Kajsa Bergqvist-eran till ända...?

Ansats, ansats och återigen ansats...i höjdhoppsvärlden är det en av byggklotsarna som får hela utförandet att fungera.
Kajsa Bergqvist har under det senaste året ständigt återkommit till det viktigaste av allt, i alla fall i hennes hoppning. Vid varje tävling ute i Europa har snacket handlat om just ansatsen...hur dåligt den stämmer och att känslan då blir lidande. Ändå har topparna med tvåmetershoppen funnits där, men lika många gånger har det slutat i rent usla resultat...
Därför kändes en prispall väldigt långt borta då hon äntrade finalen idag. En delad sjundeplats på 194 cm, vittnar om att det inte bara är en dålig ansats som är skälet till dåligt genomförda tävlingar...
Efter ett storslaget 2006, med svenskt rekord (208 cm), och flera världsrekordförsök, var det bara en tidsfråga innan rekordet var i svenskans ägo. Men efter "endast" ett brons i hemma-EM har det sakta gått utför...
Magin verkar borta för vår säkraste mästerskapsmedaljös, jämte Carolina Kluft. Svenskan som skämt bort oss vid otaliga tillfällen verkar ha tappat både ansats som självförtroende.

Vetskapen om att vara oslagbar var Kajsas stora tillgång under många år. Pondusen och självsäkerheten skrämde halvt ihjäl motståndarna, vilket medförde mentalt överläge för svenskans del. När inte ens ett benbrott av den allvarsamma arten kunde hindra henne, vore det väl den om någon konkurrent skulle göra det.
Nya tider är dock på ingång, och när Kajsa enbart inriktar sig på ansatsen springer konkurrenterna ifrån henne. Det tillsammans med en viss Blanca Vlasic gör att det är Kajsa som numera befinner sig i mentalt underläge.
Den enorma kroatiskan gör slarvsylta av allt som kommer i hennes väg, och just nu känns hon totalt ohotad i hoppartoppen. En anmärkningsvärd attitydförändring går att spåra hos den sevärda Blanca...se och lära-perioden är all och blygheten existerar inte mer. Hon vet att hon är bäst och kroppsspråket tydliggör detta faktum.
205 cm blev guldhöjden i Japan, och det är bara fråga om när och var Stefka Kostadinovas världsrekord (209 cm), från Rom-VM 1987, ryker.
Tyvärr kommer det inte bli svenskt utan kroatiskt...

Osaka-VM resulterade för svensk del, inte i det medaljregn som förväntades. Carolina Kluft var ende utövare som levererade, men för den delen känns det inte som något fiasko. Marginalerna är oerhört små, och att från svenskt håll börja kräva en skock medaljer vid varje stor tillställning, känns förmätet.
I Christian Olsson finns ett sparkapital. Carro kommer glädja oss i många år framöver, Susanna Kallur har precis äntrat världsscenen och Linus Thörnblad likaså. Magnus Arvidsson är en coming man och Alhaji Jeng kommer säkerligen visa sin storhet till slut.

Så hav tillit friidrottsälskare...svenskexpressen har inte slutat trafikera, utan bara angjort en delstation.

Ja sitten...Hyvä Suomi. Tero Pitkämäki on mailmaanmestari.

Paljon onnea...