Inom loppet av fyra dagar har två stora finaler avgjorts. En i Aten och en i Stockholm. Tvåbenta proffs och fyrbenta dito. Fotbollsspelare och travhästar. Champions league och Elitloppet. Försök har följts av final och vid båda tillfällena har det bästa laget/djuret vunnit. Men inte på det sätt som de flesta hade tippat. Milan kom till Aten den 23 augusti som storfavoriter, efter att ha lattjat med lag som Bayern Munchen och Manchester United på deras väg fram till den sista matchen i turneringen. Den stora muthärvan som nystades upp i Italien innan säsongen, gjorde att de rödsvarta fick starta på minuspoäng, fick laget att tänka om väsentligt inför året. För ett lag av Milans kaliber med sådan tyngd och tradition i föreningen duger inte halvdana säsonger. Berlusconi må älska sitt kära AC Milan och det tror jag jag att han verkligen gör, men för varje miljard som pumpas in i klubben krävs också en viss avkastning. Den avkastningen består naturligtvis av triumfer av olika slag. Italienska cupen betyder noll, Scudetton är såklart betydande men Champions League är den tyngsta titeln. FC Internazionale vann italienska ligan i år med hundra poäng eller något liknande men vad säger den viktorian egentligen? Ingenting skulle jag påstå. Struntlag som Ascoli, Chievo, Cagliari med mera mosades och ligan var avgjord redan innan den började. Scudetton avgjordes i år i STYRELSERUMMET. När väl motståndet blev någorlunda intressant med ett inte alltför skräckinjagande Roma, vek de ner sig som ett gäng uppskrämda tonårspojkar. 6-2!!!??? Nej...mer behövs för att övertyga mig, och övertygande var det inte när Valencia fick 2-2 på San Siro i sextondelen i CL och bara kunde spela av en oerhört trist 0-0 match hemma på Mestalla, för vidare avancemang i turneringen. Förra året vann de ligatiteln tack vare Juventus mygel och fiffel. Det ledde till en generande nedflyttning för Zlatans förra gäng. I år, utan Turin-laget, och med storlag som startade med många minuspoäng i kolumnen kunde de vinna en totalt intetsägande säsong. Två mycket bisarra triumfer, och ett riktigt erkännande kommer säkerligen dröja då alla lag startar på samma antal pinnar nästa år. Osvuret är bäst för det är ändå Italien vi pratar om.
Tillbaka till Milan och upplägget för säsongen som bara koncentrerades på en SAK. Glöm ligan och satsa på det som vi kan påverka tycktes laget ha som mantra i år. Champions League var moroten för året. Spelare, tränare och ledare kunde lägga all kraft på den förnämsta av turneringar. Ligamatcherna blev de perfekta uppvärmningarna för de stora fighterna i CL. Det går inte annat än att imponeras av lagets CL-säsong. Därför blev finalen lite av ett antiklimax. Visst vann de och det är det primära, men det blev långt ifrån så enkelt som alla förståsigpåare siade om innan kampen. Men stora lag vinner när de inte presterar på topp och två små ting avgjorde finalen. Kaka fixade frispark...1-0. Kaka hittar Inzaghi i djupled...2-0. Så genialt, så simpelt och så avgörs en final i världens största fotbollturnering. Laget planerade, analyserade och genomförde detta år exakt efter ritningarna och det gör att laget nummer 1 i Milano heter AC Milan och inte FC Internazionale. Några ord om Liverpool också. Efter den osannolika bataljen i Istanbul 2005, hann tiden i kapp de röda och utgången kunde egentligen inte bli någon annan. Två finaler, varav en vinst på tre år får anses häpnadsväckande för ett lag som inte visar någonting i den inhemska fotbollen. En hederlig tung målskytt med 20-25 mål på kontot varje år behövs för att höja djävlarna ett ligasnäpp nästa år. Varför inte en viss Samuel...? Eller vad tycker Barcafans om det?
Likt en svävande Kaka på fotbollsplanen skulle årets stora travhappening i Sverige domineras av Going Kronos. Så var det tänkt i alla fall. Men så blev inte fallet. Elitloppet avgjordes som vanligt sista söndagen i maj, i rikets största stad, och förväntningarna var naturligtvis enorma på Lutfi Kolgjini och hans fantomhäst, Going Kronos. Efter det att Ludde deklarerat start för fartvidundret från Skåne, festade medierna i kapp om vem som kunde komma på något som inte redan hade skrivits. Ludde förde dagbok i Aftonbladet en vecka innan start, för att svenska folket skulle få veta hur det stod till med Going. Till och med en webbkamera hade installerats i boxen för de mest inbitna...titta han sover, gud vad spännande. Nu vet ni hur Jim Carey kände sig i filmen Truman Show.
Frågan var om den blott fyraårige sonen till Viking Kronos skulle palla med två stenhårda lopp inom loppet av två timmar. Och skulle banan ställa till med bekymmer? Underlaget passade inte alls den kontroversielle travtränaren. Ludde kritiserade allt och alla och hotade till slut med att inte alls komma till start med sin stjärnhäst. Solvallas alla möjliga och omöjliga ansvariga kröp självklart för det största dragplåstret sen Varenne och Gidde Palemas dagar. Banunderlaget fixades, Ludde blev måttligt nöjd men lovade i alla fall att starta. Om inte annat så för fansens skull. Han kom, han sågs, han segrade...inte. Eriksgatan byttes ut mot en undanskymd plats i periferin. Ingen besvikelse från Kolgjinis sida och varför skulle han visa något dylikt. Många Elitlopp hägrar för den bildsköne hingsten, och går inte svåra skador i arv, så får publiken i Stockholm säkerligen många tillfällen att heja fram sin nya kelgris. Den som nu drog det längsta strået var en fenomenal speedstark fransman. L´amiral Mauzun med J M Bazire kunde profitera på ursinnigt tempo i både försök och final, och vinna med lucka på upploppet. Stark prestation av en häst som inte ens är bäst i Frankrike. I alla fall inte om man får tro Anders Lindqvist, och det gör vi mer än gärna.
För att göra en lång historia lite kortare så har vi AC Milan som mästare i Champions League, bästa laget i en lång turnering men inte helt hundra på att de var vassast i finalen. Bästa hästen vann Sveriges Internationella Elitlopp men INGEN hade koll på den fransmannen. Snacka om revansch för debaclet i Olympiatravet där Kesaco Phedo galopperade bort sig på upploppet. Forza Italia och Vive La France.