Lasse Lasse liten...blir han någonsin stor?

Lars Lagerbäck har varit med sen år 2000. Kan ibland kännas som 2000 år men så illa är det lyckligtvis inte. Svenska landslaget i fotboll har dragits med honom i sju lååånga år. Egentligen är det nio år då han var assisterande förbundskapten två år innan dess. Tillsammans med Tommy Söderberg blev de Lars-Tommy med hela svenska folket. Ett till synes kompetent par med olika uppgifter i "gruppen" som det så populärt kallas i Sverige. Gruppen, gruppen, gruppen...vi löser allt inom gruppen heter det från spelare och ledare. Ganska konstigt då allt står i pressen dagen efter.

I alla fall...Tommy Söderberg var myspappan som alla kunde komma till. En stor brumbjörn med väldiga labbar och en trygg famn att gråta ut i. Han hade tid för alla och var/är en mästare på att ta människor och i det här fallet fotbollspelare. GRUPPEN formades kring honom och han satte en tydlig prägel på landslaget. Okej, EM 2000 i Belgien/Nederländerna var en usel inledning på samarbetet, med endast 1 ynklig poäng efter gruppspelet, men det får tillskrivas ett olycksfall i arbetet. Med stukat självförtroende inleddes VM-kvalet senare på hösten samma år, och efter en knackig inledning med uddamålsvinster och några oavgjorda matcher smordes maskineriet upp ordentligt. På tio matcher vann man åtta och två slutade med delad pott. Obesegrade och med triggat självförtroende gjordes debut i VM för Lars-Tommy 2002. Självförtroendet skulle behövas då "dödens grupp" blev ett begrepp världen över, där Argentina, England och Nigeria utgjorde motståndet. Sverige och England vidare där och endast en stolpträff av Anders Svensson i förlängningen mot Senegal hindrade Sverige från vidare avancemang i turneringen. Slutspelet då lovade mycket mer och laget utstrålade stort lugn och harmoni, trots Ljungberg-Mellberg incidenten. VM 2002 och EM i Portugal 2004, där Holland i kvartsfinal med mycket möda straffade ut Sverige, krönte Söderbergs era i det svenska landslaget.

