Susanna Kallur. OS-guld i Peking 2008?

Tårarna i Osaka är ett minne blott, men en påminnelse om hur snäva marginalerna kan vara i en av friidrottens mest teknikkrävande gren.
Ur fjärdeplatsens nesliga eko, klev om möjligt en än mer målinriktad idrottskvinna.
De fem ynka hundradelarna som skiljde plats fyra från en guldmedalj i Osaka-VM 2007, har i efterhand skapat en "häckdjävul", Sannas egen term, som inte kommer att vila förrän hedern är återupprättad...
Det pladdrades om att revanschen fullbordades redan efter VM, då Sanna besegrade VM-ettan Michelle Perry flertalet gånger i Golden League-framträdanden.
Inget kan vara mer felaktigt...
Visst...fjädrarna fylldes på i den kallurska hatten, men det är ingenting mot bränslet det genererade till det ultimata avgörandet om dryga halvåret.
OS-meetinget i Peking i augusti...

Häckteknikens konst visade hon upp redan 1998, då en tredjeplats i junior-VM bärgades.
På tio år har åtskillig tid lagts just på förfinandet av tekniken, och idag framstår hon som en av de främsta i konstarten.
Det vittnar 7,68 sekunder om...
Ingen har klippt fem häckar kvickare...
Ludmila Enquists världsrekord för alltid utsuddat...

Plats: Karlsruhe.
När: 10 februari 2008.
Tävling: Inomhus-EM.


För ett år sedan hade 7,78 sekunder som semifinaltiden i Tyskland visade, varit ett kvitto på att allting går enligt plan. I år innehöll den tiden en taskig start, inget flyt i löpningen samt en kass målgång...
Ett bevis på att hennes utvecklingskurva stadigt pekar uppåt, och att det finns mer kraft, talang och vilja att hämta i de explosiva benen.

Självförtroende, pondus samt förmågan att fokusera har alltid varit stöttestenar i arsenalen, men det är något annat som har hänt sen den olycksaliga finalen i Osaka förra året...
Något som är lite svårare att ta på, men som märks tydligt efter säsongstarten.
Kanske har det med Michelle Perrys påhälsning att göra?
Ja, påhälsningen som gjorde att hundradelarna inte tillföll Sanna i positivt avseende...
Hundradelarna som skapade årets tårflöde, och gjorde falu-tjejen till hela sveriges angelägenhet...

Blygheten är som bortblåst, armbågarna är vässade och tillsammans med "häckdjävulen" kommer hon inte att ta några krigsfångar i år.

Vänta och se...
Världsrekordet var bara början.

OS-final samt guld stundar i augusti.

VM 2008...sista för Anna Carin Olofsson?

Oj vad tydligt det blev idag. Genom teverutan kunde hela nationen unisont meddelas att skidskytte inte längre har första prioritet i Anna Carin Olofssons liv.
Stinget, udden och vinnargnistan...det finns inte där.
Anna Carin har aldrig spridit stora glosor kring sig men det räckte med en bild idag.
En bild som sa mer än tusen ord.
Jag försökte mitt bästa-men det är inte hela världen-bilden...
Inom mig finns något oändligt mycket viktigare än en första- andra eller tjugoandraplats tycktes tankarna snurra kring, och inget fel med det.

Med en dåres envishet, vill jag ändå tro att medaljchansen fortfarande existerar. Inte i någon individuell start kanske, men väl i mixstafetten...
Ska det bli prispall på hemmaplan för ACO är det nog i lagkappen.

Annars var tändningen i alla lagdelar lite sisådär...
Ingen nervositet eller spänning hos de aktiva, ingen galen Wolfgang Pischler som stånkandes skrek ut sina direktiv utefter spåren och definitivt ingen eld i vinterstudion.
Ok...att tokhaussa svenska idrottsmän och kvinnor är inte på något sätt ett framgångsrecept, men lite mer entusiasm kan vi avkräva när stämningen på läktarplats var Ruhpoldingsk.

