Mr Eriksson is back...

Så är då Mister Eriksson tillbaka. "Mister" som numera klär Torsbysonen lika bra som "Svennis", efter fem år som Englands förbundskapten. England åkte ur VM i Tyskland 2006 efter stor dramatik mot Portugal. Förlängnings- och straffdramatik tillhör vanligheterna för nationen som inte vunnit den största av turneringar sedan 1966.
Dryga femtio år gammal var han glödhet på tränarmarknaden i Europa. Efter Scudetton med Lazio 2000 kunde han i stort sett välja och vraka bland anbuden som hopade sig under honom.
Men den här gången bestod den ultimata utmaningen inte av ett klubblagsuppdrag, utan som förbundskapten för ett av världens mest kritiskt granskade landslag. England pockade på Svennis uppmärksamhet och med ett gage på cirkus 50 miljoner om året blev valet till slut enkelt. Ett tillfälle som inte fick missas, jag hade ångrat mig hela livet, var Svennis egna ord efter kontraktsskrivningen.
Han efterträdde nationalhelgonet Kevin Keegan som förvisso tog nationen till EM 2000 i Belgien/Nederländerna. Där blev det dock tvärnit och laget mäktade inte med att avancera från gruppspelet. Efter en 0-1 förlust hemma mot Tyskland i kommande VM-kval fick legendaren flytta på sig till förmån för den extremt meriterade svensken.
Under Svennis fem år som engelsk förbundskapten nådde han alla stora mästerskap. Redan där sällar han sig bland de största ledarna i engelsk landslagsfotboll. Bara Sir Alf Ramsey kan mäta sig meritmässigt med svensken då han förde landet till dess enda VM-guld 1966, samt ett brons i EM 1968 där Sovjet besegrades i matchen om tredjeplatsen.
Men som förbundskapten, och särskilt engelsk sådan, går det inte att vila på gamla lagrar. Det fick Ramsey bittert erfara då England, trots 2-0 ledning med tjugo minuter kvar, åkte ut mot Västtyskland i kvartsfinal efter förlängning i VM 1970. Syndabocken var utsedd och många efter honom skulle få känna av samma epitet.
Förlängning och straffar blev nu synonymt med det engelska landslaget. Med 1970 års VM inräknat och fram till Svennis avgång 2006 var nationen inblandat i inte mindre än SJU avgöranden av detta slag. Av dessa sju fick Mr Eriksson uppleva två: EM 2004 och VM 2006. Båda gångerna stod Portugal för motståndet, båda gångerna i kvartsfinal, båda gångerna innebar förlust men båda gångerna var England det bättre laget. Men finns inte den rätta mentaliteten och styrkan där, som krävs vid dessa typer av nervkittlande avgöranden, så fungerar det inte. Spelarmaterialet fanns naturligtvis där för att döda matchen under ordinarie tid, men så fort straffdilemmat kröp närmare kom engelsmännen med ens i ett psykologiskt underläge.
Naturligtvis fick Svennis bära hundhuvudet och engelsk media vältrade sig i nidrubriker, tävlandes om vem som kunde trakassera honom snyggast.

Ett år har gått och många har frågorna varit...ska vår mest ansedda fotbolltränare någonsin, pensionera sig och sätta sig under en korkek och inhalera doften av oberoende?
Nej...det är väl inte riktigt den bild man får av värmlänningen från Torsby.
Hem till Sverige och ta hand om ett lag i Allsvenskan, eller kanske rentav bli nästa förbundskapten på hemmaplan?
Inte än, men vem vet? Kanske i framtiden?
Karln är ju bara 59 år. Se bara på legenden Guy Roux i Frankrike, 68 år ung och still going strong.
Beslutet blev ett helt annat och vem kunde ana att det skulle bli England? IGEN!!??
Efter år av häcklande och minutiös bevakning av allt han företog sig är han tillbaka för att göra upp. Vedergällningens tid är här och under tre år ska han bevisa, inte för sig själv, utan för mediadrevet, att han är rätt man för uppgiften.
Uppgiften att återigen leda ett engelskt lag. Inte landslaget denna gång, där har Steve McLaren all möda i världen att freda sig mot Makedonien, Israel och Ryssland i EM kvalgrupp E, utan Manchester City i Premier League.
Den dagliga kontakten med spelarna saknade svensken mest i sin roll som förbundskapten. Att utveckla individen till att bli en mer kompetent idrottsman både på och utanför planen är en av Svennis absolut starkaste sidor. Många viljor ska samsas och få enskilt utrymme och där kommer det värmländska lugnet väl till pass.
Det har fungerat i IFK Göteborg, Benfica och Lazio så varför inte i Manchester City?
Men hur kapabel och professionell han än må vara så måste det finnas tillgång till kompetenta utövare. Manchester C av idag är ett mittenlag, med eller utan Svennis. Men Manchester C av i morgon kan vara ett tioitopp-lag med de rätta medlen.
Därför har han börjat med att utöka ledarstaben med ytterligare en svensk. Hasse Backe har tillkommit i jakten på framgångar. Den forne Panathinaikos tränaren kunde inte motstå lockropen från England utan tackade ja på stående fot. Att få chansen som assisterande tränare i världens bästa liga och under Svennis ledarskap, var det starkaste argumentet, enligt Backe själv.
Ledartrojkan försöker nu sätta samman ett slagkraftigt lag på alla positioner, utifrån allas erfarenheter från europeisk toppfotboll, och där säckvis med thailändska baht ska ge en första möjlighet att konkurrera i toppen av Premier League redan till kommande säsong.

Som svensk önskar jag honom naturligtvis all lycka. Som skadeglad fotbollälskare skulle väl ett misslyckande för Steve McLaren inte vara helt fel...?
Kanske då, men först då får nog Svennis den respekt han förtjänar i ett mediatokigt fotbollrike som England.