Mannen med den vaggande gången och "in i kaklet"-myntaren hade gjort sitt. Han tog med sig skämten, skrattet och det levande landslaget. Kvar lämnade han "muntergöken", teoretikern och whiteboard-fantasten Lagerbäck. Till sin hjälp tog han nu "muntergök" nummer två, Roland Andersson, och Lars-Roland var lika säkert som amen i kyrkan. Uppdraget var lika enkelt som klart, ta oss till VM i Tyskland 2006. I en grupp med Kroatien, Bulgarien,Island, Ungern och Malta kunde svenskarna med vissa bekymmer kvalificera sig för ytterligare ett VM.
EM 2000, VM 2002, EM 2004 och VM 2006. En imponerande svit av mästerskap som Sverige deltagit i och naturligtvis är det Lars Lagerbäcks förtjänst, det går inte att blunda för. Men tillsammans med Tommy Söderberg spelade Sverige en attraktivare fotboll, spelarna kände mer trygghet och vågade verkligen spela ut på ett annat sätt. Briljans och teknik fick plats i laget, nu är direktiven så skarpa att det är svårt att spela för att vinna. När sidleds-Danne tar plats i match efter match blir kreativiteten lidande. Super-Linderoth och en mer defensiv Källström räcker för att skapa rum för mer offensivare mittfältskrafter, som Freddie och Anders Svensson. Från 2004 när Söderberg gick, har spelet stagnerat avsevärt med vissa undantag. 2-0 mot Spanien hemma i nuvarande EM-kval var bländande svensk uppvisning. Men lidnersk knäpp tycker jag sammanfattar den matchen. Prestationen var nästan utomjordisk, av ett svenskt landslag som kom upp på samma nivå som ett visst VM-lag 1994. Nordirland borta däremot var lika bedrövlig som Spanienmatchen genial.
I Tyskland kom laget inte alls till sin rätt, det är lätt att glömma när publikfrieriet såg ut som det gjorde. Medgångssupporters hade vallfärdat till surkålens förlovade land och inramningen var magnifik. Men efter 0-0 mot Trinidad/Tobago !!! Knappa 1-0 på Paraguay och 2-2 mot England stod det klart att Tyskland stod för motståndet i åttondelen. Zlatan, Henke och Freddie stod inte alls att känna igen och vem ska få ut det sista av våra megastjärnor? Jo...Lars-Roland. Hallå...det är VM. Världens absolut största idrottshändelse. Vart fjärde år återkommer den och då ska ta mig tusan laget vara topptrimmat. Inga bortförklaringar accepteras. Där var Söderberg guld värd, med blotta uppsynen fick han ett glatt landslag att fungera. Alla klagar på England och deras tro på sig själva, alltid VM-segrare innan turneringen sägs det, men oturen har verkligen grinat dem illa i nyllet några gånger. De tar sig i alla fall dit där chansen ges. Straffar är lotto, och endast idioträddningar har hållit engelsmännen borta från stora framgångar. Vem minns inte otröstlige "Gazzas" tårar efter straffdramat mot Västtyskland 1990. Oj oj oj...snacka om idrottshistoria.
All blev turneringen 2006 efter horribla misstag första kvarten. Räckte det inte att värdnationen stod för motståndet i åttondelen? De klarade sig med all säkerhet utan svenska givmilda försvarstabbar. HYBRIS var ordet. Och England?? Ja, kvartsfinal igen och straffdramatik igen. Men chansen hade de i alla fall.
Så Lars-Roland...hur ska det bli?
Ytterligare ett lyckat mästerskapskval? Och en medioker turnering?
Ynnesten att få delta i stora sammanhang är morot nog, men den här gången kan det bli riktigt, riktigt tufft. Nyckelmatchen är mot Danmark i morgon. Minst en poäng måste bärgas men tyvärr tror jag på förlust med 2-1. Pessimisten i mig tror på Spanien och Danmark i EM men jag lämnar en öppning.
Den öppningen består i att glädjen måste tillbaka. Allt gnäll i media måste väck. Spelare som gråter ut i sportbladen Sverige runt känns smått patetiska, att de bara kan med. Tack för den uppriktigheten Alexander Östlund. En före detta, tyvärr, KARL i landslaget.
Kan Lars-Roland styra in på den kursen kanske det kan gå, men först då.
Tillåt mig tvivla.
En uppdaterad tabell syns nertill.
En riktig rövartabell och allt på grund av ett gäng stolta Nordirländare med hjärtat på rätt plats.
Något att ta efter kanske ??

Nordirland 6 4 1 1 10-7 13

Sverige 5 4 0 1 9-4 12

Spanien 5 3 0 2 9-6 9

Danmark 4 2 1 1 7-2 7

Lettland 4 1 0 3 4-3 3

Liechtens 5 1 0 4 3-15 3

Island 5 1 0 4 4-9 3

Disco&Rock´n roll-Råttor&Kaminer och den ständiga domarfrågan.

Krutröken har skingrats, dimman har lättat och våra två största städer står kvar efter två heta fotbollderbyn som gick av stapeln igår. Göteborg och Stockholm har återhämtat sig, polisenheterna är tillbaka i normal styrka och vanligt folk behöver inte sick-sacka sig genom horder av krossat glas. En ovanlig dag alltså men kanske ett litet steg i rätt riktning.

I Göteborg möttes Disco och Rock´n roll eller IFK Göteborg vs Gais om ni vill. Stockholm stod för Kaminer mot Råttor eller Djurgården vs AIK. Över 60.000 människor letade sig ut till de båda arenorna för att se medioker svensk fotboll. Men det mediokra ska glömmas sådana här kvällar då folkfesten var total. Barn, ungdomar och vuxna som får sina tröjfärger med modersmjölken trängdes och gladdes över att det äntligen var stormatch på gång. Derbytörstande göteborgare gick man ur huse för att få uppleva det första av endast två Allsvenska derbyn på västkusten i år. Tiden är förbi då hela fem göteborgslag huserade i den högsta serien.

Det "nya" Blåvitt är den populära benämningen på laget i år. Mr långboll är ersatt av Mr hålla-bollen-inom-laget. Ut med utländskt och in med inhemskt, väck med Arne och in med Stefan. Erlandsen mot Rehn tillsammans med den mer anonyme Jonas Olsson. Dubierna var många inför året men en andra plats i serien så här långt säger väl i alla fall någonting. Nu har elvan inte mött särskilt tufft motstånd och när de väl gjorde det blev det 1-3 i baken mot ett regerande mästarlag på uppgång.

Så 1-0 på Gais ska det inte dras för stora växlar på, därtill känns Makrillarna alltför uddlöst. Ett stabilt spelande Grönsvart med ett mittlås av bra Allsvensk klass och ett klart dugligt mittfält räcker inte till då de skarpa målskyttarna saknas. En allena toppforward räcker nog inte om högsta serien ska förbli realitet även nästa säsong. Tappet av James Keene och Kari Stephenson känns nog bra mycket tuffare än vad Gaisledningen vill erkänna. Den nedre halvan gäller nu och det är lag i samma prekära situation det måste koncentreras på hädanefter.

Varken disco eller rock´n roll bjöds den månghövdade publiken på. Istället var det kamp, kamp och åter kamp som det så ofta blir i matcher av derbykaraktär. Typiskt också att laget som behöver lite flyt och framgång åker på ett struntmål med knappa kvarten kvar.

Flyt och framgång suktar även Rikard Norling efter med sitt gnagargäng. Lika enkelt som allting var förra året, lika komplicerat ter sig läget för de gulsvarta denna säsong. AIK var en missad hands från att ta SM-tecknet från Borås stolthet föregående säsong, som nykomling!!! Laget tippades vara ett av lagen som kunde roffa åt sig bucklan i år, men traditionens makt är stor. Uttrycket: det andra svåra Iåret verkar grina stockholmarna rätt i nyllet. I alla fall så här långt.

Djurgården tog däremot chansen att haka på topplagen med en till synes säker viktoria. 3-1 går inte att förklara bort och en till denna match uppflyttad från mittfält till anfall, Daniel Sjölund, firade tidig julafton med två mål på två minuter.

Till sist det som så gott som alltid dryftas direkt efter match:

DOMARINSATSEN.

I Göteborg fick Stefan Johannesson utstå mycket ris efter sin derbyinsats. Straffen var horribel enligt alla. I Helsingborg gick Örebro miste om en straff vid 1-0 ledning, och den var visst solklar. 2-0 där och Stuart Baxter skulle snart få spana in platsannonserna i Kvällsposten.

Så länge domarna inte är heltidsanatällda av förbundet kommer det fortsättningsvis att se ut så här. Den oanständiga förföljelsen av domarkåren känns helt horribel. När tränarna spyr galla över de svartklädda match efter match, är det kanske inte så underligt att det ser ut som det gör vid nästan varje Allsvensk match. Nej, tränare...stå upp som föredömen så kanske det kan påverka några som har andra tankar inför en match, än att se på fotboll.

Pengar, pengar, pengar måste fram för att de professionella (nåja) spelarna får de rättskipare de förtjänar. En rejäl månadsslant i börsen där yrkeskåren enbart kan koncentrera sig på sin profession är en väg att gå. En annan är fler domare på planen, kanske en på varje planhalva, plus fyra linjemän? Kameror som bara snappar upp om bollen var över mållinjen eller inte. Ishockeyn införde det för många år sedan, nu är det upp till fotbollen att göra detsamma.

Until next time...

Rättelse/reflektion/fotbollderbyn.

Jag startade min blogg igår och naturligtvis kommer jag inte undan barnsjukdomarna. I min iver över att ha bloggat för första gången i mitt liv så blev det fel på en månad i texten. Finalen i Champions League spelades den 23 MAJ, och ingenting annat. Hoppade fram några månader i tiden där, men jag försäkrar att min korrekturläsare har fått bastning...