Mina förutsägelser om världscuplunk- kontra mästerskap visade sig stämma. Ingen förutom Björn Ferry visade idag egentligen någonting som säger att medaljer är på ingång.
Morgondagen kan vi räkna bort eftersom sekundtappen blev alltför digra under dagens sprinttävling.
75 sekunder för Ferry och 80 sekunder för Olofsson är nog i det mastigaste laget inför jaktstarten i morgon.

Det ska vara ett tok-race där fulländat skytte ger extra kraft i skidspåren, samt att framförvarande har en svenskdag som idag, för att det ens ska knystas i termer som medaljchans...

Men allt kan som bekant hända i skidskytte...det bevisar inte minst Björn Ferrys dråpliga fall, där krocken med ryssen Ivan Tjerezov förhindrade en mer framskjuten placering, inför jaktstarten på söndagen.

Kanske får den floskeln plats i spalten även i morgon.

Då förhoppningsvis i en positiv bemärkelse...

Skidskytte-VM. Östersund 8-17 februari 2008.

Östersund står värd för VM i skidskytte som inleds i morgon och avslutas den 17 februari.
Till Jämtland kommer ett svenskt landslag som ska försöka leva upp till de högt ställda förväntningarna.
Svensk skidskyttes guldglänsande historia gör att trycket på de aktiva blir enormt.
När VM dessutom avgörs på hemmaplan kommer de psykiskt starka triumfera medan resterande får oerhört svårt att prestera toppresultat.
Under Magdalena Forsbergs era med geväret över ryggen ramlade det ständigt in guldmedaljer när det vankades världsmästerskap. Med stabil skalle och en ruskig utväxling i spåret skämde hon bort nationen med sex guld, ett silver samt sex brons i VM-sammanhang under åren 1996-2001.
I OS-sammanhang stannade dock medaljskörden vid två brons (Salt Lake City 2002).

Annat är det för arvtagerskan Anna Carin Olofsson som i sitt första OS segrade i masstarten i Turin 2006. Lägg till ett silver under samma spel och ACO framstår som en värdig efterträdare till Magda.
Men i Östersund klämtar klockan i dubbel bemärkelse. Skidskyttelivet är inte längre det absolut viktigaste för Anna Carin, då ett välsignat tillstånd har fått familjen Olofsson att tänka på annat än missade skott och tunga skidbranter. Fokus har förflyttats, vilket är helt naturligt, men på elitnivå måste nog fokuseringen enbart handla om vad som ska göras i spåren samt på skjutvallen...
Det tillsammans med att 35-strecket kommer allt närmare, gör att det blir extra jobbigt att rå på ungdomen från övriga Europa...
Därför gissar jag på noll guld för Anna Carins del, men stämmer det till ordentligt i någon av starterna finns ändå en liten medaljchans.
Ytterst betydelsefullt med en bra start på mästerskapet.

Varför inte en plakett redan till sprinten i morgon..?

Annars välkomnar jag skrällbetonade resultat av Helena Jonsson, som i sitt andra VM inte längre är med för att se och lära.
Masstart verkar vara melodin för den träffsäkra 23-åringen, då hon överraskande stal en åttondeplats i förra årets upplaga av VM. Den enda världscupsegern kom också den i masstart över 12,5 kilometer i Ryssland 2007.
Tillsammans med Björn Ferry, Carl Johan Bergman och Anna Carin Olofsson har hon även ett guld att försvara i Mixstafetten.
Tyvärr känns Carl Johan som den svaga länken i kedjan, och att upprepa guldyran från förra året verkar utopisk...

Den som har dokumenterad form och störst chans till medalj av ädlaste valör, måste ändå vara Björn Ferry.
Formtoppen är inprickad lagom till VM.
Han avslutade de sista tävlingarna innan Östersund med en seger och en andraplats.
Förr var det mycket snack och extremt lite verkstad...
Lite av Mattias Sunneborn-svada kunde tydligt urskiljas...
Nu har han ordentligt på fötterna vilket segern i världscupen nyss vittnade om.

