Rättelse/reflektion/fotbollderbyn.

Jag startade min blogg igår och naturligtvis kommer jag inte undan barnsjukdomarna. I min iver över att ha bloggat för första gången i mitt liv så blev det fel på en månad i texten. Finalen i Champions League spelades den 23 MAJ, och ingenting annat. Hoppade fram några månader i tiden där, men jag försäkrar att min korrekturläsare har fått bastning...

Den största händelsen i travsporten världen över, alla kategorier, avverkades alltså igår och Elitloppet kändes hetare, kryddigare och mer ovisst än på mycket länge. Tidningarna skrev spaltmeter på spaltmeter och det tack vare en enda person och hans superhäst, Going Kronos. Många sporthändelser känns förutsägbara, trista, loja och saknar den där nerven som är så viktig i en tävlingssituation. Känslan att det bara kan sluta på ett sätt är inget vidare för spänningen. Ungefär som när Krutov, Larionov, Makarov framför Fetisov och Kasatanov förlöjligade en hel ishockeyvärld för drygt tjugo år sedan. Den lilla spänning som dock existerade var om motståndarna skulle få åka hem med kanske ett gjort mål.

Men med årets Elitlopp var det annorlunda och det kan vi tacka travets svar på Zlatan, Lutfi Kolgjini för. Det är så befriande att lyssna på karln, det som inte är bra vädras direkt framför en häpen reporter som knappt vet in eller ut. Banan är kass-ingen start för Going, det kan du vara lugn över, var en återkommande kommentar från skåningens sida. Det ligger nära till hands att säga att det bara var larverier för att spä på mystiken kring stall Kolgjini, men hade inte banan hållit bättre klass än vad den bevisligen gjorde på lördagen, så är i alla fall jag övertygad om att svenska folket gått miste om det de särskilt kom för att se, nämligen en fyraåring vid namn Going Kronos. Inte sen Mack Lobells start i Elitloppet 1988 har en fyraåring äntrat banan sista söndagen i maj.
Så tack Ludde, för din framfusighet och för att vi fick se din undersköna travare.

Milan-Inter Rangers-Celtic

Roma-Lazio Barcelona-Real Madrid
Sevilla-Real Betis
IFK Göteborg-Gais

Kaka, Adriano, Ronaldinho, Van Nistelrooy, Migen Memelli, Frederic Kanoute, Stefan Selakovic.

Men vänta lite nu...whats wrong with this picture???

Det ÄR inget fel på bilden, alla dessa lag och spelare har matchat eller ska matcha mot varandra den här säsongen. Glödheta derbyn som går utanpå allting annat. Den ibland, inte ofta, tradiga serielunken får en temphöjare och lite extra krydda då laget från samma stad står på andra sidan planen.
Barcelona-Real Madrid är för mig det hetaste derbyt, inte samma stad, men vilka bakomliggande faktorer det finns där...uj uj uj. Katalanerna mot det rika Francolaget, kan det bli mer infekterat? Tror inte det.
Och så lilla Sverige...vad kan vi komma med?
Tja...AIK-Djurgården eller Hammarby mot någon av de förstnämnda.
Annars har vi på västkusten det riktiga Göteborgsderbyt som det kallas (sorry ÖIS) mellan Blåvitt-Gais.
Kanske inte kittlar lika mycket som matcherna ute i Europa men det är det närmaste hat-kärlek vi kan komma på the West Coast. Efter tråkiga skatteaffärer på Kamratgården läggs det på några extra vedträn i brasan på de redan upphettade känslorna lagen emellan, och dess supporters.
Det fanns en tid då IFK var Sveriges kel-lag nummer ett. Blåvitt var Sveriges lag ( förutom i Gårda). Svensk fotboll stavades länge IFK Göteborg. Med framgångarna i UEFA-cupen 1982 och 1987 kunde laget bygga vidare och få ett oerhört renommé i fotboll-europa. Champions League framgångarna på 1990-talet var kronan på verket och lag som Manchester U, Barcelona, Milan med mera fick åka tomhänta från Göteborg.
Betänk att detta bara är femton år sedan.
Låter helt obegripligt, eller hur?
Sätt upp en likadan match idag och vi förstår att det är skrattretande, nivåerna är så långt ifrån varandra att tanken blir löjlig. En utopi.
Allsvenskan håller just nu plats nummer 28 i europa!!!???
Finns det så många länder i europa tänker jag då?
Pränta in det i skallen, och med ens är det inte lika underligt att seriesegrarna i Sverige inte kommer förbi kval mot blåbärsnationer till Champions League. Vi är så långt efter i klubbfotbollen att Allsvenskan håller till i sin egen lilla sandlåda, beskådandes av de stora rika och mäktiga klubbarna runt omkring oss. Vi får inte vara med och leka med de stora grabbarna inom överskådlig tid är jag rädd.
Det Allsvenska tåget tuffar oförtrutet vidare och till kvällens derby får nog de blåvita stå som favoriter, mot ett Gais som åkte på en rejäl känga mot Kalmar FF sist (0-3). Samma Kalmar som helt oförklarligt idiottorskade mot ett som det redan kändes avsågat Trelleborg, hemma på Fredrikskans med 0-1. Det finns ingen struktur på serien ännu, alla lag slår alla och det är ytterligare ett bevis på min tes att den inhemska fotbollen håller usel klass.
I ett derby gäller dock andra spelregler än skönspel och finess. Det har många likvärdiga derbyn vittnat om. Enormt hårt arbete och viljan att aldrig vika ner sig väger tungt när poängen ska fördelas efter slutsignalen på Nya Ullevi ikväll.
Matchen är i sig viktig, inget snack om den saken. Men det absolut viktigaste är givetvis att hederligt folk med familjer kan känna sig trygga före, under och efter matchen. Huliganvåldet har eskalerat i en oroväckande takt, så låt oss hoppas att både grönsvarta och blåvita supporters kommer för att mana fram de sina under någorlunda lugna former.
Så håll till godo göteborgare, bättre än så här blir det inte.
IFK mot Gais, blåvit mot grönsvart, Rehn mot Nilsson i den åttonde allsvenska omgången.
And be careful out there.