Den största händelsen i travsporten världen över, alla kategorier, avverkades alltså igår och Elitloppet kändes hetare, kryddigare och mer ovisst än på mycket länge. Tidningarna skrev spaltmeter på spaltmeter och det tack vare en enda person och hans superhäst, Going Kronos. Många sporthändelser känns förutsägbara, trista, loja och saknar den där nerven som är så viktig i en tävlingssituation. Känslan att det bara kan sluta på ett sätt är inget vidare för spänningen. Ungefär som när Krutov, Larionov, Makarov framför Fetisov och Kasatanov förlöjligade en hel ishockeyvärld för drygt tjugo år sedan. Den lilla spänning som dock existerade var om motståndarna skulle få åka hem med kanske ett gjort mål.

Men med årets Elitlopp var det annorlunda och det kan vi tacka travets svar på Zlatan, Lutfi Kolgjini för. Det är så befriande att lyssna på karln, det som inte är bra vädras direkt framför en häpen reporter som knappt vet in eller ut. Banan är kass-ingen start för Going, det kan du vara lugn över, var en återkommande kommentar från skåningens sida. Det ligger nära till hands att säga att det bara var larverier för att spä på mystiken kring stall Kolgjini, men hade inte banan hållit bättre klass än vad den bevisligen gjorde på lördagen, så är i alla fall jag övertygad om att svenska folket gått miste om det de särskilt kom för att se, nämligen en fyraåring vid namn Going Kronos. Inte sen Mack Lobells start i Elitloppet 1988 har en fyraåring äntrat banan sista söndagen i maj.
Så tack Ludde, för din framfusighet och för att vi fick se din undersköna travare.

Milan-Inter Rangers-Celtic

Roma-Lazio Barcelona-Real Madrid
Sevilla-Real Betis
IFK Göteborg-Gais

Kaka, Adriano, Ronaldinho, Van Nistelrooy, Migen Memelli, Frederic Kanoute, Stefan Selakovic.

Men vänta lite nu...whats wrong with this picture???

Det ÄR inget fel på bilden, alla dessa lag och spelare har matchat eller ska matcha mot varandra den här säsongen. Glödheta derbyn som går utanpå allting annat. Den ibland, inte ofta, tradiga serielunken får en temphöjare och lite extra krydda då laget från samma stad står på andra sidan planen.
Barcelona-Real Madrid är för mig det hetaste derbyt, inte samma stad, men vilka bakomliggande faktorer det finns där...uj uj uj. Katalanerna mot det rika Francolaget, kan det bli mer infekterat? Tror inte det.
Och så lilla Sverige...vad kan vi komma med?
Tja...AIK-Djurgården eller Hammarby mot någon av de förstnämnda.
Annars har vi på västkusten det riktiga Göteborgsderbyt som det kallas (sorry ÖIS) mellan Blåvitt-Gais.
Kanske inte kittlar lika mycket som matcherna ute i Europa men det är det närmaste hat-kärlek vi kan komma på the West Coast. Efter tråkiga skatteaffärer på Kamratgården läggs det på några extra vedträn i brasan på de redan upphettade känslorna lagen emellan, och dess supporters.
Det fanns en tid då IFK var Sveriges kel-lag nummer ett. Blåvitt var Sveriges lag ( förutom i Gårda). Svensk fotboll stavades länge IFK Göteborg. Med framgångarna i UEFA-cupen 1982 och 1987 kunde laget bygga vidare och få ett oerhört renommé i fotboll-europa. Champions League framgångarna på 1990-talet var kronan på verket och lag som Manchester U, Barcelona, Milan med mera fick åka tomhänta från Göteborg.
Betänk att detta bara är femton år sedan.
Låter helt obegripligt, eller hur?
Sätt upp en likadan match idag och vi förstår att det är skrattretande, nivåerna är så långt ifrån varandra att tanken blir löjlig. En utopi.
Allsvenskan håller just nu plats nummer 28 i europa!!!???
Finns det så många länder i europa tänker jag då?
Pränta in det i skallen, och med ens är det inte lika underligt att seriesegrarna i Sverige inte kommer förbi kval mot blåbärsnationer till Champions League. Vi är så långt efter i klubbfotbollen att Allsvenskan håller till i sin egen lilla sandlåda, beskådandes av de stora rika och mäktiga klubbarna runt omkring oss. Vi får inte vara med och leka med de stora grabbarna inom överskådlig tid är jag rädd.
Det Allsvenska tåget tuffar oförtrutet vidare och till kvällens derby får nog de blåvita stå som favoriter, mot ett Gais som åkte på en rejäl känga mot Kalmar FF sist (0-3). Samma Kalmar som helt oförklarligt idiottorskade mot ett som det redan kändes avsågat Trelleborg, hemma på Fredrikskans med 0-1. Det finns ingen struktur på serien ännu, alla lag slår alla och det är ytterligare ett bevis på min tes att den inhemska fotbollen håller usel klass.
I ett derby gäller dock andra spelregler än skönspel och finess. Det har många likvärdiga derbyn vittnat om. Enormt hårt arbete och viljan att aldrig vika ner sig väger tungt när poängen ska fördelas efter slutsignalen på Nya Ullevi ikväll.
Matchen är i sig viktig, inget snack om den saken. Men det absolut viktigaste är givetvis att hederligt folk med familjer kan känna sig trygga före, under och efter matchen. Huliganvåldet har eskalerat i en oroväckande takt, så låt oss hoppas att både grönsvarta och blåvita supporters kommer för att mana fram de sina under någorlunda lugna former.
Så håll till godo göteborgare, bättre än så här blir det inte.
IFK mot Gais, blåvit mot grönsvart, Rehn mot Nilsson i den åttonde allsvenska omgången.
And be careful out there.