Snacket finns fortfarande där...
Det där härliga tugget om hur j..la ont det gör att tävla, men att det inte finns något som är roligare.
Smärta är tvunget att finnas med i bilden av framgångsrika idrottsmän.
Just därför tror jag mest på Björn Ferry inför mästerskapen på svensk mark.

Skida hårt och pricka rätt...

Marcus Berg & Sebastian Larsson...EM 2008?

Dörrarna var vidöppna för de som ville grabba tag om en EM-plats i veckan. Platsen var undersköna Istanbul i Turkiet, belägen mellan Bosporen och Marmarasjön.
I denna kulturellt och ekonomiskt viktiga kärna av Turkiet ankom ett stukat svenskt landslag i fotboll, i ett försök att få vettiga svar om nykomlingarnas vara eller inte vara i Schweiz/Österrike i juni.
En blandad svensk kompott, med mångårig rutin samt nykläckta gröngölingar, ställdes på benen för att försvara de blågula kulörterna mot en annan EM-klar nation.

Turkiet på bortamark betyder vanligtvis dagar före matchstart bildligt talat, ett spel på liv och död. Ett rytande inferno med ett publikum som sannerligen ger hemmastöd en ny andemening.
Intet av dylika påståenden gick att känna igen, varken före, under eller efter kampen.
Det var en match i vänskapens tecken, där rädslan för skador inför årets viktigaste fotbollhändelse tog överhanden, och där 22 spelare välvilligt beredde väg för sina antagonister.

Det borde i rimlighetens namn leda till målchanser en masse, men de kunde räknas till en handfull.
3-2 till Sverige..?
Nu delas det inte ut några poäng i form av viktiga kval- eller mästerskapsdito vid övervikt av målchanser, men något som skulle klargöras var om någon av framtidens svenska landslagsmän kunde urskiljas på planen...
Eller bättre upp...
Redan till EM-äventyret i sommar?

I åratal har det ideligen ältats om Kim Källström och Anders Svensson. Två kompetenta utövare som nästan aldrig fått husera tillsammans på ett svenskt mittfält. Grinigheterna dem emellan är förstasidesstoff i media, och så har det hållit på en evinnerlig tid.
Tills nu...
De kamperar för tillfället gemensamt på de centrala delarna av planen...en lite mer tillbakadraget, medan den andre håller till i mer offensiv riktning.
Anders Svensson blir 32 i år och arbetar nuförtiden i de bakre regionerna.
Kim Källström blir 26 i år och ska se till att anfallsspelet lyfts tillräckligt så att målchanser skapas.
Hade förbundsledningen agerat lite tidigare, och gett båda tillåtelse att leka i sandlådan samtidigt, hade det besparat år av huvudbry...nu har år av talang slösats bort medan Daniel Andersson!!?? fått egen gräddfil till landslagsuppdragen...kommer inte underfund med detta faktum.
Heter arbetsgivaren Olympique Lyonnais och medspelarna lystrar till Benzema, Juninho, Ben Arfa, Govou med flera torde en landslagsdress vara vikt för den svenske spelfördelaren.
Allt annat är struntprat...

I sista stund fick i alla fall några ungtuppar tillfälle att visa sina färdigheter inför den kräsna ledningen.
Alldeles försent i mitt tycke...bland otaliga tidpunkter då gesällproven hade kunnat genomföras väljer Lars-Roland att genomföra testerna fyra månader innan EM.
Det är framförhållning det...
Ett alltigenom fantastiskt bevis för den professionella staben som kallar sig Svenska Fotbollförbundet.

Ponera noll form hos de svenska rookiesarna just den dagen. Ofta, inte alltid, betyder det punkt slut i stora sammanhang. Eller i vart fall åratal av bortvaro från blågult.
Då hade vi inte fått se Sebastian Larsson beträda EM-gräset kommande sommar. Framfarten i Istanbul lovade mycket mer, och med ens känns det inte som vi står och faller med Tobias Linderoth.
Missförstå mig rätt...
Tobias Linderoth är given i en startelva, men vid en svårläkt skada finns grovjobbande alternativ.

