Från Lewis till Henman...

Ett rum med utsikt, Varats olidliga lätthet, Den siste mohikanen, I faderns namn, The Boxer, Gangs of New York är bara ett urval från en diger meritlista vad gäller Hollywood-filmer av denne man. För "Min vänstra fot" erhöll han en Oscar 1990 som den gravt handikappade Christy Moore. 2002 spelade han in "Gangs of New York" mot Leonardo Dicaprio och har sen dess inte setts i någon amerikansk produktion. Tyvärr verkar filminspelandet vara lagd på is då Hollywood och filmvärlden inte längre tilltalar honom...
Det är naturligtvis den oerhört kompetente brittiske skådespelaren Daniel Day-Lewis jag orerar om. En man som verkligen gör skäl för karaktärskådespeleriet. Annat än Dolph Lundgren som efter några år på andra sidan pölen, med några ohyggligt usla rullar i ryggen, totalt glömde bort sitt modersmål...
Men idag kunde jag tagit gift på att det var Daniel Day-Lewis jag fick en skymt av igen, då teven slogs på, för att följa de första omgångarna av årets Wimbledon...likheten var slående, men sannolikheten att en ny karriär inletts av den brittiske skådespelaren, var ungefär lika trolig som att Björn Borg skulle göra comeback i årets Wimbledon.
Det var en annan engelsk publikfavorit som stod för agerandet den här gången. I dennes match mot spanske grusspecialisten Carlos Moya. Daniel Day-Lewis kopian Tim Henman var i färd med att slå ut Mallorca-sonen efter en tuff femsetare. I det 24:e gamet i sista set kunde till slut Henman bryta Moyas serve och ordna 13-11. Moya har inga meriter alls på gräs, vilket 15 av 19 singeltitlar på grus vittnar om. Kanske säger det lite mer om hur stora chanser britten har att gå riktigt långt i turneringen?
4 kvarts- och 4 semifinaler är den populäre engelsmannens Wimbledonfacit, men att han som 33-åring ska gå hela vägen känns för tillfället otänkbart. Med publiken i ryggen kan dock spelet lyfta till oanade höjder och en kvartsfinal kan nås, men sen är det nog finito.


När Wimbledon kommer på tal, vilket det alltid gör så här års, är det helt omöjligt att gå runt fenomenet från Schweiz, Roger Federer. Sedan februari 2004 har förstaplaceringen på världslistan ägts av den 25-årige schweizaren. Något slut på den raden kan inte skönjas på mången år. Han är i England för att spela hem sin femte raka titel på Wimbledons gräs och ingen tvivlar på att han ska lyckas. Den som senast rodde hem den uppgiften var en viss Björn Borg, mellan åren 1976-1980.
Det finns emellertid några saker som kan få den schweiziska skutan ur kurs.
Det ena är en skada, vilket vore olyckligt givetvis. Det andra är en spanjor, som inget hellre vill, än att visa sig bäst även på gräs. Den trefaldiga grandslam-vinnaren på Paris röda grus, vill säkert visa att hans artisteri även räcker på gräs. Rafael Nadal är grusunderlagets överhuvud. Ingen klampar in på hans revir oanmäld. Lika oöverträffad ter sig Roger Federer på gräsunderlaget. Det ska till en utomjordisk prestation för att besegra honom. Båda verkar oslagbara på sina respektive underlag. Därför är det nog bara Federer som kan röra Nadal på grus och vice versa. Ingen annan gör sig besvär.
Jonas Björkman började sin vistelse i Wimbledon på bästa tänkbara sätt. Han gav inte spanjoren Fernando Vicente någon som helst chans utan vann säkert med 3-0. 35-åringen blir bättre och smidigare med åren, hur nu det är möjligt, och med lite flyt kan det även i år bli semifinal, vilket vore fantastiskt då sporten knappast blir långsammare för var år som går.
Thomas Johansson och Robin Söderling är andra svenskar vi kan sätta hopp till. Thomas har visserligen inte visat särskilt mycket i år, men underlaget passar den australiske mästaren från 2002. Robin Söderling tar sig an den kortvuxne belgaren Olivier Rochus vilket känns överkomligt. Sebastien Grosjean därefter låter väl inte heller så farligt...dock känns varje vunnen match som en framgång.
Good luck swedes...

Vad gäller det senaste i Svennis-affären kan meddelas att han är i England för att förhandla med Manchester City. Enligt den brittiska tv-kanalen Sky News har han redan skrivit på för Andreas Isakssons klubb och kontraktet sträcker sig tre år framåt i tiden. 3 miljoner pund om året ska visst namnteckningen vara värd. Vad Sven-Göran själv har att säga i frågan har ännu så länge inte dryftats, men senare i veckan ska det officiella beskedet komma.
Tills dess överlåter jag allt spekulerande till andra och väntar med spänning på Svennis egna ord angående kontraktets vara eller inte vara.

Know what i mean...?