Inom loppet av fyra dagar har två stora finaler avgjorts. En i Aten och en i Stockholm. Tvåbenta proffs och fyrbenta dito. Fotbollsspelare och travhästar. Champions league och Elitloppet. Försök har följts av final och vid båda tillfällena har det bästa laget/djuret vunnit. Men inte på det sätt som de flesta hade tippat. Milan kom till Aten den 23 augusti som storfavoriter, efter att ha lattjat med lag som Bayern Munchen och Manchester United på deras väg fram till den sista matchen i turneringen. Den stora muthärvan som nystades upp i Italien innan säsongen, gjorde att de rödsvarta fick starta på minuspoäng, fick laget att tänka om väsentligt inför året. För ett lag av Milans kaliber med sådan tyngd och tradition i föreningen duger inte halvdana säsonger. Berlusconi må älska sitt kära AC Milan och det tror jag jag att han verkligen gör, men för varje miljard som pumpas in i klubben krävs också en viss avkastning. Den avkastningen består naturligtvis av triumfer av olika slag. Italienska cupen betyder noll, Scudetton är såklart betydande men Champions League är den tyngsta titeln. FC Internazionale vann italienska ligan i år med hundra poäng eller något liknande men vad säger den viktorian egentligen? Ingenting skulle jag påstå. Struntlag som Ascoli, Chievo, Cagliari med mera mosades och ligan var avgjord redan innan den började. Scudetton avgjordes i år i STYRELSERUMMET. När väl motståndet blev någorlunda intressant med ett inte alltför skräckinjagande Roma, vek de ner sig som ett gäng uppskrämda tonårspojkar. 6-2!!!??? Nej...mer behövs för att övertyga mig, och övertygande var det inte när Valencia fick 2-2 på San Siro i sextondelen i CL och bara kunde spela av en oerhört trist 0-0 match hemma på Mestalla, för vidare avancemang i turneringen. Förra året vann de ligatiteln tack vare Juventus mygel och fiffel. Det ledde till en generande nedflyttning för Zlatans förra gäng. I år, utan Turin-laget, och med storlag som startade med många minuspoäng i kolumnen kunde de vinna en totalt intetsägande säsong. Två mycket bisarra triumfer, och ett riktigt erkännande kommer säkerligen dröja då alla lag startar på samma antal pinnar nästa år. Osvuret är bäst för det är ändå Italien vi pratar om.
Tillbaka till Milan och upplägget för säsongen som bara koncentrerades på en SAK. Glöm ligan och satsa på det som vi kan påverka tycktes laget ha som mantra i år. Champions League var moroten för året. Spelare, tränare och ledare kunde lägga all kraft på den förnämsta av turneringar. Ligamatcherna blev de perfekta uppvärmningarna för de stora fighterna i CL. Det går inte annat än att imponeras av lagets CL-säsong. Därför blev finalen lite av ett antiklimax. Visst vann de och det är det primära, men det blev långt ifrån så enkelt som alla förståsigpåare siade om innan kampen. Men stora lag vinner när de inte presterar på topp och två små ting avgjorde finalen. Kaka fixade frispark...1-0. Kaka hittar Inzaghi i djupled...2-0. Så genialt, så simpelt och så avgörs en final i världens största fotbollturnering. Laget