Ytterligare en som borde få utrymme i truppen är Marcus Berg.
Jag skrev det redan för ett knappt år sedan.
Nästan 365 dagar har alltså passerat, utan landslagspåringning, för den värmländske blåvitaren som på ett internationellt tillvägagångssätt pangade in 14 på 17 uppdrag för IFK Göteborg.
FC Groningen blev nästa adress, där Jaap Stam i Ajax direkt överflyglades då Marcus distinkt, två gånger om, satte skallen till för två utjämnanden...
Vad mer fordras för att få visa upp sig i landslaget?
Nej...inspelningen skulle skett för längesedan, då hade Berg-pojken redan nu ståtat som målskytt i blågult, samt EM-spelare till sommaren.
Var så säkra...

Nu får Markus Rosenberg gång på gång, både i klubb- som landslag, visa påfallande brister i spelet samt målskyttet.
För det är mål som visar om Rosenberg varit nyttig eller inte. Inget annat som target- eller framspelare.
Målskytt bedöms han som, och den bemärkelsen var det påfallande lång tid sen han fick titulera sig.
I Marcus Berg infinner sig en slitvarg, passningsspelare samt målgörare i en och samma person.
Fina utmärkande drag vad gäller en spelare av internationellt snitt...
Våga och vinn.
En bra devis.

Till sist några ord om Kennedy Bakircioglu. Den i allra högsta grad levande Bajen-legenden har efter många sorger och bedrövelser hittat hem på alla platser i sitt fotbollsliv.
27-åringen har sedan tre år verkat i Nederländerna, där FC Twente blev första adress efter en misslyckad sejour i Grekland.
Två framgångsrika säsonger senare med 23 mål på kontot, blev Ajax ny destination.
Livet leker på alla plan och mot Turkiet gjorde han sin överlägset bästa insats i landslaget.
Så pass imponerande att en biljett till alperna kunde skrivas ut på stående fot i onsdags...
He he...självklart skojar jag bara.

Fattar inte hur jag kunde kringgå det faktum att Lars-Roland fortfarande basar över nationselvan...

Sorry...

EM-handboll ledde till OS-kval...

Resonemangen gick heta i handbollssverige inför återkomsten till den stora scenen. Träningslandskamper och olika kval i all ära, nu gick det inte att gömma sig längre...bevisen skulle läggas fram och trovärdigheten skulle granskas in i minsta detalj.

Efter sex matcher på åtta dagar återstår en i EM-spelet för den här gången, och närmare total tillfredsställelse än så här går knappast att komma. Det klargjordes med bestämdhet efter det största evenemanget för svensk del sen VM 2005.
Gruppspelet beredde inga större problem och nyckeln till framgång var premiärvinsten mot Island.
Frankrike gick inte att stoppa medan slovakerna kollrades bort med 16 bollar. Självförtroendet steg i takt med framgångarna och det var ett laddat svenskt landslag som gick in i fas två av turneringen.
Tre rysare avlöste där varandra och med något bättre skärpa i kontringsspelet samt sjumeterskasten, skulle Sverige ha mött Danmark i semifinal på lördag istället för Tyskland.
Make no mistake about it...

Så små var och är marginalerna, och den här gången var millimetrarna inte på de blågulas sida. Orutinen lyste klar vid jämna tillställningar. Ingen ville riktigt kliva in och visa vägen när matcherna stod och vägde, även om resultaten mot Ungern och framförallt Spanien gick i svensk favör.
Det visar hur mycket tre års bortvaro från stora evenemang egentligen betyder...
Det enkla blir svårt, det rörliga blir statiskt och kontringsspelet övergår till obefintlighet.
Psykologiska faktorer tar överhanden och rädslan att förlora äter upp tankarna om önskan att vinna...
Den här gången höll det på att gå vägen ändå, för äkta svensk fighting-spirit blandat med en-för-alla-alla-för-en-mentalitet skall aldrig underskattas.

Naturligtvis var en EM-semifinal målet efter det lyckade gruppspelet, men det reella syftet inför EM var att klara en OS-kvalplats och den profetian besannades efter tvåmålsförlusten mot Tyskland.
Slås nu bara Norge tillbaka i matchen om femtepris kan vi räkna in ytterligare en VM-turnering, utan kval, för svensk räkning.

