Svenska friidrottsundret i Osaka 2007...

I stekheta, försmäktande och luftfuktiga Osaka i Japan, försöker världens bästa friidrottare sig på att överträffa sig själva. Kontrasterna till Helsingfors-VM för två år sen känns som natt och dag. Vår huvudstadsgranne hade oturen att råka på århundradets oväder, som i stort sett varade hela mästerskapsveckan. Förutsättningarna nu är de rakt motsatta, med extrem hetta och löjligt hög luftfuktighet.
Snabbloppen fixas naturligtvis galant medan det är större problem för långlopparna. Till och med Kenesisa Bekele, från Etiopien, såg ut att bli en munsbit för hettan som höll på att sluka honom, med hull och hår, grillad och klar.
Men VM:s största favorit är inte världens bästa 10.000-meters löpare för intet. Efter en enorm kraft- och viljeansträngning de två sista varven, lyckades han till slut fånga in sin undflyende landsman.

Stora mästerskap i friidrott betyder numera svenska framgångar. Landslaget har genomgått en metamorfos utan dess like. Den gamla utslitna klyschan "framgång föder framgång" måste än en gång dammas av, för på något annat sätt kan inte det svenska friidrottsundret förklaras.
Betänk att det bara är tolv år sen vi fick glädjefnatt över Sara Wedlunds finalplats på 5000 meter i Göteborgs-VM.
Nu kryllar det av världsstjärnor i många discipliner, och mindre än tre till fem medaljer i de stora sammanhangen, anses nuförtiden vara ett bakslag. Det är lätt att förblindas över framgångarna, men friidrottssverige verkar strunta helt i att det inte ska vara möjligt för ett så litet land i sammanhanget, att spruta ur sig så många talanger.

Den senaste i raden imponerande stjärnskott måste ändå Johan Wissman vara. Att ge sig in på territoriumet 200 meter är bara det en bragd, då det vimlar av världssprinters i just den grenen. Oförtrutet kämpade han dock vidare och fick lön för mödan då silvret bärgades i Göteborgs-EM förra året.
Bra så...men det är den senaste förvandlingen som imponerar så mycket.
200 meter blev 400 meter.
Och vips snackar vi om medaljchans i ett VM...!!??
Utvecklingen är enorm och i försöket joggade han in på 44,94, tillika svenskt- och nordiskt rekord. Kanske är det vettigt att tona ner kraven en smula, men det verkar ändå vara Johan själv som fordrar mest av sig själv. Endast himlen verkar vara gränsen för lintotten från Helsingborg.

Carolina Kluft tog programenligt hem sin guldmedalj. Den här gången fick vi äntligen ta del av lite spänning då sjukamper har för vana att bli torftiga historier. Carro mot världen, brukar se ut som ett tuffare träningspass, än stora mästerskap, så överlägsen är hon. Nu var det en för dopning avstängd, återkommande Ludmila Blonska, som stod för det tyngsta motståndet, då hon i alla fall till en början pressade svenskan att slå personrekord.
Susanna Kallur är den andra tjejen som det förväntas mycket av. En prispall hägrar men att hon ska slå en formtoppad Michelle Perry anser jag vara utsiktslöst, då amerikanskan ståtar med ett ruggigt personbästa. Silver eller brons blir det och säkert är Falutjejen mycket nöjd med det.

Nu väntar vi på en svensk dubbel i höjdhopp i morgon. Stefan Holm har som vanligt toppat formen perfekt och blir svåråtkomlig. Linus Törnblad kan skrälla ordentligt då sökandet är över...
Den som söker finner och Linus fann det i elfte timmen...formen alltså.
Såg mäktig ut i kvalet och 229 cm tangerade årets bästa hopp med lätthet.

Mustafa Mohamed är annars dagens svensk, som mot uppretade kenyaner fick det besvärligt då trion samlöpte på bästa sätt. Ett avtryck har han ändå lämnat och i Peking nästa år kan en medalj vara ett faktum...

Go Sweden...