planerade, analyserade och genomförde detta år exakt efter ritningarna och det gör att laget nummer 1 i Milano heter AC Milan och inte FC Internazionale. Några ord om Liverpool också. Efter den osannolika bataljen i Istanbul 2005, hann tiden i kapp de röda och utgången kunde egentligen inte bli någon annan. Två finaler, varav en vinst på tre år får anses häpnadsväckande för ett lag som inte visar någonting i den inhemska fotbollen. En hederlig tung målskytt med 20-25 mål på kontot varje år behövs för att höja djävlarna ett ligasnäpp nästa år. Varför inte en viss Samuel...? Eller vad tycker Barcafans om det?
Likt en svävande Kaka på fotbollsplanen skulle årets stora travhappening i Sverige domineras av Going Kronos. Så var det tänkt i alla fall. Men så blev inte fallet. Elitloppet avgjordes som vanligt sista söndagen i maj, i rikets största stad, och förväntningarna var naturligtvis enorma på Lutfi Kolgjini och hans fantomhäst, Going Kronos. Efter det att Ludde deklarerat start för fartvidundret från Skåne, festade medierna i kapp om vem som kunde komma på något som inte redan hade skrivits. Ludde förde dagbok i Aftonbladet en vecka innan start, för att svenska folket skulle få veta hur det stod till med Going. Till och med en webbkamera hade installerats i boxen för de mest inbitna...titta han sover, gud vad spännande. Nu vet ni hur Jim Carey kände sig i filmen Truman Show.
Frågan var om den blott fyraårige sonen till Viking Kronos skulle palla med två stenhårda lopp inom loppet av två timmar. Och skulle banan ställa till med bekymmer? Underlaget passade inte alls den kontroversielle travtränaren. Ludde kritiserade allt och alla och hotade till slut med att inte alls komma till start med sin stjärnhäst. Solvallas alla möjliga och omöjliga ansvariga kröp självklart för det största dragplåstret sen Varenne och Gidde Palemas dagar. Banunderlaget fixades, Ludde blev måttligt nöjd men lovade i alla fall att starta. Om inte annat så för fansens skull. Han kom, han sågs, han segrade...inte. Eriksgatan byttes ut mot en undanskymd plats i periferin. Ingen besvikelse från Kolgjinis sida och varför skulle han visa något dylikt. Många Elitlopp hägrar för den bildsköne hingsten, och går inte svåra skador i arv, så får publiken i Stockholm säkerligen många tillfällen att heja fram sin nya kelgris. Den som nu drog det längsta strået var en fenomenal speedstark fransman. L´amiral Mauzun med J M Bazire kunde profitera på ursinnigt tempo i både försök och final, och vinna med lucka på upploppet. Stark prestation av en häst som inte ens är bäst i Frankrike. I alla fall inte om man får tro Anders Lindqvist, och det gör vi mer än gärna.
För att göra en lång historia lite kortare så har vi AC Milan som mästare i Champions League, bästa laget i en lång turnering men inte helt hundra på att de var vassast i finalen. Bästa hästen vann Sveriges Internationella Elitlopp men INGEN hade koll på den fransmannen. Snacka om revansch för debaclet i Olympiatravet där Kesaco Phedo galopperade bort sig på upploppet. Forza Italia och Vive La France.