Efter Norge-EM har svensk handboll fått upprättelse. Trovärdigheten är tillbaka efter några misslyckade säsonger. Ingemar Linnell har oförtrutet arbetat vidare och första målet är nu avklarat...
Kan OS i Peking bli verklighet i år samt VM i Kroatien 2009, så finns det stora möjligheter att en ny svensk lyckosam handbollsera kan ta fart...

Den här gången med Linnélls Boys...

EM-handbollsslakt...TV4-sändningen alltså.

2005 var senaste gången herrlandslaget i handboll spelade en stor turnering. Intresset borde vara på topp med långa förspel och ingående reportage om ett av våra populäraste landslag.
Tre år är en långvarig bortvaro från händelsernas centrum, och nog borde det finnas att ösa ur vad gäller nyheter både om spelare samt spelsystem?
Bengan Boys har utgått...nu gäller Linnélls grabbar, och uppmärksamheten torde vara omfattande.
Inte då...
Lördag kväll.
Klockan är 20.00.
Bästa sändningstid.
Handbollskanalen är Tv4.
Och in kommer...?

Rickard Sjöberg!!?? Med Postkodmiljonären!!??

Sverige tar sig an de regerande mästarna i handboll, Frankrike, och vi får se 19 miljoner kronor delas ut till någon lycklig vinnare som råkar bo på rätt gata, på rätt ställe i Sverige.
Vad är det som pågår i katakomberna i TV4-huset?
Fem minuter senare hastar Peter Jihde genom någon form av uppsnack, innan det är dags för reklamavbrott.
Allt såg visst bra ut, för uppvärmningen med fotboll gick lysande.
Av 15 minuter gick fem bort i förseningen, ytterligare fem till reklam och kvar fanns fjuttiga fem minuter till allehanda kringsnack.
FEM MINUTER!!

Tack TV4 för en briljant produktion där ni verkligen överträffade er själva.
Ett beundransvärt förfarande vad gäller att slakta ett sportevenemang...vilket har blivit något av en specialitet för sportledningen på fyran.
Nu är frågan...
Kommer sändningarna från EM-fotbollen i sommar nonchaleras på samma vis...?
TV4 stoltserar ideligen om sina erövringar vad gäller stora sportarrangemang.
Till skillnad från Sveriges television som inga pengar har, knyter fyran ofta till sig folkkära sporter som handboll och fotboll.
Men till skillnad från TV4, lägger SVT ner oerhörd kompetens på studiosnack, förhandsreportage samt ingående analyser på matchsituationer och liknande...

De blyga och fattiga har ingenting att hämta i den kommersiella sportvärlden.
Därför sänder just Sveriges television vinterstudion på helgerna, medan TV4 gottar sig åt världsomfattande idrotter som handboll och fotboll...

Ibland önskar jag att det skulle vara tvärtom...
Det vittnar slakten av handbollssändningen igår om.

Jösses...

EM-handboll 2008...mot OS 2008?

Kinesiska muren är egentligen inte vad namnet antyder en mur, utan en serie av murar. Men naturligtvis en ogenomtränglig, massiv skapelse för att kunna hålla dåvarande inkräktare på behörigt avstånd. Något som den dock aldrig lyckades till fullo med.
Likt en mur, ungefär på samma sätt som det ringlande underverket i Asien, kunde en serie av försvarsspelare gäcka otaliga isländska ansträngningar att nå ända fram igår...
En sextett svenska handbollsspelare med mittlåset Magnus Jernemyr och Marcus Ahlm som härförare, kontrollerade fullständigt skeendena i defensiven där endast enstaka försök släpptes igenom...
Det vittnar blott NIO insläppta mål i halvtid om.

Nyckeln till framgång i EM-premiären mot Island ( 24-19 ) stavas nämligen försvarsarbete. Det tillsammans med en omutlig Tomas Svensson i målet gjorde att försprånget som mest var hela tio bollar.
Nerven försvann därmed och ett tappert kämpande isländskt landslag tilläts krypa närmare...

