Först och främst...ett stort grattis till svenska landslaget i fotboll som i och med 2-1 vinsten mot Lettland kvalificerade sig för nästa års EM-slutspel.
Det var inte vackert, men i sådana här matcher delas det inte ut några stilpoäng. Det enda som räknas är slutprodukten, vilket ledde till ytterligare en stor turnering för Lars Lagerbäck. Tre med Tommy Söderberg och två med Roland Andersson.
Ett strålande facit, javisst...jag ser dock fram emot nya förmågor efter Österrike/Schweiz äventyret.
Både på ledarsidan och spelarsidan...
Under EM-kvalet har det gnytts ordentligt i media bland spelarna, hur svenska publiken på vissa sektioner buar år de sina...
Oj oj oj...i jämförelse med vad engelsmännen, och Steve McLaren i synnerhet fick utstå igår, ter sig svenskarnas yttringar som små viskningar.
Liksom Jesus i tidernas begynnelse, upplevde Steve McLaren sitt Via Dolorosa igår... "Smärtans väg" har präglat den rödlätte förbundskaptenens vardag, ända sen den dag han åtog sig världens mest otacksamma tränaryrke...han efterträdde vår egen Sven-Göran Eriksson, som ansågs förbrukad efter tre raka kvartsfinalförluster 2002 (VM), 2004 (EM) samt 2006 (VM).
Inga misslyckanden accepteras i öriket. Vare sig av FA, supportrar men framförallt inte av den totalt onyanserade presskåren.
På Wembley, i London, i hjärtat av fotbollskonsten var det tänkt att England skulle bli klart för EM igår. En gratischans hade uppenbarat sig efter Rysslands överraskande förlust mot Israel i förra omgången, och med ens tycktes flytet vara tillbaka. Samma flyt som Svennis begåvades med när Beckham böjde in en frispark med matchens sista spark, i kvalet till VM 2002.
Då var det Grekland, nu var det Kroatien.
Ett Kroatien som redan löst biljetterna till alpländerna kommande år.
Ett Kroatien som enligt media var ett undermåligt motstånd, som inte skulle bereda engelsmännen några som helst problem.
Tändvätskan var därmed ordnad...
Det tog 14 minuter för Steve McLaren att inse vad han stod inför. Aldrig hade han kunnat tro på ett sådant händelseförlopp.
Pang Pang...så låg två bollar i det engelska nätet, och aldrig förr har väl en bild varit så talande:
en ensam förbundskapten i regnet, ståendes med ett paraply i näven, nervöst drickandes ur en vattenflaska och undrandes vad som just hade skett?
Det blåser frenetiskt snålt på toppen, men jag undrar om inte den gode Steve hellre hade befunnit sig på toppen av Mount Everest denna regniga onsdagskväll i London.
Med Beckham i spetsen kunde engelsmännen gå ikapp i andra halvlek, men slaget kändes ändå på något sätt förlorat. Britterna levde på konstgjord andning och i minut 77 sänkte Mladen Petric för evigt, Steve McLarens chanser att på nytt göra sig ett namn i engelska fotbollskretsar.
Hur det kan komma sig...?
Tja...hört talats om Glenn Hoddle och Kevin Keegan på sistone...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar