbollsskor på spelaren. Resultaten uteblev och paniken att lyckas varje år, ledde till förstärkningar i form av skumma övergångar med oredovisade pengatransaktioner som följd.
Botten nåddes då oegentligheter uppdagades vid Selakovic-Ijeh-uppgörelsen. Miljoner hade bytt händer under mystiska omständigheter och Skatteverket låg på som blodiglar för att reda ut skumraskaffärerna.
Klubbdirektören Mats Persson tog time-out ( och kom aldrig tillbaka), ordföranden Bengt Halse avgick, likaså kassören Janne "Plånbok" Nilsson.

Knatte, Fnatte och Tjatte var nu borta, men långt ifrån alla problem som florerade runt klubben. Sponsorerna drog öronen åt sig och ville inte förknippas med "ohederliga" IFK Göteborg. En allt mer nedsolkad klubb hade all möda i världen att återupprätta någon form av redbarhet.
Ett led i den riktningen var att ge trotjänaren Håkan Mild en beslutsfattande position i klubben.
En som in- och exhalerar blåvit luft...
En med 459 matcher för klubben...
En som aldrig skulle skada den klubb som närt honom i 18 år...

Tanken var att återgå till grunderna...det som klubben förknippades med från allra första början. Det som Roger Gustafsson med anhang lyckades så väl med under första delen av 1990-talet. Slussa sakta in egna förmågor från juniorleden, våga vinna med ett långsiktigt arbete. Lika viktigt som fotbollsträningen är att individen utvecklas på ett personligt plan. Det ska vara attraktivt att sammankopplas med IFK Göteborg...
Tillsammans med tränarna Stefan Rehn och Jonas Olsson samt assisterande tränaren Teddy Olausson, är det förhoppningar som så sakteliga är på väg tillbaka.

Vi är inte färdiga med vårt arbete än på några år, var Håkan Milds egna ord inför matchen mot Malmö FF igår.
Men om det skulle betyda ett SM-guld redan i år, tror inte jag att han ligger sömnlös för det... skulle bara vara ett bevis för att föreningen är på rätt väg igen.

Men vad sker i Malmö FF?
Pengar är visst inte allt...
Det kan Hasse Borg få bekräftat av IFK Göteborg...

VM-fotboll...2006 samt 2007.

Säg fotbolls-VM för herrar och många går i taket av lycka. Världens främsta bollartister samlas under dryga månaden för att mäta sina krafter med varandra. Under förutsättning att kvalen har varit till belåtenhet för berörda nationer.
Nota bene, de nationer som alla vill se i de stora sammandrabbningarna.
Tänk ett VM utan Brasilien, Argentina, Holland, Tyskland och några till. Vi skulle bli narrade på konfekten liksom, en godispåse full med, full med...surisar.
Usch och tvi...

Ett drygt år har passerat sen Italien och Cannavaro fick lyfta pokalen i Tyskland. Jag erinrar mig en välspelad final...var det inte så?
Kommer faktiskt inte ihåg så bra...eftermälet och den stora snackisen efter finalen var inte resultatet, utan Zidanes tjurrusning mot en helt "oskyldig" Materazzi. Det går inte att urskulda Zizous uppträdande men som italienare borde den eldfängde Interspelaren veta bättre, än att smäda andras familjemedlemmar.
VM i Tyskland blev en braksuccé med attraktiv fotboll och många gjorda mål. Hemmanationen fick dock smaka på en hel del kritik innan mästerskapet, då de ansågs vara alldeles för dåliga att åta sig VM-uppdraget. Men från värdelösa, bortskämda och totalt uträknade reste de sig med Jurgen Klinsmann i spetsen och nådde ända fram till en bronspeng. Med rapp, rolig och uppoffrande spel var hedern återupprättad och Tyskland var tillbaka på världsscenen.

Hemmanationen i årets dam-VM hade ungefär snarlika förutsättningar som förra årets herrdito. Spelet hade stagnerat betänkligt sen silverframgången 1999, då Kina var ena part i finalen mot USA. Endast straffar kunde skilja lagen åt, där amerikanskorna var snäppet vassare.
De senaste åren har framgångarna uteblivit för en av de mest lovande nationerna på damsidan. Utsikterna för ett väl genomfört mästerskap i hemlandet bedömdes som svaga, och desperationen låg på lut.
Tills en svenska dök upp som en joker i leken, för att frälsa den mäktiga staten från att tappa ansiktet inför dryga miljarden kritiska anhängare.
Marika Domanski Lyfors från Göteborg handplockades för uppgiften och blev mångmiljonär på köpet. Den forne förbundskaptenen för svenska damerna, tog i sin tur hjälp av Pia Sundhage för att om möjligt hinna få klart en slagkraftig elva till premiären.

Som så många andra första-gångs-förbundskaptener för en ny nation, sattes all kraft in på att täta ett transparent försvar. I bästa Lagerbäck-anda, där ett gott försvarsspel är nyckeln till ett fungerande anfallsspel, lyckades hon få asiatiskorna att våga tro på sig själva igen, och därmed var grunden lagd för en svensk-kinesisk framgång.
Nu stannade sagan med en oturlig kvartsfinalförlust mot Norge, där jänterne visade sig vara på tårna då målchans gavs.
Ett halvt år av uppbyggnad och förberedelser kändes ändå vinstgivande, då Kina till stor del visade att de hör hemma bland de fem-sex främsta nationerna i världen.
Får Marika styra över laget ytterligare ett par år kan goda resultat uppnås, kanske redan till nästa års stora begivenhet...
OS i Peking.

Liksom herrarna visar de tyska damerna enastående jämnhet i sitt agerande vad gäller stora mästerskap. När en målvakt, Nadine Angerer, inte ger bort en enda boll under turneringen, görs sig andra icke besvär. Sex matcher spelade, med den avundsvärda målskillnaden 21-0 måste vara något för Guiness rekordbok?
Inte ens Umeås och vår egen Marta kunde slå hål på den tyska nollan. I finalen gavs Brasilien en gyllene chans, då Marta stegade fram till straffpunkten...en halvtaskig strumprullare senare kunde Tysklands snygga målfacit krönas.

Annars var Marta den enskilt viktigaste individen för det här mästerskapet. Damfotbollen behöver all uppmärksamhet de kan få. Särskilt i de norra delarna av globen, suktar förbunden efter mer synlig tid i media vilket leder till mer uppmärksamhet.
Att då få se Marta i nummer av allra högsta världsklass, känns befriande för både åskådare och ungdomar, som sitter på plats eller hemma framför burken och bevittnar magin som bara Umeå-bon kan utföra...

Se och lär...