Svenska herrlandslaget i handboll är i och med EM 2008 tillbaka i rampljuset, efter att ha fört en tynande tillvaro på handbollens bakgårdar i närmare tre år...
Från 1988 till 2004 erövrade Sverige, med Bengt "Bengan" Johansson som förbundskapten, hela 13 medaljer i 16 internationella mästerskap ( OS, VM eller EM ).
Med sådana meriter är det lätt att bli fartblind, och Ingemar Linnéll är värd en eloge för att bara komma på tanken att åta sig uppdraget att sätta Handbollsverige på världskartan igen...

Utskälld, hånad och ifrågasatt, till och med av sina egna spelare ( vad nu medias skriverier är värda ) har han stått orubbat kvar vid sin handbollsfilosofi och låtit de senaste framgångarna tala till sin fördel.
Det tyder på ett stort mått av integritet och det måste han beundras för. Sen kan man tycka vad man vill om påstådd tråkighet och fel man på fel plats-trakasserier.
Ett lyckat EM med en OS-plats tillräknat sig, och endast halvåret kvar till Peking-spelen, finns det gott om tid att vässa formen inför avgörandet om den ädlaste valör som svensk handboll saknar.

Men först EM-fortsättningen där Frankrike stundar i morgon. Ett Frankrike som uppträdde mer än lojt mot gruppens "svagaste" nation och kom undan med blotta förskräckelsen.
Annan tändning inför morgondagens batalj är att vänta, då någon slags hat-kärlek verkar förekomma länderna emellan.
Ett guldsökande franskt landslag är ett riktigt tufft test för Linnélls Boys, där svaret på frågan fågel eller fisk kommer utrönas.

Är vi på allvar med igen, eller var Island mer än lovligt uselt?

Säkert är att målvakt och försvar måste komma upp i samma standard som sist, och den här gången gäller 60 minuter och inte 45...

Vinst med två...?

Idrottsgalan 2008...sent omsider en succé.

Efter år av missmod inför stundande galaföreställningar, där svenska idrottsstjärnor ska visas upp i annat än individuell tävlingsdräkt, inträffade igår någonting som jag inte trodde var möjligt på dessa breddgrader...
Det gick bra, för att inte säga galant att ta sig genom en två timmar och trettio minuter lång idrottsgala, där prestationer skulle prisas och Jerringpriset till slut skulle få sin rättmätige vinnare...
Det är något med Sverige som ofta gör att tilldragelser av det här formatet ofta faller platt till marken...det ligger inte för svensken att göra pompös-teve där glitter och glamour spelar en betydande roll i sammanhanget.
Därför kändes det befriande med viss återhållsamhet i ämnet.

Redan efter prologen där Mats Ronanders nakna gitarrspel, och den fantastiskt begåvade Anders Ekborgs skönsång i We Are The Champions genljöd Globen, så var galan i hamn...i alla fall för min del.
Uppträdandet genomsyrade hela aftonen, satte standarden för kvällen om ni så vill...
Och visst hade det effekt...alla föregående års plumpa försök att håna och förlöjliga var som bortblåsta, putslustiga komikerpar som sökte bräcka varandra i slapsticks gick ej att åse, och kläderna värden iklätt sig satt kvar hela kvällen.
Bara en sån sak...

Apropå värden...Peter Settman dominerade fullständigt kvällen, och det här måste bara vara hans rätta element. Som värd för Schlagerfestivalen var han inte alls lika skarp.
Nu hittade han den perfekta balansen mellan obscen Pök-Ronny och seriös yrkesman. "Pöket" Charlotte Kalla fick sin beskärda del av ekivokism, då hon utsattes av den kärlekskranke Ronny i en hejdlöst rolig dialog.
Men det första intrycket som slog mig var inte av komisk karaktär, utan närbilden på en grym överarm, som kunde sitta på vem som helst i något av våra herrlandslag...döm av min förvåning då bicepsen visade sig tillhöra just Charlotte Kalla...Herrejösses säger jag bara, där finns det många Jerringpris lagrade.

Annars följde troféutdelningarna invant mönster. Det blev en sjyst uppdelning som sig bör under sådana här tillställningar. Carolina Kluft fick för årets prestation, Anja pärson för årets kvinnliga idrottare, Zlatan för årets manlige och Jens Byggmark för årets nykomling. Den urstarke simmaren Anders Olsson fick för årets idrottare med funktionshinder, och fyrade samtidigt av en salva till den doktor som ansåg att han skulle börja träna lite...!!??
Årets lag blev mixstafettlaget i skidskytte, innan det var dags för ytterligare en Pärson att beträda vinnarcirkeln. Nämligen Anders som årets ledare...och inget öga var torrt i klanen Pärson...STORT.

Kvällens mest behjärtansvärda, var onekligen multikonstnären Sven Tumba som erhöll hederspriset för framstående insatser inom många gebit. Denne pratsjuke gamäng hade svårt med orden, och framförallt efter tydliggörandet av arbetet med hans eget initiativtagande: Global Education Fund...STORT.

Efter dryga två timmar var det då dags för svenska folket att säga sitt...en efter en hakades av i kampen om Jerring-priset och till slut var de bara två kvar.
Susanna Kallur och Zlatan Ibrahimovic.
Förra årets Jerring-vinnare Kallur fick abdikera och ge plats för nästa års bästa fotbollspelare världen över: Zlatan Ibrahimovic.
Ni läste rätt...nästa år tronar han över alla andra som världens bäste. Utmärkelserna staplas på varandra men de får ge plats åt den ultimata hedersbetygelsen kommande säsong.
Var så säkra...

En synnerligen välförtjänt Jerring-vinnare.

Kajsa Bergqvist...OS-hopp som upphör.

1988 var hennes personbästa 1,38 meter...18 år senare nådde hon nya rekordhöjden 2,06 meter, med världsrekordet endast tre centimeter borta.
Just 2006 var hennes bästa år med otaliga försök på nya världsrekordhöjden 2,10 meter. Men bulgariskan Stefka Kostadinovas 2,09 meter från VM i Rom 1987, får i fortsättningen vara i fred för svenskans frenetiska ansträngningar.
Kajsa Bergqvist har nämligen proklamerat att spikskorna ställs på hyllan för gott.

En friidrottsepok är över och hon går till historien som en av de vassaste. Bara Carolina Kluft kan mäta sig med Sollentunatjejens meritlista. Får Susanna Kallur bara vara frisk, kommer trions resultat stå oöverträffade på damsidan lång tid framöver.

Motivationsbrist är Kajsas egen förklaring till avhoppet...
Visst, det är lätt att acceptera...kort och koncist. Inga krusiduller.
Men...om 2007 inneburit glansnummer och höga höjder istället för teknikkrångel och rivna ribbor, hade vi nog sett Kajsa på startlinjen till OS i Peking om dryga halvåret. Den guldmedalj som saknas i den voluminösa prissamlingen.

En annan orsak och den absolut troligaste, en personlig reflektion, är givetvis en 194 centimeter lång kroatiska.
Blanka Vlasic pulvriserade världseliten förra säsongen, och visade upp en monstruös säkerhet. En uppvisning i kaxighet och pondus som skrämde slag på alla konkurrenter.
VM-guldet i Osaka 2007 var det slutgiltiga beviset för att alla pusselbitar äntligen verkar ha fallit på plats, för den förr om åren något ojämne kroatiskan.
I Peking blir hon brakfavorit...hon vet om det och njuter av det. Känslan av oslagbarhet som hon utstrålar, kan jag bara erinra mig om att EN annan hoppare uppvisat förut...

Just det...Kajsa Bergqvist under glansåren 2005-2006.

Mättnadskänsla, motivationsdipp och en föreställning om att inte mäkta med att kriga om guldet i Kina i sommar, gjorde valet enkelt till slut...
Efter världsrekord ( 2,08 meter inomhus ) fem guld och fem brons i stora mästerskap ( inom- och utomhus ) under 2000-talet, tackar nu en världsstjärna för sig och lämnar en avgrund efter sig...

I dyningarna efter otaliga tvåmetershopp kanske Emma Green äntligen kan ta sig ur den Bergqvistska skuggan...när uppmärksamheten nu slutar att snurra kring Kajsa och Yannick Tregaro, kommer säkert Emma mer till sin rätt...
Flickvän som hon är...

Bara ett litet tips...
Två meter innan OS?

Kalla...hetast i upptakten av sportåret 2008.

Det nya året är här och jag önskar alla ett riktigt gott 2008...och vilken rivstart det nya svenska sportåret har fått.
En frejdig, energisk och totalt orädd svensk skidtjej har presenterat sig på allvar för den breda skidpubliken.
Charlotte Kalla från Tärendö i Pajala kommun exploderade idag in i alla svenskars idrottshjärtan, när hon på ett fenomenalt sätt skidade hem totalsegern i Tour de Ski.
Sprint, fristil och klassisk skidåkning ingår i konceptet Tour de Ski, men det verkar inte spela någon som helst roll för den blott 20 år unga svenskan. Alla moment klarades av galant och under dagens avslutning visade hon prov på enorm styrka, då hon likt en bergsget sicksackade sig uppför den tuffa branten och segrade i överlägsen stil.

Marie-Helen Westin vann VM-guld 1987 i Oberstdorf på 20 kilometer fristil och blev "Billan" med hela svenska folket. Sedan dess har det varit snålt med svenska kvinnliga framgångar i skidspåren, undantaget exryskan Antonina Ordinas två bronsmedaljer 1995 som svensk skidlöperska.
Men det här är något helt annat...

Där Marie-Helen levde oerhört mycket på känsla med en fulländad teknik, verkar Kalla ha ytterligare redskap i repertoaren. När tekniken fallerade eller känslan inte fanns där kunde Billan te sig ytterst medelmåttig.
Topparna var magnifika medan dalarna lika mediokra...

Charlotte Kalla däremot äter, andas, sover och drömmer skidor.
SKIDOR, SKIDOR, SKIDOR och åter SKIDOR.
Målmedveten som få och en hata-att-förlora mentalitet a la Gunde Svan måste till för att slå sig fram i världstoppen och dessa egenskaper besitter den unga svenskan.
Den stora skillnaden var att Gunde Svan på sin tid inte var ensam svensk i världstoppen. En frustande Thomas Wassberg höll Gunde alert under hela karriären, där Torgny Mogren senare tog vid.
Förvisso fungerar Anna Hansson utmärkt som sidekick just nu, men om jag inte är helt ute och seglar så har vi inte på långa vägar sett botten på fenomenet Charlotte Kalla.
Om andra då kan upprätthålla en hög nivå kommer det att betyda mycket, inte bara för Kalla, utan för hela svenska landslaget.

Jämförelserna med Per Elofsson är ofrånkomliga vad gäller Charlotte Kalla. Genombrotten kom vid ungefär samma ålder, och den fanatiska träningsvilligheten går så här långt hand i hand.
Per Elofsson figurerade i alla möjliga sammanhang efter sin första världscupseger 1998.
Media skrev spaltkilometer, och tevesändningar kablade ut en stånkande svensk som gav sumpmarksträning med stavar en ny innebörd...
Framgångarna lät inte vänta på sig...VM innebar tre guld samt ett brons. I OS-sammanhang stannade det vid ett brons 2002.
Samma OS som förintade Elofssons presumtiva framtida framgångar, då en full med otillåtna medel uppumpad Johan Muhlegg, dundrade fram genom skidspåren.
Tre år senare deklarerade Per att karriären var avslutad, endast 28 år gammal.

Nu pekar ingenting mot att Charlotte Kalla skall röna samma öde, men att ta tid till reflektion efter varje säsong kan vara en god idé. Att hålla tillbaka en hungrig på framgång, och idogt tränande 20-åring är inte alltid den smalaste sak i världen...
Men till slut är det naturligtvis Kalla själv som känner sin kropp bäst.

Det har inte minst intervjuerna i media visat...